bullehund.blogg.se

Insikt utanför gula huset

för resten av mitt liv

vill jag enbart dricka

treprocentig mjölk

Grå

vingslag                               saltgräs                               åskmoln

vågslag                                vetegräs                              kräks

vristband                                                                        över

                                                                                       silverskimmer

                                                                                       kråkorna

                                                                                       fartygen

                                                                                       hararna drunknar

Krisbotanik

är jag vållande till:

pingstlilja

orkidénarciss

rosenträdgården

-

grinkgoträd hör inte hemma i Sverige

de vill bo nånstans varmt

nånstans där frugan kallar till kvällsmat

prick klockan åtta

med ugnsvantar på

vinkar hon i farstun

falukorven står på spisen

gratinerad i ost

grinkgoträd vill ha sin fruga

jag kan vara din fru

sa jag

och matade honom med falukorv

-

allt jag ser är:

bollblomma

rönnbär

daggkåpa

-

under zelkovans skyddande blad

sätter jag mig ibland

och tänker

på politik

jag tänker på min värdelösa moral

zelkovan tänker på sin

han ångrar att han

röstade på

upprustning av botaniska trädgårdar

så onödigt egentligen

vad ska de med ett träd till

-

fastkedjade bäckar

mmm, ni önskar allt ni

ni önskar att ni vore ett hav

fullt av djuphavsdykande karlar

ja, jag vet nog allt vad ni drömmer om

-

krisbotanik:

- 

Vem får ta makten över ett instrument?

Framför allt undrar jag, i den här texten, vem det är som får ta makten över elgitarren, ett instrument som skriker så mycket pondus.

Jag har tänkt att det inte är jag. För att jag inte har getts möjligheten, när det alltid är den med mest kunskap som får frågan (med kunskap menar jag egentligen utrustning). För att jag inte vågat, av rädsla för att bli förminskad när jag inte kan alla termer (med termer menar jag onödigt komplicerade ord som aldrig förklaras, eftersom det då skulle komma fram att ordet står för något oerhört simpelt). För att någon alltid ska lära mig ett och annat, även om jag har koll (hej livet som icke-man i musikbranschen generellt!)

Det tog evigheter för mig att ens närma mig elgitarren eftersom jag trodde att det var omöjligt för mig. Det såg svårt ut och jag ville inte bli ifrågasatt för att jag inte hade samma spelteknik som andra eller hundra olika pedaler att stoltsera med. Men när jag väl provade fick jag ljud ur förstärkaren precis som alla andra. Jag insåg snabbt att det inte är så svårt. Många får det bara att se så ut för att själva kunna stoltsera. Ursäkta, men, fuck that. 

Det är inte svårt att spela elgitarr och det finns ingen anledning till att göra det svårt för sig heller. När jag använder effekter inbyggda i mitt inspelningsprogram eller förstärkare känner jag mig ibland som en sämre gitarrist. Men det är inte sämre att ta enkla vägar. Ljud är ljud. Hittar jag en effekt jag tycker om genom ett klick på datorn är det lika bra som om jag skulle hitta den genom att skruva på tjugo rattar. Och vill man skruva på tjugo rattar ska man göra det utan att vara rädd. Jag har precis skaffat min första pedal och vad som tycktes omöjligt ligger nu framför mig, redo att användas, och jag fattar. Det är inte svårt.

Vi lär oss att vi ska hålla oss undan om vi inte har nog med ”kunskap” och det är svårt när man jämför sig med någon som har hållit på längre. Men jag vägrar dra mig undan för att jag saknar erfarenhet eller utrustning. Jag vet att mina monotona slingor kan vara oerhört intressanta. Jag vet att jag kan slakta en elgitarr lika bra som någon annan.

Och jag kommer ta den makten. 

Allt jag skriver kommer ut som skit.

Det känns så ibland. Nej, ofta. Det finns en 50 % chans att det jag skriver är skit och anledningen till att siffran inte är högre är att jag oftast inte kommer så långt som till att ens skriva. Jag vågar inte. Jag är rädd för andras uppfattning. Jag är rädd för min egen uppfattning av mig själv. Jag är rädd för att om någonting går fel kommer jag sjunka ännu lägre i status, i självförtroende. Jag vill inte skita ner mina framgångar med bakslag.

När ett verk nått hela vägen vill jag leva i den tryggheten.

Vad händer om jag stannar där?

Vad händer om jag når dit och sedan producerar massa skit?

Kommer någon kasta ut mig?

