Svetlana Aleksijevitj - "Kriget har inget kvinnligt ansikte"
Frågan ställs en gång om inte det räcker med de berättelser som redan finns från andra världskriget. Efter att ha läst Kriget har inget kvinnligt ansikte av årets nobelpristagare Svetlana Aleksijevitj kan man konstatera att nej, de räcker inte. Boken blev som en total ögonöppnare för mig. Andra som jag har pratat med har tycket precis som jag, att man får sällan höra om kvinnorna under andra världskriget. Det är inte så att deras historier är viktigare än mäns. De viktiga är att att låta också kvinnor berätta. Där gör Aleksijevitj en otroligt viktig insats.
Boken publicerades första gången år 1984, nästan 40 år efter andra världskrigets slut. Dessa år har för de flesta av de sovjetiska kvinnor som intervjuas varit år av tystnad. Vissa är ivriga över att äntligen få berätta och minnas, medan andra länge tvekar. Det har nämligen inte ansetts passande för kvinnor att berätta om sina krigserfarenheter. Men de har ord, ofantligt många ord att förmedla. De berättar om det sådant jag inte visste mycket om innan - att också de, förutom att vara sjukvårdare, deltog i strider vid fronten eller på andra sätt tog sig an "manliga" uppgifter. Att också de stupade. De berättar om hemska, gripande, otroliga berättelser som är indelade i kapitel på ett sätt som inte får en att tappa intresset i läsningen. Och vad som är så speciellt, de berättar om det kvinnliga. Hur det nästan inte fick plats under den perioden.
Alla dessa erfarenheter har oavsett längd lika stort intryck. Det är kvinnornas ord som står i fokus helt och inget annat. För en gångs skull får de tala ut utan någon som tystar dem. De är många som längtat efter den möjligheten. Kriget har inget kvinnligt ansikte är en ovärderlig samling av minnen berättade med så mycket känsla som möjligt. Att bara detta är en förrfattares verk för mig att undra hur många berättelser som inte har blivit berättade. Hur många som tvingats bli bortglömda.
Patti Smiths ord har berört mig på många sätt. Genom musiken, genom poesin och inte minst blev jag enormt tagen av förra romanen Just Kids. Den är ofantligt vacker och bör verkligen läsas av alla.
M train däremot är ingen bok alla behöver läsa. Om man inte är ett fan av Patti i övrigt kan jag nämligen inte svara på hur pass intressant den är. Hon är inte ute efter att beröra på samma plan som i Just Kids. M Train är i stället en vandring genom tid, varande och tankars oändliga värld. Och nog är också detta något att fastna för.
Vi gör en inblick i Smiths varande i en tid av ensamhet där tankarna flyter fram och tillbaka i tid och logik. Hon skildrar en tid där hon spenderar dagarna med detektivserier eller att sitta vid sitt bord på Café 'Ino. Jag älskar den upprörda, nästan oförskämda dialog hon håller inom sig när en kvinna en dag tar hennes bord. Ibland blir de surrealistiska drömmar hon beskriver svåra att följa. Jag blir, liksom Smith själv, stundtals sömnig. Håller man fokus råder dock ett meditativt lugn inne i hennes breda fantasi.
I ensamheten, som stundvis är sorglig utan att mena det, gör Smith också resor. Till länder för att bland annat besöka kära författares gravar. Det är starka möten som blir en hyllning, särskilt stark är besöket i Frida Kahlos hus. Hon söker också upp svunna tider med den nu avlidne maken Fred. Dessa resor griper tag och blir höjdpunkter för mig. Fotona som hon själv tagit, som finns med i boken, tillför en ytterligare nivå.
Med M Train är Patti Smith inte ute efter storslagenhet, vilket gör att boken inte kan nå de högsta höjderna. Men det gör den inte mindre bra för det. Den är en resa genom tid och rum som tar oanade, fria svängar och jag följer nyfiket med. Den är en inspiration och en inblick i den skrivande processen hos en som skriver så magiskt. En inblick i ensamheten, tankarnas och minnenas storhet.
