bullehund.blogg.se

Vem får ta makten över ett instrument?

Framför allt undrar jag, i den här texten, vem det är som får ta makten över elgitarren, ett instrument som skriker så mycket pondus.

Jag har tänkt att det inte är jag. För att jag inte har getts möjligheten, när det alltid är den med mest kunskap som får frågan (med kunskap menar jag egentligen utrustning). För att jag inte vågat, av rädsla för att bli förminskad när jag inte kan alla termer (med termer menar jag onödigt komplicerade ord som aldrig förklaras, eftersom det då skulle komma fram att ordet står för något oerhört simpelt). För att någon alltid ska lära mig ett och annat, även om jag har koll (hej livet som icke-man i musikbranschen generellt!)

Det tog evigheter för mig att ens närma mig elgitarren eftersom jag trodde att det var omöjligt för mig. Det såg svårt ut och jag ville inte bli ifrågasatt för att jag inte hade samma spelteknik som andra eller hundra olika pedaler att stoltsera med. Men när jag väl provade fick jag ljud ur förstärkaren precis som alla andra. Jag insåg snabbt att det inte är så svårt. Många får det bara att se så ut för att själva kunna stoltsera. Ursäkta, men, fuck that. 

Det är inte svårt att spela elgitarr och det finns ingen anledning till att göra det svårt för sig heller. När jag använder effekter inbyggda i mitt inspelningsprogram eller förstärkare känner jag mig ibland som en sämre gitarrist. Men det är inte sämre att ta enkla vägar. Ljud är ljud. Hittar jag en effekt jag tycker om genom ett klick på datorn är det lika bra som om jag skulle hitta den genom att skruva på tjugo rattar. Och vill man skruva på tjugo rattar ska man göra det utan att vara rädd. Jag har precis skaffat min första pedal och vad som tycktes omöjligt ligger nu framför mig, redo att användas, och jag fattar. Det är inte svårt.

Vi lär oss att vi ska hålla oss undan om vi inte har nog med ”kunskap” och det är svårt när man jämför sig med någon som har hållit på längre. Men jag vägrar dra mig undan för att jag saknar erfarenhet eller utrustning. Jag vet att mina monotona slingor kan vara oerhört intressanta. Jag vet att jag kan slakta en elgitarr lika bra som någon annan.

Och jag kommer ta den makten. 

Allt jag skriver kommer ut som skit.

Det känns så ibland. Nej, ofta. Det finns en 50 % chans att det jag skriver är skit och anledningen till att siffran inte är högre är att jag oftast inte kommer så långt som till att ens skriva. Jag vågar inte. Jag är rädd för andras uppfattning. Jag är rädd för min egen uppfattning av mig själv. Jag är rädd för att om någonting går fel kommer jag sjunka ännu lägre i status, i självförtroende. Jag vill inte skita ner mina framgångar med bakslag.

När ett verk nått hela vägen vill jag leva i den tryggheten.

Vad händer om jag stannar där?

Vad händer om jag når dit och sedan producerar massa skit?

Kommer någon kasta ut mig?

Om ett framgångsrikt verk är en hållplats på en framslingrande väg kan det inte garanteras att resan automatiskt fortsätter framåt. Den kan göra det. Den kan också gå åt andra hållet, fel håll, det fruktade bakslaget ner i diket. Att bo kvar på en hållplats är dock inte ett alternativ och ett dike kan man resa sig ur snabbt. Vägen finns kvar. Den blir suddig och onåbar först när man stannar och bosätter sig i sitt trygga hem som är ens framgång.

Man vill tro att det är över så fort något man skapar blir skit. Det kan vara över, om man slutar. Det säger sig självt. Man behöver dock inte vara rädd för att hålla sig i rörelse. Fram och tillbaka. Nästan allt jag skriver kommer ut som skit, men den där skiten leder till att jag slutligen skriver något som inte är det. Och det väger upp för allt annat.

Vi tänker för mycket. Att fundera kan vara ett hinder. Att skriva kan vara att fundera länge, men det kan också vara att bara observera. Jag har hört att det är så en konstnärlig process fungerar: gör gör gör, och analysera när du står utanför skapandet.

Att observera är att skriva utan gömställen. 

Bara gör det. 