Om ett framgångsrikt verk är en hållplats på en framslingrande väg kan det inte garanteras att resan automatiskt fortsätter framåt. Den kan göra det. Den kan också gå åt andra hållet, fel håll, det fruktade bakslaget ner i diket. Att bo kvar på en hållplats är dock inte ett alternativ och ett dike kan man resa sig ur snabbt. Vägen finns kvar. Den blir suddig och onåbar först när man stannar och bosätter sig i sitt trygga hem som är ens framgång.

Man vill tro att det är över så fort något man skapar blir skit. Det kan vara över, om man slutar. Det säger sig självt. Man behöver dock inte vara rädd för att hålla sig i rörelse. Fram och tillbaka. Nästan allt jag skriver kommer ut som skit, men den där skiten leder till att jag slutligen skriver något som inte är det. Och det väger upp för allt annat.

Vi tänker för mycket. Att fundera kan vara ett hinder. Att skriva kan vara att fundera länge, men det kan också vara att bara observera. Jag har hört att det är så en konstnärlig process fungerar: gör gör gör, och analysera när du står utanför skapandet.

Att observera är att skriva utan gömställen. 

Bara gör det. 

Margaret Atwood - The Handmaid's Tale

Jag tänker att det är bra att skriva om The Handmaid’s Tale medan jag har boken färskt i minnet och att göra det innan jag slukar serien. Om jag kan värja mig, ja, det kan jag nog. Jag såg första avsnittet och var märkligt nog inte stormförtjust, lite bitter var jag. Kanske beror det på att jag läste ut boken samma dag och levde kvar i min lilla bubbla där jag skapat min vision av hur allt ska se ut. Varje byggnad, kroppsspråk, kostym. Och så bara kommer serien och kör över min vision med en traktor. 

Så, jag ska alltså vara klok och spara den intensivt omtalade serien… den restriktionen lär hålla några timmar, tror jag. Vad ska jag annars göra när jag är för trött för att vara duktig och, och! jag inte längre har Buffy kvar – där har vi något värt att diskutera! Jag vill både gråta och jubla över att det är över, men vi tar det någon annan gång. Nu var det ju en bok jag skulle skriva om.

Margaret Atwood är briljant och mitt livs stora gåta just nu är varför jag inte läst något av henne innan. The Handmaid’s Tale utgavs 1985 och jag vill kalla den för en dystopi. Jag älskar dystopier (som tema, inte verkligt scenario, tack). Och jag har nyligen skaffat mig en förtjusning för sci-fi, vilket ju går väl hand i hand med dystopier, men det måste nämnas att den här romanen egentligen inte bör läsas som science fiction. Jag föreställde mig ett samhälle som ser rätt annorlunda ut från vårt: tänk stelt utstående kjolar, omvälvande betong och vitmelerade arkader. Jag befann mig alltså i en väldigt distanserad bild, en sådan som man typiskt fantiserar fram om hur det ser ut hundratals år framåt. Som jag har förstått det utspelar sig boken inte alls långt in i framtiden. Framför allt vet jag det av vad huvudkaraktären Offred minns av tiden för inte alls länge sedan då allt var som vanligt. Det såg ut som det gör nu.

Självklart kan jag inte utse en ”korrekt” läsning. Jag kan inte säga att den här romanen inte är science fiction, att min dystopiestetik hämtad ur en Star Trek-film inte är den rätta. Atwood är tillräckligt ospecifik i sina beskrivningar att det går att projicera de bilderna. Men det finns en poäng i att föreställa sig historien i precis det samhälle som vi lever i nu. Visst, miljön måste ha påverkats av maktskiftet, men det är ändå våra hus vi ser, kläder som vi kan sy, våra gator. Föreställ dig att det är samma lilla bokhandel du ser, men numera marknadsför den endast vita, avskärmande huvudbonader. Du lever i din grannes villa, men som hans betjänt. Samma gamla människor, nya maktförhållanden (hur pass ”nya” de är kan man dock diskutera) 

Att applicera Atwoods dystopi i en nutida kontext ger oss insikten om att den kan infinna sig på en väldigt kort tid. Man kan inte vila i ignorant trygghet som främmande science fiction ändå ger. Det finns många effektfulla dystopier som definitivt har kraften att påverka även det samhället den skrivs i, trots att de är mer distanserade. Jag tänker till exempel på Karin Boyes Kallocain, som ju är en fantastisk och skrämmande bok. Det som dock skiljer den åt från The Handmaid’s Tale är den strimma av overklighet som finns i det sanningsserum som är centralt i Boyes historia. Man kan tro vad man vill om en sådan substans möjlighet, men det är ändå något som inte kan existera nu eller inom några dagar. Det kan dock Atwoods historia. Visst känns mycket som beskrivs otänkbart, men allt som beskrivs är möjligt, nu. Det kan utspela sig här, i den lilla bokhandeln jag går förbi varje dag. Plötsligt ser jag annorlunda på saken. Plötsligt öppnas mina ögon ytterligare.

