Att skriva
Kategori: ord & tankar
Allt jag skriver kommer ut som skit.
Det känns så ibland. Nej, ofta. Det finns en 50 % chans att det jag skriver är skit och anledningen till att siffran inte är högre är att jag oftast inte kommer så långt som till att ens skriva. Jag vågar inte. Jag är rädd för andras uppfattning. Jag är rädd för min egen uppfattning av mig själv. Jag är rädd för att om någonting går fel kommer jag sjunka ännu lägre i status, i självförtroende. Jag vill inte skita ner mina framgångar med bakslag.
När ett verk nått hela vägen vill jag leva i den tryggheten.
Vad händer om jag stannar där?
Vad händer om jag når dit och sedan producerar massa skit?
Kommer någon kasta ut mig?
Om ett framgångsrikt verk är en hållplats på en framslingrande väg kan det inte garanteras att resan automatiskt fortsätter framåt. Den kan göra det. Den kan också gå åt andra hållet, fel håll, det fruktade bakslaget ner i diket. Att bo kvar på en hållplats är dock inte ett alternativ och ett dike kan man resa sig ur snabbt. Vägen finns kvar. Den blir suddig och onåbar först när man stannar och bosätter sig i sitt trygga hem som är ens framgång.
Man vill tro att det är över så fort något man skapar blir skit. Det kan vara över, om man slutar. Det säger sig självt. Man behöver dock inte vara rädd för att hålla sig i rörelse. Fram och tillbaka. Nästan allt jag skriver kommer ut som skit, men den där skiten leder till att jag slutligen skriver något som inte är det. Och det väger upp för allt annat.
Vi tänker för mycket. Att fundera kan vara ett hinder. Att skriva kan vara att fundera länge, men det kan också vara att bara observera. Jag har hört att det är så en konstnärlig process fungerar: gör gör gör, och analysera när du står utanför skapandet.
Att observera är att skriva utan gömställen.
Bara gör det.