I Sollefteå föds ett barn per dygn

Därför läggs BB ner

Dåligt placerad BB, tycker en

Sollefteåborna ska inte behöva åka på hala vägar för att föda i Örnsköldsvik, tycker en

ETT BARN PER DYGN? Kvinnorna sviker oss!

Tycker en

(31/1)

Ta mig till psykakuten

Jag kan inte alltid vara en inspiration

Jag är otålig

Ibland måste jag tänka på mig själv

Göra något drastiskt

Så att alla ser

Alla kommer inte förstå

Många kommer bli arga

Men alla kommer se

Ursäkta mig

Jag är otålig

Jag måste få explodera

Min kropp måste explodera

Exploatera

Mina revben, mina knivar

Det kan bli äckligt och oförståeligt

Det sker så plötsligt

Men kroppen är otålig

Kroppen kan inte vänta

Det är mina tarmar livmoder underliv

Som står på spel

De kan inte vänta

KROPPEN EXPLODERAR

Och det märker ni nog

Nu överdriver du

                                Javisst

                                Jag överdriver lite grand

                                Och du har en störig närvaro 

Du ser ut som någon som gör en parodi på dig!

Och jag är en exploderande tragikomisk händelse

Men jag gör det åtminstone

Jag gör det

Kroppen                   B E H Ö V E R

                                                                 N Ä R I N G

Kroppen, behöver kännedom

En känsla av

och att kännas

Kroppen, behöver dömas

Av den som ger den näring

och bestämmer näring

Kroppen, behöver rymd att vara i och rymd att vara

                En dag blir kroppen rymdstoft

                                                                                                              och svävar lätt

-

Kroppen, magen

Varm och tung

Känns tom

Nej fylld med livmoder och tarmar!

                              Magen är ett nätverk som jobbar starkt

Kroppen, köttmassan

Bultar blod

                              Blodkroppar bildar allt

Vattnet cirkulerar intensivt i de höjda elementen.

Det susar och våra armar är knottriga av gåshud.

Det finns något vackert i de döda, frostbitna löven. Livets värme togs ifrån dem, men en sol skymtar under det torra.

Den knastrar under våra fötter.

Löv som har gått ur tiden krasar sönder av oss.

Mer död än vad som hade behövts.

Ändå är vintern en lugn stillhet.

En stillhet med susandet nära, nära.

A room full of bodies
Sweat, Meat
Moving, grinding, gripping
Each other’s thighs

The heat was choking, she was choking
From the thick, wet air

A man and a woman in a conversation
A man in a monolog
He had blonde hair and black leather shoes
He claimed he was a vegan

I noticed he was five centimetres shorter than her

That man was talking
About something
He was talking, spitting out
Saliva
Hitting her red cheeks and her freckles

She was listening
She was listening
She was listening

Wanting to converse
Reverse the tape and take it from the beginning
Get a grip of his opinions
Convert, convert, convert

The air was heavy
The sound of consonants all around
Coming from fat, human meat

And the words slipped away from her tongue and down her throat and down into the abyss
Clogging the inputs to her lungs

They erupted
Expanded, like rubber
Weak rubber, like from a five-crown automatic machine
She spent all her money on them when she was nine years old
Those toys used to break after a second

Her lungs erupted
Launched all the words dwelling in her guts

Saliva hit his white cheeks

Moderna museet kryllar av ivriga människor. Det är sista helgen för utställningen om och av den japanska konstnären Yayoi Kusama och jag är där, en i mängden. Omedvetet har jag tagit på mig en prickig kjol.

Först tänker jag på alla vackra färger och mönster, fröjden för ögat. Sedan möter jag den röda näsduk du torkat dina tårar i och kallar för konst. Man förstår det inte förrän man läser den lilla texten intill som är skymd bakom ryggar. Först då känner man slaget i magen.

De stora tavlorna där du pressat penseln mot den kladdiga färgen för att skapa ett evigt nät av prickar lämnar starkast intryck på mig. I varje tryck mot duken ligger din känsla som får fly ut från kroppen, åtminstone försöka. Tills duken tar slut. Även om den är gigantisk tar den slut någon gång och då lever känslan kvar i din hand.

Den rör sig in i kroppen och lägger sig som ett täcke över ögonen.

