bullehund.blogg.se

Jag såg det nya programmet Vegorätt på tv. Ni vet, SVTs satsning på vegetarisk mat. Satsningen som redan kritiserats in i varenda litet hörn. Det kommer väl inte helt otippat att inte heller jag var särskilt förtjust. Det finns mycket att diskutera om hur det programmet framställdes, men vad som störde mig var särskilt diethetsen; att allt ska vara så nyttigt och bra för kroppen, för då kan man verkligen njuta av maten (fast för att få lov att njuta fullt ut måste du också ta dig ut till en grönskande äng tidigt på morgonen). 

Den synvinkeln kommer i och för sig inte som en stor överraskning. Nej, Vegorätt är inte unikt för sin diethets. Jag har sett samma vinkel många gånger förr i den nya vegotrenden. Slå upp en tidning eller liknande som skriver om vegetarisk mat och jag kan nästan garantera att du kommer se ordet ”nyttig” eller läsa om hälsofördelar minst en gång. Att vegetarisk mat kan vara bra för hälsan är i sig inget jag säger emot. Det är väl bara bra om så är fallet. Problemet är att det har kommit att bara handla om hälsa. Det har blivit en fråga om att dra ner på allt som är ”dåligt” (notera min skepticism) – tillsatser, socker, kolhydrater, fett… I stället för att vi ska välja vegetariskt för att det är sjukt gott handlar det nu i stället, i många fall, om att vi ska välja det för att inte känna skuldkänslor. Då menar jag inte bara för djurens skull (som tenderar att rätt ibland glömmas bort i diskussionen) utan för vad vi gör med våra kroppar.

Åtminstone jag känner att man ständigt uppmanas att skära ned på det ena efter det andra, vilket gör vegetarisk mat till en triggande zon för de som har svårt för att hantera dieter. Detta är både trist och farligt. Så kan vi inte sluta upp med diethetsen i det hela och ta den vegetariska kosten för vad den huvudsakligen är. Vegetarisk mat är gott och värnar om djuren, det är huvudpoängen. Allt annat tjafs är upp till var och en att avgöra om de på riktigt mår bra av. I så fall, visst, kör på – men håll det tjafset utanför själva grundtesen. Vi är alla olika individer som mår bra av olika saker och därför måste vi sluta tvinga på varandra dieter. 

Katja Petrowskaja - "Esther Kanske"

Jag läser titeln och begriper inte vad som menas med detta ”kanske”. Kan en titel bli mycket mer svävande? Den är svår att urskilja, betydelsen, men jag känner av något som skaver i det där ordet. Kanske. Kanske är ett osäkert ord, ovetande. Om någon, någon bortglömd. Vad gör att någon kan glömmas bort?

Jag öppnar boken med en bitande ovisshet.

Hon hette kanske Esther, hon som var Katja Petrowskajas gammelfarmor. Hon var en av hennes flera släktingar vars historier vi utforskar. De som levde i en tid av ett andra världskrig, en väldig utsatthet. Men det här är inte bara en jakt på släkthistoria, det här är en resa inom en som söker. Jag dras med i sökandet och vill också veta sanningen om Petrowskajas släkt för att låta hennes rastlösa sinne få ro. Och för att låta minnena komma till liv.

Den ovisshet som råder över släktens öden trycker på både författare och läsare. När vi får svaret genom en poesi som är smärtande vacker fylls jag av svåra känslor men också en lättnad. Att av de miljontals öden som glöms bort här i världen ges åtminstone några ett namn igen. Esther heter fortfarande Kanske i efternamn, men nu står hon över det bortglömda.

Vi vet vem hon är.

En vanlig förklaring av vad feminism är brukar vara att det kort och enkelt innebär att man anser att kön inte borde bestämma en människas värde eller vilken behandling människan kommer få i livet. Det ska alltså vara lika förutsättningar för alla. Min mening är inte att ifrågasätta denna förklaring, för den stämmer – den är feminismens stående huvudpunkt. Visst är det bra att vara kortfattad, men för att verkligen kunna förstå hur feminism ska användas och ge den fullt genomslag tror jag det är bra att också gå in lite mer på djupet.

Jämställdhet mellan könen är feminismens mål. För att nå det målet och för att vara feminist måste man också förstå varför vi inte har ett jämställt samhälle i den aspekten. Enligt feminismen beror det på att kvinnor är förtryckta jämfört med män och i princip alltid har varit det. Det är viktigt att framhäva den här delen av det hela i förklaringen av feminism eftersom det ju faktiskt går att vilja ha jämställdhet även utan att anse att kvinnor är förtryckta (även om detta kan ses som ologiskt). Någon kan alltså inte kallas för feminist om denne inte vill konstatera det faktumet.

