bullehund.blogg.se

Simone de Beauvoir - "En familjeflickas memoarer"

Det har tagit mig ganska lång tid att läsa den här boken. Jag måste erkänna att jag inte heller varit hundra procent med när jag läst. Ni vet när tankarna svävar iväg bara efter några rader. Det betyder inte att En familjeflickas memoarer är ointressant. Kanske är det främst en bok som kräver fokus, ett fokus som jag för tillfället inte har. Jag är stressad av allt det galna som kommer med att ta studenten. Men, kanske är det ändå på något underligt sätt just under den här perioden som man behöver läsa den här boken som allra mest.

Simone de Beauvoir är en av de viktigaste författarna inom modern litteratur. Framför allt för feminismen är hennes verk ovärderliga. En familjeflickas memoarer är den första delen av hennes memoarer och skildrar ungdomen i 20-talets Paris; från det att hon var litet barn till att hon korsar gränsen mellan tonåring och vuxen. Just den unga vuxna åldern är den Beauvoir lägger mest fokus på och det är jag tacksam för. För anledningen till att jag tidigare nämnde att det här är precis vad jag behöver är att hon beskriver hur det är att befinna sig i samma skrämmande skarv som jag befinner mig i. Beauvoirs ungdomliga jag bär på en inre storm av känslor och drömmar som drar i henne; längtan och begär som hon måste få utlopp för. Hur? Var ska man ta vägen, vad är rätt och fel? Hon har inga säkra svar men hon har ett driv som vet var det vill. Det som smärtar är att det drivet måste ta sig över ständiga hinder.

Det här är en berättelse om en kvinna på 20-talet. En kvinna med drömmar utöver det vanliga. Eller, drömmarna är väl inte de som är ovanliga. De döljer sig inom de flesta, innerst inne. Det ovanliga är att erkänna dem och att leva ut dem. Simone vill bli författare och utbilda sig, hon vill ha en karriär. Hon drömmer inte alls om det hustruliv som andra ser framför sig som det enda rätta för någon av hennes kön.

Frågan om könsskillnader är något som Simone de Beauvoir flikar in på flera gånger. Rent naturligt eftersom det framför allt är hennes kön som hindrar henne att göra det hon vill, men också för att hon dokumenterar det som händer runt omkring henne. Det blir tydligt vad det var som väckte hennes feministiska engagemang och vilka strukturer det var som rådde på den tiden boken utspelar sig. I det här fallet är hon ofta en tyst observatör till andras diskussioner, men vi får vara med om hur hon tar in det som händer och vad det gör med henne. Det är inte ett feministiskt uppvaknande utan snarare början på något stort (ni vet vad). Det är mäktigt och inspirerande.

Jag vet inte hur jag ska kunna formulera mig rätt när jag rekommenderar En familjeflickas memoarer till er. Jag vill vända mig till dig som liksom jag känner sig så där vilsen och vill bryta sig fri från en era. Samtidigt gör den förvirringen att boken inte alltid får det fokus den förtjänar av mig som läsare. Men, vad tusan. Försök att släppa paniken inför framtiden och läs även om det är svårt att fokusera. Det kommer lyfta er. 

(Förresten, om ni känner att ni går igenom en kris kan jag också rekommendera boken Kris av Karin Boye. Jag har skrivit om den här)

Helt plötsligt blev det sommar och tjugo plus grader varmt. Helt plötsligt måste jag fly mitt sovrum för att en geting vilset irrat sig in och vill förstå varför mina tapeter inte ger ifrån sig nektar. Det är ganska overkligt, eller hur?

Jag har tänkt mycket på sommaren och jag har längtat. Finns det något man längtar efter är det framför allt att läsa böcker. Tänk bara, att sitta ute på någon solig terrass i timmar och sluka sida efter sida, känna tiden rinna iväg men det gör inget för det är sommar. Underbart!