Ta fram en ny tavla och ny, kladdig färg.

...

Det ligger en hel del humor i Kusamas prickar. Rum fyllda av färgglada mönster, gigantiska ballonger, egengjorda utstyrslar. De bildar även ett vackert, rofyllt landskap. Men, jag blir smått snurrig av dem. De fortsätter i oändligheten.

Hur känns det för dig?

...

Alla uppfattar konst på olika sätt och jag kan inte påstå att något är mer rätt. Kanske stirrar jag mig blind på din historia. Även om det ligger en jobbig, inre kamp bakom måste man inte alltid se bara den. Den kan vara en upphovskälla till konst men den måste inte vara dess tema. Man kan skratta åt det som kommer ut och bli glad. Att få göra det kan vara lika viktigt som att uttrycka sorg eller ilska.

...

Varje prick är ett hål i en yta, något som bryter av det färgglada. Eller så är det något gladare än det entoniga underlaget som förgyller tillvaron.

...

Jag vet inte hur du ser på saken.

Du når i alla fall ut till mig och lämnar ett djupt, prickigt intryck. 

Män förklarar saker för mig.

Och feminister måste förklara saker för män, hela tiden.

-

Något som jag tänkte väldigt mycket på när jag läste essäsamlingen Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit var hur författaren i nästan varje essä var tvungen att komma med klassiska ”inte-alla-bla-bla”-förklaringar. Som att inte alla män är brottslingar, inte alla kvinnor är godhjärtade osv. Jag påstår inte att dessa förklaringar är felaktiga eller helt oviktiga. Det som stör mig är dock hur ständiga förklaringar om att man minsann inte drar alla över en kam kan få texter att tappa sitt flyt när det egentligen inte är nödvändigt.

Det kanske till viss del är så att vara tydlig med att man inte anser att alla är på ett visst sätt är något man som debattör måste vara. Men kanske är det också så att vi som mottagare måste börja tänka lite utanför ramarna. Vi kanske inte måste få det skrivet rakt upp och ner att ”detta inte gäller alla” varenda gång vi läser en text. Oftast kan man dra den slutsatsen själv. För precis som Solnit tar upp i boken tar detta ständiga värnande om sårade ”utpekades” känslor fokus från de verkliga problemen. Man måste kunna tala om exempelvis mäns våld mot kvinnor utan att debatten ständigt ska övergå till att handla om att feminister stämplar alla män som våldsamma – vilket de flesta inte gör, utan är en tolkning som görs av andra för att motverka framsteg.

Feministiska författare, baserat på de många texter jag har läst, tenderar inte att skriva ”alla män är våldsamma”. Jag brukar för det mesta kunna tydligt avgöra av deras språk att de syftar på en struktur som gör vissa män våldsamma. Att påstå att ”mäns våld mot kvinnor är ett problem” är inte samma sak som att påstå att ”alla män utsätter kvinnor för våld”. De flesta feminister brukar skriva det förra, men blir uppfattade som att ha skrivit det senare; undantaget de som inflikar med ett långt stycke om hur man har manliga vänner som är de bästa människorna i världen och så vidare. Då kan vi lugna ner oss igen.

Det räcker med att alla aktiva feminister skanderar budskapet en gång – vilket vi har, ett otal gånger – att vi inte pratar om alla män när vi pratar om manliga strukturer. Det samma gäller andra frågor om andra grupper av människor också såklart. Har det väl förklarats kan man senare tänka lite själv när man läser något av en feministisk författare och förstå att det är en struktur det handlar om, inte ett definitivt beteende, när hen diskuterar en fråga utan avbrytande förklaringspauser eller gullande med sårades känslor.

Vi måste kunna utmana daterade strukturer utan att frågan ständigt vinklas till att bli en kritik mot författaren. Detta är nämligen något som gör att vi inte alltid gör de framstegen vi borde. Självklart får man lov att kritisera något man inte tycker stämmer, men innan man gör det kan det vara bra att först noga läsa igenom vad det är som faktiskt står i texten. I många fall inser man då att skribenten faktiskt aldrig skrivit ”alla män”.

Jag tänkte skriva att det är början av juli, men det är ju snarare nära halva som redan har förbrukats. Augusti som skulle vara ett svindlande töcken långt bort kryper nu sakta närmare. Det är inte en mardröm, snarare ett nalkande uppvaknande jag inte är modig nog för.