En tredje aspekt av feminismen vi behöver lyfta är värnande om historian. Samhället hade inte sett ut som det gör idag om det inte vore för de jämställdhetskämpar som genom tiderna slagits för lika behandling. Vi måste därför minnas dem och lära oss av deras handlingar att det finns möjlighet till förändring. Historian kan också lära oss om de strukturer och roller som dagens samhälle är uppbyggda på – var de härstammar ifrån och hur länge de faktiskt existerat. De faktorer som påverkar oss än idag kan vi eventuellt först förstå när vi lärt oss om deras ursprung och vad som skapat dem. Av historian kan vi därefter se, med exempelvis suffragetterna för att nämna några, att förändring kan ske genom organisering och aktivism.

Att stå bakom de två förstå punkterna; målet och varför, räcker för att kunna kalla sig feminist. Men för att vilja ge genomslag åt feminismen måste vi också omfamna historian och använda oss av aktivismen. Kommer vi ihåg dessa beståndsdelar kan vi vara effektiva. Med aktivism menas inte nödvändigtvis att man behöver göra något storslaget som att demonstrera eller skriva en bok. Det kan lika gärna vara små ting, som att säga ifrån när någon säger något sexistiskt eller att skriva på en namninsamling. Huvudsaken är att vi vet om vilken kraft feminismen har. Om vi kan förstå den kraften kan vi också använda den till att till slut nå jämställdhet. 

Så sant, så sant.

Chimamanda Ngozi Adichie är verkligen en av vår tids bästa författare. Det jag läst hittils av henne har varit fempoängare hela vägen (ni kan läsa en recension av En halv gul sol här och Americanah hoppas jag kunna skriva om mycket snart!). 

Alla borde vara feminister kom ut i slutet av förra året. Det är en nedskrivnen sammanställning av ett känt "TED Talk" som Chimamanda höll för ett tag sen. Den ges ut i samarbete med bland annat Sveriges Kvinnolobby och hör på det här; den kommer (om den inte redan gjort det?) delas ut till elever som går i tvåan på gymnasiet i skolor över hela landet. Den kommer läsas och användas som en del av undervisningen genom att elever får analysera och diskutera materialet, feminism och jämställdhet. Hallå, var fanns det här när jag gick i tvåan?

Jag tycker det är en briljant idé att inkludera den här boken i skolundervisning (i stället för bara tvåan kunde väl hela gymnasiet fått ta del av det här?). Det är också en utmärkt bok att ge bort som en present till någon annan, eller varför inte till sig själv, för en kortfattad, träffande introduktion till feminism eller som ett uppslag av svar på vanliga motargument. Den tar inte upp allt, men i sin enkelhet tar den upp mycket. Chimamanda utgår dessutom från personliga erfarenheter, samtidigt som hon är noga med att få in olika synvinklar, vilket stärker trovärdigheten och gör den lätt för många att ta till sig.

Alla borde vara feminister är en utmärkt introduktion till feminism och jag tror den här lilla boken innehar den viktiga förmågan att kunna öppna mångas ögon för hur vi alla kan, och varför vi bör, bidra i kampen för jämställdhet. Heja!

                      

… blir att inte göra några förbaskade nyårslöften. Jag är trött på att pressa mig själv med krav på saker jag kan göra för att bli ”bättre”. Jag är trött på att sätta upp en massa löften för att nå en dröm som egentligen inte gör mig mycket mer välmående mer än genom inbillning.

Man kan ha mål, det är klart. Mål kan ofta vara jättebra att ha. Men jag tycker vi ska vara försiktiga med att sätta upp alldeles för många mål och i stället tänka igenom vad det är som ligger bakom de här målen. Kanske är ett mål att bli lyckligare år 2016. Det låter inte så dumt. Hur blir man lycklig? Det är svaren på bland annat den frågan vi kanske borde tänka över. Blir du verkligen lyckligare av att gå ner i vikt eller är det något samhället försöker få dig att tro? Gör fullkornsriset dig gladare eller smakar det egentligen inte lite som papper? Min poäng är att du kanske egentligen blir lycklig av en sak, men tvingar dig själv till något annat för att det är vad som av samhället anses vara en lycklig tillvaro. 

Jag vill inte diktera vad som är rätt och fel för det varierar från person till person. Jag bara anser att det kan vara viktigt att ibland tänka efter – vad och vem ligger bakom de önskningar vi har? Jag har inget nyårslöfte att införa, jag har bara en önskan om att lära mig utskilja de saker jag gör för att nå något slags inbillat drömideal och de jag gör för att de verkligen är min passion och något jag mår bra av. En sådan sak kan vara att sitta inne på mitt rum och skriva det här, som jag inte vet om en kotte kommer läsa, när solen lyser och jag borde vara ute och springa som en tok för att sedan komma hem svettig och nöjd. Men jag vet vad som gör mig lycklig och här sitter jag.