bullehund.blogg.se

Laurie Penny - "Sex, lögner & revolution"

Vi är många som bär på en frustration inom oss. En ilska som vi inte vågar släppa ut i rädsla för hur andra ska reagera. Släpper vi ut ilskan blir vi tillsagda att tona ner det, att det är avskräckande. Vi ska vara lugna och sansade, även fast det vi upplever är fullständigt oacceptabelt.

Laurie Penny vet precis hur det är att bära den groende känslan. Hon känner också en hel generations frustration och hon vågar ta ut den. Det sker något medryckande när hon tar de hemlighållna orden från våra tungspetsar; jag fyller min bok med hundöron. 

Något som drabbar mig särskilt är Pennys erfarenheter från en lång period av svåra ätstörningar. Det är på ett sätt upplyftande att för en gångs skull läsa om ätstörningar ur ett perspektiv från en som faktiskt är drabbad, inte någon förvrängd karaktär regisserad av någon med bilden av alla kvinnor som utseendefixerade idioter. Verkligheten är mycket mer skrämmande. Penny själv skildrar utdrag ur en tid då hon var inlagd på sjukhus eftersom sjukdomen gått så långt. Hon berättar om behovet av att ha kontroll och vad det är som verkligen skapar ätstörningar – inte egoism utan snarare raka motsatsen, den starka viljan att göra rätt. 

Sjukhusvistelsen målas upp med mardömsliknande vibbar av unga människor som lider av samhällets orimliga krav. Att se vilka hemska tankar en ätstörning skapar hos människor ger en viktig bild av hur totalt oacceptabla och fruktansvärda ätstörningar är. Samtidigt tänker jag att själva sjukhusbehandlingen inte borde framställas så negativt. Nu vet jag inte hur behandlingen ser ut där Penny blev behandlad (kanske var hon utsatt för en dålig behandling), men vårdpersonalen borde inte bli uppmålade som bovarna i dramat. Självklart måste det vara svårt och fruktansvärt jobbigt för den som är inlagd att bli tvångsmatad med tanke på de manipulativa tankar som rör sig i huvudet, men det som talar för att det är jobbigt är ätstörningen och inte personen själv. 

Det är viktigt att skilja på person och ätstörning. En person är inte ätstörd, en ätstörning är något som kommer utifrån och får en att tänka saker som inte stämmer. Det är inte hjärnan som talar de negativa tankar, det är en manipulation från samhället. Man kan ha en ätstörning, men man är den inte.

Säkerligen tänker Penny på samma sätt som jag, men jag vill bara förtydliga vikten av att tillåta sig bli behandlad för ätstörningar då jag tyckte att boken på ett sätt gav en negativ bild. Det är viktigt att lära sig skilja på vad det är du tänker och vad det är ätstörningen tänker åt dig. Ätstörningen vill inte bli behandlad, men du vill må bra. För att se det, och många andra samhällskonstruktioner som fungerar på liknande vis tydligare är Sex, lögner & revolution ett utmärkt verktyg. Den bidrar med många viktiga poänger och ögonöppnare till alla som är trötta på manipulativa normer och regler. Penny kritiserar det som många är överensstämmande är trötta på, men hon vågar också försvara sådant som feminister ofta inte anses få tänka. Det är en befriande käftsmäll mot patriarkatet. 

Det är 8 mars, internationella kvinnodagen, och jag tänker inte tvinga dig som kvinna till att göra någonting.

Men jag har några förslag på vad en kan göra idag…

-

- Se en film om systerskap – Mustang, som går på bio nu. Jag såg den i lördags och tårarna låg och kämpade i ögonvrån mest hela tiden. Det är en berättelse om fem systrar som vill vara fria, sig själva, få lov att leva livet. Men deras beteende är inte uppskattat av deras familj som efter en händelse begränsar dem genom att låsa in dem hemma. Huset blir som ett fängelse där systrarna uppfostras till goda fruar. Vad som är fint är hur de ändå håller ihop och behåller sin kämpaglöd. De fortsätter ifrågasätta och göra uppror, även när det leder till att de blir mer och mer låsta.

- Lyssna på musik skapad av 8 grymma kvinnor. Jag vill lyssna på Björk, Kate Bush, Patti Smith, Florence + The Machine, allt med Kathleen Hanna, Regina Spektor, PJ Harvey och Laura Marling. Och väldigt många fler.