Kanske borde jag nämna något om den gångna politikerveckan i Almedalen. Det är ju en av de saker som tagit upp mina tankar den senaste tiden, de många gånger jag satt på radion när behovet av ljud varit påträngande. När jag stått vid disken eller lagat middag. Att vara sådär mysigt nationalistisk känns urkramat. Jag blir frustrerad av när politiker kommer med halvsanningar eller rena lögner för att vända människors ilska mot ett utsatt mål. Och vem är jag i allt det här? En liten mus som tappat rösten av någon anledning jag inte vet men så är det. Jag vill ändra på det.

Annars så kan jag sitta i timmar och bara lyssna på musik och njuta av genialiska uppbyggnader. Själv får jag inte fram en ton. Eller, jag har det på tungan men något annat gör att jag inte tar tag i pennan och lägger timmar på att skriva. Även om jag har en stark längtan. Otaliga böcker stirrar otåligt på mig där de ligger i bokhyllan och väntar. Inte heller de får plats, trots längtan. Jag längtar!

Det kommer väl. Modet, läslusten, min röst i det hela. Inte just nu.

Nu kommer impulsen att göra något annat, igen. 

Jag älskar Jane Austen. Det bara är så. Det var ett tag sedan jag läste något av henne och nu i sommar vill jag gärna få läst de böcker som jag har kvar att läsa; Emma och Mansfield Park.

Nu har jag läst Emma och faktiskt kan jag inte riktigt komma på vad jag skulle vilja skriva om just den boken. I stället tänker jag mest på Austen själv och min kärlek till hennes skrivande. Jag tänker på varför jag tycker om henne så mycket. Kanske skulle det vara bra med en förklaring? Så…

Varför var Jane Austen en så bra författare? När det kommer till språket flyter texten alltid på. Självklart är det ett fint, sofistikerat språk eftersom böckerna ju är så pass gamla, men det är ändå förståeligt och inte högtravande. Det uppskattar jag väldigt mycket. Dessutom har Austen en briljant humor och klipskhet, särskilt i sina karaktärsskildringar. Jag tänker framför allt på den pompösa, pinsamma Mr Collins i Stolthet och fördom. I Emma finns många olika, ibland komiska karaktärer. Jag tänker på Ms Bates som kan babbla på i oändligheter om allt och ingenting, eller Mrs Elton som är så självupptagen att man inte tror det är sant.

Det är dramatiska, invecklade, kluriga berättelser som Austen skrev men framför allt tror jag hennes storhet handlar om hennes fokus på kvinnans perspektiv i sina romaner. Hon har en överblickande vinkel som gör att varje berättelse är fylld av olika intriger, men huvudkaraktären är alltid en kvinna. Hjältinnor, kan man kalla dem, för deras alltid lika starka personligheter och självförtroende. Austen viftade inte direkt hej vilt med sina feministiska åsikter, men de finns där, skickligt inbakade och med starkt inflytande i allt hon gjort.

Något som man skulle kunna finna negativt och rent av ofeministiskt med Austens romaner är att de alltid handlar om ”samma sak”; nämligen kärlek mellan män och kvinnor - som om det skulle vara det enda som en kvinnas liv går ut på. Nej, jag påstår inte att det var så i 1800-talets England att kvinnor inte hade något annat att tänka på än det. Men kanske var det ändå en stor, viktig del av mångas liv, att gifta sig. Som vi vet var kvinnor tyvärr ofta beroende av att gifta sig eftersom mannen var den som kunde skaffa sig en inkomst och som oftast ärvde familjens pengar.

Nästan alla Austens hjältinnor, med undantag för Emma som ju var mycket rik, befinner sig i en sådan situation där det förväntas av dem att gifta sig med en man med en god inkomst för att de ska få det bättre ställt. Vad som dock gör dem unika, och just det som gör Austens verk så viktiga, är hur de skapar sina egna villkor. Även om männen i många fall förväntar sig att de alltid har rätt till ett ja som svar på sina frierier vågar flera av dessa kvinnor att tacka nej om det är en man de inte älskar. Hjältinnornas mod kunde bli en inspiration för verklighetens alla kvinnor på 1800-talet som tvingades ställas inför samma dilemman i livet. Austen visade dem att det var möjligt att faktiskt tänka på sina egna känslor, inte bara på vad samhället förväntade sig av en. Det var en rättighet som kvinnor behövde våga ta sig.

