bullehund.blogg.se

”Det har gått två dagar sedan lovet tog slut. Redan har en känsla av spänning, förväntan, infunnit sig i min kropp. Mina fingrar kliar. Benen vill ta mig till dörren som vill öppna sig och världen vill att jag ska befinna mig i varenda liten vrå.

Vi avklarade halva gymnasiet. Nu har det redan gått två dagar av den andra hälften, vi har mindre kvar än vad vi tagit oss igenom. Det här är den sista terminen som inte kommer vara den sista någonting. Ännu betyder allt ingenting.

Jag känner mig så liten, så oviktig. Helt ointressant när jag sitter här och äter min yoghurt, dras automatiskt med i dagarnas strömmar. Jag vill bli intressant, men den där förväntan som finns i mig blandas med total panik. Hur ska jag kunna bli någonting?

Drömmer om att vakna upp i en studentlägenhet i dimmiga Edinburgh. Äta en bagel i farten på gatorna i New York. Jobba i en vrickad vintagebutik som säljer gamla hattar i Berlin. Drömmer om att synas samtidigt som det skrämmer mig mer än något annat. Bli allt, göra allt, vara överallt.

Framtiden är min livlina, tanken på den. Det är skrämmande, läskigt, pirrigt att tänka på det. Överväldigande. Fantastiskt. Det finns så mycket jag vill göra, men så lite som jag kan göra. Och för varje dag som går kommer jag närmare det där valet. Hjälp. Vart ska jag egentligen ta vägen? Hur gör man?”

Tänker hon och äter vidare på sin yoghurt. Det funkar väl att vara här med. Ingenting kan vara rätt skönt att befinna sig i ibland.