På sättet som en humla lägger sig och dör

den krökta ryggen

lilla rygg

mjuka

jag vill hålla humlan mellan mina fingrar

och klämma försiktigt

den mjuka pälsen

gosedjuret

lämnar rödljus på min hud

Hur dödar man en myra med empati?

tar man lätta steg

ödmjuka steg

dör den inte då

om man flyger över stigen?

Hur lämnar man en plats?

för alltid

ett hem

när man vill krama hela platsen

på sättet som man kramar en humla

svider det lite

jag ser en kråka med hushållspapper i näbben

den flyger iväg

för att äta

i lugn och ro

och bli förstoppad

få ont i strupen

jag ser på

orkar inte

kasta mig ut genom fönstret

jag är en aktiv lyssnare

som hör

andra plocka i böcker

slå hammarslag

på tangenter

intensivt

och bli förstoppade

av entusiasm

jag orkar inte

sona för mina synder

kråkan söker ögonkontakt

snart äter han upp

lillfågeln

snart äter jag upp

min hand

om den inte

snart

tillfredsställer

objekt

sun dance

solstråle

solbrända kinder i april

livet är en omöjlighet

livet är kostymklätt

framåtsträvande

tar morgonpromenader

i frost

förundran

gömmer sig bakom en gardin

längtan

existerar

väl

ändå inte

längtan efter

dans i solen

trötthet

i benen

finns

nu

vill inte

dansa mig

morgonpromenera mig

vill

ha något onyttigt

       

 Lyssna

(vem lyssnar på mig då?)

Lyssna

Jag lyssnar, jag lyssnar

och jag tycker att du kommer med så himla bra formuleringar

jag lovar!

:-)

Lyssna

Jag lyssnar och jag hör bara kråkskrik som svider i mina öron!

när du formulerar

krax krax krax krax krax krax krax krax krax krax krax krax krax krax krax krax

det blir en rytm

Lyssna

la la la

ja, jag hör dig, du behöver inte skrika

DU behöver inte skrika

Lyssna

NÅGON behöver skrika

någon har alltid behövt skrika

någon har en amasonskog levande i sin hals

våga inte tro att det är du,

du kan inte vara en gudinneperson

Lyssna

lyssna på amasonskogen och tonerna

någon blir hes som en kråka

men vi hör mjuka moln

Typical Girls

känslorna

som hund i koppel

Det fick mig att förstå klimatförändringen

Illustrationen av en vild hund och en ägare

Typical Girls

lyssnar på Madonna

Tydligen blir man beroende av henne

”Hon är bara yta”

Jag frågar, vad är yta?

Yta är makt

                                                                                                  (var beroende av Madonna!)

Typical Girls

don’t rebel

En yta som inte upprör

Men alla vill veta

VAR FINNS MAKTEN?

                                                                                                              (ta makten!)

Typical Girls

känslorna, känslorna, KÄNSLORNA!

Det negativa med att känna

Yta är yta

Det negativa med att vara yta

Girl är girl

Det negativa med att vara girl

SJÄLVUTPLÅNING 

-

(dagens soundtrack: The Slits - Typical Girls)

I Sollefteå föds ett barn per dygn

Därför läggs BB ner

Dåligt placerad BB, tycker en

Sollefteåborna ska inte behöva åka på hala vägar för att föda i Örnsköldsvik, tycker en

ETT BARN PER DYGN? Kvinnorna sviker oss!

Tycker en

(31/1)

Ta mig till psykakuten

Jag kan inte alltid vara en inspiration

Jag är otålig

Ibland måste jag tänka på mig själv

Göra något drastiskt

Så att alla ser

Alla kommer inte förstå

Många kommer bli arga

Men alla kommer se

Ursäkta mig

Jag är otålig

Jag måste få explodera

Min kropp måste explodera

Exploatera

Mina revben, mina knivar

Det kan bli äckligt och oförståeligt

Det sker så plötsligt

Men kroppen är otålig

Kroppen kan inte vänta

Det är mina tarmar livmoder underliv

Som står på spel

De kan inte vänta

KROPPEN EXPLODERAR

Och det märker ni nog

Nu överdriver du

                                Javisst

                                Jag överdriver lite grand

                                Och du har en störig närvaro 

Du ser ut som någon som gör en parodi på dig!

Och jag är en exploderande tragikomisk händelse

Men jag gör det åtminstone

Jag gör det