Liksom kvinnor förr kunde inspireras av Austens hjältinnor kan vi också det idag. Med sina böcker påminner hon oss om att en människa ska ha rätt till att ställa sina krav på sitt liv och inte bara göra det som andra förväntar sig. Tack för den påminnelsen, Jane Austen. 

Det ligger ingen manlig eller kvinnlig personlighet i ett instrument. Hur skulle det kunna göra det? Instrument har inget kön. Ändå behandlar vi dem som om de hade det inskrivet i sig, som om bara vissa människor kan spela vissa instrument. Som om män är de enda som kan hantera något kopplat till elektricitet. Som om kvinnor är de enda som kan sjunga vackert och ljust.

Kvinnor måste också få ha möjligheten att ta plats med högljudda instrument och sjunga skitigt, utan att bli förminskade. Män måste få lov att sjunga eller spela känslosamma stycken, utan att känna sig förlöjligade. Idag är det Riot Grrrl–dagen och jag vill använda den till att uppmuntra till att våga bryta mot normer. Vi måste våga stå upp för varandras musikaliska uttryck och ge alla samma möjlighet till att delta på musikscenen. Var inte styrd av normer genom att säga till någon att hen inte kan spela det eller det instrumentet - instrument vet ingenting om kön. Ge plats åt andra så att de också får synas, oavsett vilken stil det handlar om. 

Musiken är ett verktyg som kan förmedla alla möjliga olika sorters budskap, men framför allt är det ett universellt språk. Det står över konstruerade normer och därför bör inte heller vi följa dem.

Om vi spinner vidare lite på det här med killar som sjunger om tjejer… det som ändå är det absolut värsta jag vet är när killar sjunger om hur en tjej borde tycka om sig själv - att hon är perfekt just the way she is.

Du är ju så vacker, fattar du inte det? Oj då, är jag? Nu när du säger det så förstår jag precis, alla krav som lagts på mig bara rasar! Tack...

Eller inte.

Klart man kan vilja att en annan person ska sluta pressa sig själv med omöjliga krav. Grejen är att det är en kamp som vi för själva, oavsett kön, varje dag. Man kan behöva hjälp med att hitta ut ur den pressande bubblan, men den hjälpen är inte att någon kommer och säger till en att man är vacker och perfekt enligt dem. Dessa charmiga snubbar sjunger inte om att ”nu krossar vi patriarkatet och alla skönhetsideal”, utan de sjunger om att jag (kvinnan) passar ju visst in i patriarkatets ideal för jag är ju vacker. Okej, så allt löser sig för att du tycker jag är vacker? Det förstärker snarare skönhetshetsen ytterligare eftersom det enda sättet för mig att få bekräftelse från dig, och hela världen, är genom att vara vacker.

Jag är trött på folk som säger åt tjejer vad de ska tycka om sig själva och sina kroppar. Vi vill inte behöva passa in i skönhetsramar och höra från andra att vi är vackra – speciellt inte om det är för någon annans skull vi är det. Vi vill inte att andra ska säga till oss hur vi ska känna för våra kroppar, utan vi vill att folk ska adressera problemen som skapar kroppskomplexen från första början. Så sluta tala om för oss att vi är vackra - krossa patriarkatet i stället, tack!

Det är melodifestival-tider. Det är alltså återigen tid för svängiga-låtar-av-snubbar-som-vill-ha-tjejer. Jag ska inte säga att man inte får önska att en annan person ska älska en, det gör väl de flesta någon gång i livet. Problemet är att allt som oftast, både om vi tittar innanför den lilla melodifestivalbubblan och på musikbranschen i stort, är handlingen följande; en kille är intresserad av en tjej. Denna tjej är avvisande mot killen, men enligt så många låtar är tjejen egentligen också intresserad av killen, bara att hon ”retas” eller behöver övertalas. Killen vill ta vad han vill ha. Känns det igen?

