bullehund.blogg.se

Det har varit en sådan dag som varit ganska kass. Kasst på ett oförklarligt sätt. Av någon anledning bara går allt fel, eller känns fel. Små saker som går snett, men känns som ett fullskaligt uppror av känslor inuti. 

Sådana dagar kommer ibland. Gladeligen kan erfarenheten konstatera att det en på dessa dagar uppfattat som katastrof egentligen inte är det. Jag tröstar mig med det och går vidare. Kanske till ännu en dålig-känsla-i-magen-dag, kanske till ett lyckorus. 

Höst är tid för böcker. Här är tre jag läst på sistone.

-

Fjortonåriga Gwen Needle går att känna igen sig i på många sätt. Den där vilsenheten och tvivlandet på sig själv. Hon känner sig avskydd, som om ingen bryr sig. Pappan Phil bara jobbar, mamman tjatar. Även Phils historia får vi följa parallelt med Gwens. Också hos honom finns en vilsenhet när intriger på både jobbet som radioproducent och inom familjen eskalerar. 

 

När Gwen i sin vilsenhet skaffar sig ny bekantskap har de alla samma längtan bort. En galen plan uppstår, en  omöjlig plan skulle en tro. Men den här boken bjuder på ständiga oväntade, oanade aningar. Så de gör det - blir pirater. 

 

Ena stunden är boken komisk, andra smärtande berörande.Handlingen har egentligen ett allvarligt djup men är så udda lättsam samtidigt. Det är galet, charmigt och gripande. Språket är finurligt och blandar vuxet med ungdomligt. Det är lite svårt att beskriva. Jag älskade boken i alla fall, den tänkte sannerligen utanför alla ramar.

Betyg: 3,8/5 (jag har svårt för att bestämma mig...)

 

Det var inte väldigt länge sedan jag läste föregångaren Flickvännen. Den var som sagt omtumlande. Därför rekommenderas att liksom jag vänta ett slag med att läsa uppföljaren Den vita staden. Den är onekligen lika omtumlande, kanske kan det bli överväldigande. 

 

Men visst är den slukande spännande. Boken liksom suger tag  i en och är mer händelserik än föregångaren. Det gör att det skapas ännu mer spänning. Karin har nu ett litet barn, men nästan slut på pengar. Hon måste ensam ta hand om situationen när alla andra försvinner. Det gör henner mer och mer desperat. 

 

Liksom alltid går Ramqvist in nära på huvudkaraktären, och en kan i princip själv känna det Karin känner. Det är detta som gör boken så intensiv och påträngande. Faktiskt tycker jag nog att den nådde ännu högre höjder än Flickvännen, tack vara händelserikedomen och det aldrig stillastående berättandet.

 

Simons, som var en framgångsrik pianist, gav ut den här enda boken innan hon dog 1960. Då blev den hyllad, men det var först förra året som boken åter lyftes fram i rampljuset för nya läsare. Ett rampljus den förtjänar. 

Det är en härlig, varm berättelse om tolvåriga Gittel och de människor hon möter under familjens många flytter. I staden Antwerpen blir hon överförtjust i den betydligt äldre Lucie. De två får en stark relation.

 

Boken är mysig. Jag tycker starkt om Gittel som är en fyndig, förtjusande person samtidigt som hon är väldigt ärlig. Ida Simons har ett sjungande, mjukt språk och det är kul med de tyska och judiska språkinslagen. De finurliga intriger och karaktärer som skildras för tankarna till Jane Austen. 

 

Läsandet blir att siga in i en femiljär värld. Det är historien om en nyfiken ungdom och en blomstrande vänskap. Det är inte en väldigt dramatisk historia. Ändå känner jag mig, när jag lagt ifrån mig boken, djupt berörd. 

Ja, vad jag önskar att där fanns ännu en bok av Ida Simons att dras in till vacker vals med. Timmen före midnatt är en pärla.

Redan vid första glimten av det ståtliga fjället som steg bakom träden, kände jag att här vill jag vara. Bland blåbärsris vid varje fotsteg, varma färgtoner på trädkronorna och gråa moln. Det allra vackraste om hösten är väl ändå naturen. Att då vara i Trysil, i fjällen, är precis rätt.

Även om det var fasligt kallt. Och regnade en del. Plus att jag blev rejält förkyld. Även med det i åtanke var det underbart att vara i Trysil i några dagar. Så fint, så fint. 

Måndagsutstyrsel

Hej på er igen! Jag ursäktar min frånvaro och skyller den otvivelaktigt på skolan. Ni vet hur det är. Det känns liksom skevt att skriva blogginlägg när en borde läsa en massa sidor till en uppgift och så vidare.

Men ett litet bokinlägg kan jag tränga in. Hoppas kunna skriva mer snart, det är ju tråkigt att bara hålla på med skolarbete hela tiden.

-

Det jag i efterhand finner nästan mest utmärkande med Flickvännen är det faktum att den lyckas hålla berättelsen levande hela väg igenom, trots att handlingen bara sträcker sig över ett par dagar. Dessutom bara utspelad på samma plats, utan större kontakt med omvärlden. 

 

Flickvännen heter Karin och bor i villan med sin pojkvän John. Han är inte hemma, hon har huset för sig själv. Det är till synes normalt först. Allt eftersom får vi dock reda på verkligheten. Att hon är ensam är inget ovanligt, så är det nästan alltid. John är inte hemma för att han är ute och begår brott. Deras liv är uppbyggt på brottslighet. Pengarna, huset, allt kommer därifrån och Karin är fast. Hon blickar tillbaka på vad de varit med om, hur hon blivit behandlad. Det är omskakande och hon blir mer och mer otålig med tillvaron. Rädslan, oron. Men var skulle hon ta vägen?

 

En sugs in i boken och det känns hemskt obekvämt. Att allt beskrivs så in i detalj, allt det otäcka, så rått, förstärker den känslan. Tiden går långsamt, vilket ibland gör att handlingen står lite och trampar. Men också långdragenheten gör boken speciell. Handlingen liksom vandrar på en skör tråd, redo att spilla över när som helst. Den ovissheten gör det till en ständigt spännande, oväntad läsupplevelse. Snart måste jag nog kasta mig över nästa bok, Den vita staden.