Jag har funderat över vilka böcker jag vill läsa och tänkte dela med mig av det. Detta är bara tankar, ingen plan – det brukar ju aldrig bli som man tänkt sig. Men i alla fall, i sommar vill jag läsa...

- Det andra könet av Simone de Beauvoir. Som den feminist jag är känns det här som en obligatorisk läsning, men varje gång jag tänkt tanken har jag nästan fått ont i ryggen av dess tyngd. Det är en tegelsten. Dock är det ju på sommaren man har tid för sådant så nu i år tänker jag att det kanske ändå är dags att ta sig igenom den tegelstenen. 

- Sommarboken av Tove Jansson. Det har blivit trendigt att dra fram den här boken de senaste somrarna och jag vill ju alltid (förgäves) vara en sådan som inte följer trender. Men, också det här är obligatorisk läsning som jag nästan skäms över att inte ha läst; som muminfantast och beundrare av Tove Jansson. Dessutom, kan en bok bli mer passande för årstiden?

- Härskarringen av J R R Tolkien. Den här trilogin känns också som något man borde läsa någon gång i sitt liv. Jag kan inte tänka mig någon mer lockande fantasivärld att försvinna in i, full av alver och små söta hus. Med tanke på att jag tycker om filmerna lär väl böckerna vara en höjdare. 

- Emma av Jane Austen. Jag har några romaner av min älskade Austen kvar att läsa och eftersom det var länge sen jag senast läste något av henne börjar jag få abstinens. Man ska inte förneka komplexiteten i Austens verk, men just Emma förväntar jag mig ändå ska vara en upplyftande sommarbok som får en att drömma om Englands böljande kullar. 

- Min fantastiska väninna av Elena Ferrante. Mina förväntningar på denna mystiska författare, som skriver under pseudonym, bara växer och växer. Från alla möjliga håll hör man helt euforiska lovord av hennes böcker och jag väntar otåligt på att få lägga vantarna på ett exemplar för att förhoppningsvis fyllas av samma känslor.

- Trado av Athena Farrokhzad och Svetlana Cârstean. Det här verkar vara ett verk som är både spännande och, tror jag, vacker poesi. Farrokhzad skriver poesi på svenska, Cârstean på rumänska och här möter de och tar in varandras arbeten för att göra egna tolkningar – trots att de inte kan varandras språk. Det är ett ovanligt och revolutionerande initiativ.

- En gud i spillror av Kate Atkinson. En efterföljare till den rafflande, finurliga romanen Liv efter liv (som för övrigt är en perfekt bok för sommaren, om ni frågar mig!). Den här gången handlar det om den tidigare bokens huvudperson Ursula Todds bror och hans upplevelse av andra världskriget. Bara omslaget i sig tycker jag skriker sommar, eller hur? 

- I vilt tillstånd av Roxane Gay. Jag tyckte mycket om hennes essäsamling Bad Feminist. Det här är en nyligen utgiven roman som skildrar en kidnappningshistoria som förmodligen är både stark och skrämmande. Jag vet inte så mycket mer om vad boken handlar om faktiskt, men jag vet att jag älskar Roxane Gay och därför ska jag läsa den snarast. 

- Hjältinnor av Kate Zambreno. Sist men absolut inte minst har jag siktet inställt på den här boken som jag direkt när jag såg den första gången tänkte att jag bara måste läsa. Det är en feministisk hyllning till kvinnliga skribenter genom historien som ger dem den plats de förtjänar, samtidigt som boken också är något av en självbiografi för Zambreno. Ett viktigt, litteraturhistoriskt verk som jag tror är väldigt inspirerande att läsa.

 

Det finns galenskap och det finns kvinnlig galenskap. Synen skiljer sig åt när det kommer till de olika könen och särskilt är det den kreativa kvinnan som blir definierad som negativt galen. En kvinnas galenskap ses på annorlunda än en mans. Det är inte så att man väljer att lägga fokus på forskning om den kvinnliga galenskapen bara för att det kvinnliga i den gör den viktigare. Saken är den när det handlar om kvinnor utnyttjas begreppet på ett särskilt sätt. Framför allt används det till att förminska och begränsa.