Det måste vara vardag för trötta låtskrivare att hitta på något med den här handlingen för den återkommer ju gång på gång! Jag tänker på alla dessa charmiga manboys i Melodifestivalen som sjunger om eller till tjejer för att på något sätt verka imponerande, de trånar aldrig utan är i stället en stark kraft som väntar på att tjejen ska ge efter för dem. Det har blivit en inbiten norm, och vi borde vara så pass medvetna om den normen nu att vi inte låter dem gå förbi så fort vi hör en fästande melodi. För det gör vi, bara det svänger.

Som ett exempel från musikbranschen i stort tänker jag på Blurred Lines av Robin Thicke som kom ut 2013. Det är en låt som totalt sågar kvinnors rätt till sin egen kropp, men ändå gjorde den succé när den kom ut. Blurred Lines drev många till vansinne eftersom de inte kunde låta bli att fastna för den trallvänliga melodin även fast texten var fruktansvärd. Trots sitt budskap gjorde låten succé världen över eftersom det svängde om den. Visserligen har låtarna i Melodifestivalen långt ifrån ett så pass sexistiskt budskap i sina texter, men grundproblemet är ändå det samma; charmiga killar, fästande melodi - hur pass tröttsamt normativt scennummer eller text det är, det spelar då ingen roll. 

Men vem bryr sig om Melodifestivalen? Jo visst, kanske är Melodifestivalen en småsak att hänga upp sig på när den här normen är så utbredd. Fast ändå inte. Hur många ser programmet varje helg? Tittarsiffrorna ligger på några miljoner varje gång. Tusentals röstar på dessa låtar varje år. Det är stora siffror, de spelar roll. Storyn ”bli min tjej” känns så uttjatad och jag är trött på att som tjej ha den trånande rollen. Snälla killar, ni kan väl sluta kämpa för att imponera på eller vinna över tjejer. Vi kommer inte springande när ni kallar, säger vi att vi inte vill vara med er behövs ingen övertalning, låt det vara då och hitta något annat att lägga tiden på.

Jag såg det nya programmet Vegorätt på tv. Ni vet, SVTs satsning på vegetarisk mat. Satsningen som redan kritiserats in i varenda litet hörn. Det kommer väl inte helt otippat att inte heller jag var särskilt förtjust. Det finns mycket att diskutera om hur det programmet framställdes, men vad som störde mig var särskilt diethetsen; att allt ska vara så nyttigt och bra för kroppen, för då kan man verkligen njuta av maten (fast för att få lov att njuta fullt ut måste du också ta dig ut till en grönskande äng tidigt på morgonen). 

Den synvinkeln kommer i och för sig inte som en stor överraskning. Nej, Vegorätt är inte unikt för sin diethets. Jag har sett samma vinkel många gånger förr i den nya vegotrenden. Slå upp en tidning eller liknande som skriver om vegetarisk mat och jag kan nästan garantera att du kommer se ordet ”nyttig” eller läsa om hälsofördelar minst en gång. Att vegetarisk mat kan vara bra för hälsan är i sig inget jag säger emot. Det är väl bara bra om så är fallet. Problemet är att det har kommit att bara handla om hälsa. Det har blivit en fråga om att dra ner på allt som är ”dåligt” (notera min skepticism) – tillsatser, socker, kolhydrater, fett… I stället för att vi ska välja vegetariskt för att det är sjukt gott handlar det nu i stället, i många fall, om att vi ska välja det för att inte känna skuldkänslor. Då menar jag inte bara för djurens skull (som tenderar att rätt ibland glömmas bort i diskussionen) utan för vad vi gör med våra kroppar.

Åtminstone jag känner att man ständigt uppmanas att skära ned på det ena efter det andra, vilket gör vegetarisk mat till en triggande zon för de som har svårt för att hantera dieter. Detta är både trist och farligt. Så kan vi inte sluta upp med diethetsen i det hela och ta den vegetariska kosten för vad den huvudsakligen är. Vegetarisk mat är gott och värnar om djuren, det är huvudpoängen. Allt annat tjafs är upp till var och en att avgöra om de på riktigt mår bra av. I så fall, visst, kör på – men håll det tjafset utanför själva grundtesen. Vi är alla olika individer som mår bra av olika saker och därför måste vi sluta tvinga på varandra dieter.