Pissvåta tår stramar innanför de mörkröda gympaskorna som egentligen är rosa. Utmattad och kall kämpar jag med ett flyktigt paraply. Utmattad, men samtidigt fri.
Vi åker förbi regnvattenfyllda pölar till fotbollsplaner jag aldrig satt min fot på. Aldrig att jag gör det och nu är de omöjliga att nå.
Solen bryter av.
Väl framme vid vår plats är himlen klart blå med en nyans av skymning. Barnens små vita strumpor är de som får liv i de stillade vattenpölarna.
Jag skäms för att jag fryser när det är varm november.
Löven är solbrända rötter under mina mörka gympaskor.
Två veckor tillbaka och atmosfären var behagligt varm. Vi pratar inte sju grader i solen, utan runt tjugo grader i en behaglig sol som skymtade fram bland de lätta molnen. Till Rom hade hösten inte kommit och benen kunde vara bara.
Två hela dagar var jag där, i en stad så full av historia att det är svårt att greppa. Att kunna gå en promenad och plötsligt hamna mitt i tusentals år gamla ruiner hör väl annars till det väldigt ovanliga. Vi såg Colosseum och ruiner av storslagna palats, det är underligt att de lyckats bevara dem så pass väl. Underligt att kunna känna sig lite som Asterix i en serietidning.
Vi gick genom torg som sålde grönsaker och förbi statyer, fontäner, gamla byggnader. Ett av mina bästa minnen är att hamna i lite lugnare bostadskvarter och kunna se rakt in i ateljéer där de jobbade med exempelvis tavelramar eller skjortor, att se en liten grönsakslastad minibil susa förbi till en lokal butik. Den andra dagen besökte vi Vatikanstaten. S:t Peterskyrkan som är obeskrivligt stor och utsmyckad av statyer, vackra väggar och solljus som strömmar vackert in genom fönster. Också Vatikanmuseet med de många, många föremål och rum som samlats på, och framför allt det extraordinära Sixtinska Kapellet. Där såg man hur allas ögon spärrades upp, riktade mot det målade taket.
Det har gått undan nu den senaste tiden, och bloggen har inte riktigt hunnits med. Nu skriver jag detta sittandes vid ett litet bord, ser höstlöven vina förbi i hög hastighet utanför fönstret, och känner lite mer stabiliet. Härligt.
Den senaste tiden har jag läst en fantastiskt bra bok som jag varmt vill rekommendera!
-
Jag har velat läsa något av Chimamanda Ngozi Adichie länge. Särskilt då jag såg flera förhoppningar om henne inför nobelpriset. Det om något måste ju vara ett gott tecken på en bra författare. Så, En halv gul sol fick det slutligen bli. Den är svår att sammanfatta eftersom den är så enorm - inte till antalet sidor (den är rätt lång iofs), utan till handlingen. Berättelsen är en skildring av Biafrakriget som pågick i Nigeria mellan åren 1967-70, efter att en ny stat, Biafra, bildats av igbobefolkningen med en önskan om självständighet. Vi får följa tiden innan, under och i slutet av kriget. Ugwu flyttar in hos akademikern Odenigbo som ung för att jobba som betjänt. Han kommer nära sin husbonde och dennes partner Olanna. Fokus ligger också på Olannas tvillingsyster Kainene och hennes möte med britten Richard.
Dessa karaktärer ger flera olika perspektiv i vad som kommer att bli en händelserik, hemsk, intrigfull skildring av en tid i krig. Relationerna mellan vänner, kärlekspartners och syskon är så starka och välbeskrivna att författaren får oss att komma riktigt nära. Det är en sådan bok som gör det nästan omöjligt för en att sluta läsa.
En stark bok, som lämnar läsaren lång ifrån oberörd.
Hannah heter jag. Jag har stilen hos ett mumintroll och temperamentet hos en mymla, rätt ofta ser jag sur ut men det är jag inte nödvändigtvis. Att spela musik och skriva är det bästa jag vet. Är stormförtjust i mopsar, randiga kläder och litteratur. Mitt hjärta slår för feminismen
Pinterest: bullehunden
