bullehund.blogg.se

Fredagsselfie!

Här sitter jag med trassligt hår och matchar rött med rosa i fel toner, för det spelar ingen roll när näsan rinner. En värk i huvudet. Ja, jag är förkyld. Orden kommer ut med en trött, nasal ton. Så där störigt och klängigt.

 

Men vad gör det att vara förkyld när sommaren fortsätter vara ett slags höst. Ett mulet molntäcke och pölar på trottoarerna. Blåst som inte har någonstans att ta vägen. Den viner, iväg som en bumerang över oss och tillbaka. samma omloppsbana om och om igen. Hur kan den klamra fast sig som den gör? Jag känner mig grundlurad.

 

I dessa märkvärdiga förhållanden funkar bara gitarrplockande visor med fioler i moll. Eller en vibrerande bas som skapar ett universum av ljud. Även när den kvalmigt strömmar ur datorhögtalarna. Hemskt av mig, jag vet. Ändå, det enda som känns rätt. Det och pennor som försöker rista in ord på tomma papper i förhoppning om att bli något.

Jag har sett filmatiseringen av den här boken för flera år sedan, men som tur är minns jag den inte alls, förutom att jag tyckte det var en sorglig kärlekshistoria. Vilket inte riktigt berättar hela sanningen.

Wuthering Heights, eller Svindlande Höjder som den heter på svenska, är klassad som en kärleksroman och förpassas till oss romantiknördar som älskar Jane Austen och dramatiska romanser från 1800-talet. Alla romaner som handlar om kvinnlig romantik har en tendens att knökas ihop i samma kategori. Det tycks vara det enda folk tror de handlar om - att det skulle vara ett simpelt ämne och att alla böcker som handlar om det är likadana. Men jag har svårt för att likna Austen’s drömromanser med Svindlande Höjder – de är verkligen helt olika varandra.

Emily Brontë utforskar kärlekens mörka sidor och det beroende den kan skapa. Kortfattad handling: Heathcliff kommer till familjen Earnshaw som liten och uppfostras med de övriga barnen. Han blir dock inte väl behandlad, mycket på grund av att han är rasifierad. Han blir utfryst och misshandlad av nästan alla förutom dottern i familjen, Catherine. De två får ett starkt förhållande till varandra, men deras kärlek hindras av deras olika ställningar. Detta leder till att Catherine tar en annan väg i livet, vilket Heathcliff inte kan acceptera. Han vill ha henne och inleder en lång, grym hämnd mot de som tagit henne ifrån honom.

Det var en oväntad upplevelse att läsa den här otäcka historien eftersom det var ett så nytt sätt att porträttera kärlek på. Först känner en sympati för Heathcliff efter det hemska han utstått. Den sympatin upphör rätt snart när hans, och andra mäns, kärlek övergår till ett patriarkalt behov av äganderätt. Det är något som alltid funnits på den tiden boken är skriven, men oftast inte blottats på samma äkta, våldsamma vis.

Nej, Svindlande Höjder borde inte klassas bara som en sorglig kärlekshistoria, utan även som en unik porträttering av våldsamma känslor och förtryck. Boken borde inte ha lägre status bara för att den handlar om kvinnors känslor, vilket många romantiska böcker har. De ses som töntiga och lyfts inte till skyarna lika högt som de om (oftast) män.

Svindlande Höjder var fantastiskt bra skriven och beskriver känslor på ett helt unikt sätt. Den är ett riktigt mästerverk och inte någon ”töntig” snyfthistoria för mesar. Det samma gäller Stolthet och Fördom, Jane Eyre och andra böcker från 1800-talet som handlar om kvinnors känslor. De är inte töntiga för att de handlar om kvinnors kärlek, utan har så mycket att komma med. Dessa böcker är inte bara dagdrömmar om vackra romanser, utan de kommer med starka åsikter, skicklighet, utmärkta karaktärsskildringar och spänning. Något för alla alltså och verkligen inte något som är fjantigt. 

(Betyg för boken? 5/5, absolut!)

Nu har jag varit några dagar i Trysil. Ni vet, där en kan åka skidor på vintern.

Och nu är det sommar.

Men det funkar det med. Väldigt bra. I stället för att åka längdskidor gick vi promenader i fjället, där det är jättefint. Storslagna vyer, steniga vägar, vind i håret. Jag tröttnar aldrig på molntäckta bergstoppar som utsikt.

En dag gick vi rakt upp, inte ända till topppen men nästan. Nu blev bilderna rätt mörka, för det var en mulen dag. Regnet var tack och lov för det mesta frånvarande, men fy tusan vad kallt det var - kanske sex till tio grader? Och uppe på berget blåste det dessutom rejält. Svinkallt var det. Härligt ändå.