Sverige har en historia av ett synsätt på psykisk sjukdom som sällan tas upp. Det är en historia om hur man ser ner på vissa människor, använder sig av tvångssterilisering och lobotomi för att ha kontroll över deras levnadssätt. I boken Den sårade divan granskar Karin Johannisson behandlingen av kvinnor som inte ansågs passa in i samhället under första halvan av 1900-talet, men drar också liknelser till hur situationen är idag. Bokens huvudrollsinnehavare är Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs. Alla tre har gemensamt att de är konstnärer och alla tre ses på olika sätt som psykiskt instabila. Efter att ha läst beskrivningar av deras beteenden kan man hålla med om att nej, de mådde inte bra. Frågan är då varför de inte gjorde det. Och var det verkligen så illa som man påstådde det vara?

Kvinnor kan vara galna, alla kan vara galna. Men ibland är galenskap en falsk bild som målas upp av utomstående. Agnes von K, Sigrid H och Nelly S bar på vissa ”psykiska besvär” men samhället var också snabb med att stämpla dem som något de inte alltid var. En galen kvinna kan anses vara en kvinna som utforskar sin sexualitet, uttrycker sina åsikter eller bara är deprimerad. Vad boken visar på är hur den psykiska ohälsan används som begrepp för att begränsa kreativa kvinnor och hur den också får dem att begränsa sig själva. För visst kan man drivas till att må dåligt på riktigt – det gör man om man ständigt blir utpekad som fel. Det betyder dock inte att det som alla säger om en stämmer.

Att läsa om alla författare och konstnärer som drabbats av psykisk ohälsa gör mig otroligt ledsen. Framför allt dras mina tankar till Karin Boye, som förra helgen uppmärksammades med tanke på att det var 75 år sedan hon tog sitt liv. Direkt efter jag läst Den sårade divan gick jag över till boken Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn; en fantiserad berättelse om Boyes liv i Berlin på 30-talet. Den skildrar bland annat hennes sessioner hos en manlig psykolog. Visserligen är det hela fiktion, men den ger mig ändå en insikt i vad som driver kreativa kvinnor till att må dåligt. Svaret är den felaktiga definitionen av galenskap. Karin Boyes sexualitet behandlas av psykologen som något problematiskt och han styr in henne på att se den som ett problem, i stället för att få henne att acceptera den. Även om det nödvändigtvis inte var så Boye blev behandlad i verkligheten tänker jag mig att det är ett verklighetstroget resonemang eftersom liknande resonerande förekommer bland läkare i Johannissons bok. Mycket av vad som definierade kvinnor i journaler från deras sjukhusvistelser var sådant som egentligen inte var något konstigt. Det framställdes bara på ett sätt som fungerade som en smutskastning av det kvinnliga.

Vad som framför allt skiljer kreativa kvinnor och män åt är att galenskap hos män kan vara något uppskattat. Den galna mannen, tänk Albert Einstein, ses som ett geni. Den galna kvinna ses bara som vilsefarande. Vad som hos män beskrivs som en stark personlighet beskrivs hos kvinnor som fanatiskt. Att psykisk ohälsa är och har varit en förekommande del av den kreativa kvinnans liv tror jag beror på att hennes konstnärskap överskuggats av normer som säger att det hon gör är fel. Det har drivit kvinnor till verklig galenskap, men det har också fått dem att inbilla sig att de är något de inte är.

Galenskapsstämpeln används framför allt som ett sätt att begränsa utrymmet för det som är kvinnligt. Vi måste fortsätta ifrågasätta den negativa synen på det kvinnliga psyket och omfamna de "galna" attributen som definierats felaktigt bara för att tysta ner oss.