Och nu kommer resten av bilderna från förra veckan inknökat i ett inlägg

På fredagen, efter att vi varit i Ystad, tog vi oss även till Mandelmanns trädgårdar i Rörum. Det är ett ställe som jag har hört väldigt mycket om och länge velat besöka. De som har skrivit om det har nämligen sagt att det är heeeelt fantastiskt. 

Hmm, tänkte jag. Då måste jag väl dit då.

Så dit tog vi oss. Och fantastiskt vackert, ja, det var det. Mandelmanns trädgårdar är vad det låter som. En enorm trädgård, med växthus, odlingar, djur, dammar, blommor... En kan vandra runt bland de fint arrangerade planteringarna, men även ta en fika i kaféet. 

Kort och gott.

Läste ett fantastiskt bra inlägg på bloggen En blommig tekopp (som för övrigt är en av mina favoritbloggar). Den handlar om alla de sjuka skönhetsideal vi möts av och måste leva med ständigt, ständigt. Och Emelie, som skriver, har fått nog. 

Jag tycker det är så bra skrivet och heja Emelie för att hon vågar säga ifrån! Det ger en styrka till att våga tycka om sin kropp, precis som den är. Det förtjänar den.

Heja! <3

Hej igen! 

Veckan som nyss gått har jag varit i vackra Österlen. Det är fruktansvärt fint där, särskilt nu på sommaren. Det har varit en ganska lugn vecka, inte överdrivet varm direkt (snarare tvärtom). Men vi har hunnit göra en hel del roliga saker förutom att läsa böcker och spela spel. Jag tänkte skriva lite om det. Och börjar på en fredag, då mamma och jag åkte till Ystad.

Nä, jag kände inte för att ta en bild just nu. Så jag skriver det bara. Och aj aj, svår fråga. Måste nog ändå bli Stolthet och Fördom av Jane Austen. För att den är så himla bra helt enkelt, och Jane är briljant. Övertalning är dock också en favorit av Austen.

Kallocain av Karin Boye. Än har jag inte kommit jättelångt, men jag tror att den kommer bli... kuslig, spännande. Vi får väl se.

Jag älskar tidningar, på morgonen kan jag sitta mer än en timme med frukost och dagstidningen. En favorittidning är den feministiska Bang. Innehåller massa bra tips, viktig kunskap och spännande artiklar. Varar länge dessutom!

Där ser ni lite av den. Den är inte stor, men rätt fin ändå. Ordnar böcker efter språk och genre. 

The Wes Anderson Collection köpte jag i en liten bokhandel i Williamsburg, New York förra året. Liksom filmerna är bilderna därifrån helt underbara att titta på.

Alla böcker i A Song of Ice and Fire är rätt tunga, men helt klart värda "besväret". Jag gillar dem för brutaliteten, de kompilcerade intrigerna och de unika karaktärerna. Väntar otåligt på nästa bok, skynda lite nu va!

En liten vinterstuga med knarriga trägolv, varm och mysig när kylan utanför är bitande.

Extremely Loud and Incredibly Close av Jonathan Safran Foer. En väldigt speciell bok, då och då föll en tår. Läs.

A Room of One's Own av Virginia Woolf. Jag älskar Woolf och här formulerar hon tankar som verkligen revolutionerade då och är aktuella än idag.

Wuthering Heights av Emily Brontë. Det känns som en bra bok att ta sig an när en är ledig. Ack vad fin omslaget är dessutom. 

Under Det Rosa Täcket av Nina Björk. Feministisk klassiker värd att läsa av alla, och ett perfekt sätt att introducera feminism för någon på.

Ord kan krossa betong av Masha Gessen. Handlar om Pussy Riot och berättelsen om deras kamp. De är evrkligen inspirerande och en blir förvånad över hur pass stort motstånd de verkligen möttes av.

Kalmars Jägarinnor av Tove Folkesson, samt dess uppföljare Sund, är verkligen unika och språket är himla fint. Gillar också att den inte går ut på att tillfredsställa män, som liknande böcker ofta gör, utan bara om tjejernas egna viljor.

De flesta jag har nämnt nu är av utländska författare, dock engelsktalande. Jag hade velat läsa fler böcker från andra länder än bara engelskatalande och från Sverige, det är tråkigt att de flesta vi får lära oss om och får introducerade oftast kommer från just dessa länder. Tänk vad mycket vi går miste om! En del franska har jag dock läst, och senast var det Therese Raquin av Émile Zola. Jag tycket mycket om den, och den var rätt otäck. Rekommenderas alltså!

-