- Läs en feministisk klassiker. En pärla är A room of one’s own av Virginia Woolf.

- Lyssna till eller läs om grymma aktivister som kämpar för kvinnors rättigheter, som Pussy Riot, Beyonce och Malala Yousafzai.

- Läs dikten Till en sfinx av Karin Boye.

- Skriv om hur arg du är. 

- Lyssna inte till skitsnack som försöker bryta ner dig

- Peppa kvinnor som du tycker om – dina vänner, syskon, bloggare, konstnärer, journalister…

- Ge din mamma en kram. 

-

Våga vara högljudd och demonstrera. Våga vara tyst om du vill det och ta en paus från de där frustrerande samtalen. Låt ingen annan styra dina val, våga göra det du vill.

Våga stå upp för kvinnor över hela världen, våga vara kvinna!

Det är melodifestival-tider. Det är alltså återigen tid för svängiga-låtar-av-snubbar-som-vill-ha-tjejer. Jag ska inte säga att man inte får önska att en annan person ska älska en, det gör väl de flesta någon gång i livet. Problemet är att allt som oftast, både om vi tittar innanför den lilla melodifestivalbubblan och på musikbranschen i stort, är handlingen följande; en kille är intresserad av en tjej. Denna tjej är avvisande mot killen, men enligt så många låtar är tjejen egentligen också intresserad av killen, bara att hon ”retas” eller behöver övertalas. Killen vill ta vad han vill ha. Känns det igen?

Det måste vara vardag för trötta låtskrivare att hitta på något med den här handlingen för den återkommer ju gång på gång! Jag tänker på alla dessa charmiga manboys i Melodifestivalen som sjunger om eller till tjejer för att på något sätt verka imponerande, de trånar aldrig utan är i stället en stark kraft som väntar på att tjejen ska ge efter för dem. Det har blivit en inbiten norm, och vi borde vara så pass medvetna om den normen nu att vi inte låter dem gå förbi så fort vi hör en fästande melodi. För det gör vi, bara det svänger.

Som ett exempel från musikbranschen i stort tänker jag på Blurred Lines av Robin Thicke som kom ut 2013. Det är en låt som totalt sågar kvinnors rätt till sin egen kropp, men ändå gjorde den succé när den kom ut. Blurred Lines drev många till vansinne eftersom de inte kunde låta bli att fastna för den trallvänliga melodin även fast texten var fruktansvärd. Trots sitt budskap gjorde låten succé världen över eftersom det svängde om den. Visserligen har låtarna i Melodifestivalen långt ifrån ett så pass sexistiskt budskap i sina texter, men grundproblemet är ändå det samma; charmiga killar, fästande melodi - hur pass tröttsamt normativt scennummer eller text det är, det spelar då ingen roll. 

Men vem bryr sig om Melodifestivalen? Jo visst, kanske är Melodifestivalen en småsak att hänga upp sig på när den här normen är så utbredd. Fast ändå inte. Hur många ser programmet varje helg? Tittarsiffrorna ligger på några miljoner varje gång. Tusentals röstar på dessa låtar varje år. Det är stora siffror, de spelar roll. Storyn ”bli min tjej” känns så uttjatad och jag är trött på att som tjej ha den trånande rollen. Snälla killar, ni kan väl sluta kämpa för att imponera på eller vinna över tjejer. Vi kommer inte springande när ni kallar, säger vi att vi inte vill vara med er behövs ingen övertalning, låt det vara då och hitta något annat att lägga tiden på.

(Mina spekulationer är kanske aningen virvlande, det finns så fasligt mycket en kan diskutera om den här boken… Observera stor spoiler alert! Läs om ni vill, det är kanske mest intressant om en läst boken.)

-

Jag har läst klassikern Jane Eyre av Charlotte Brontë. Den handlar om föräldralösa Jane som, efter år av illa behandling boende hos först en grym släkt och sedan på en internatskola, blir antagen som guvernant på Thornfield Hall. Där blir hon snart förälskad i husets herre, Mr Rochester. Han visar sig dock snart bära på dolda hemligheter, så chockerande att de kastar om hela Janes öde på några ynka ögonblick.

Ni får ursäkta min upprörande snabba, ointressanta sammanfattning av handlingen. Jag vill nämligen inte lägga så stor vikt vid den utan snarare fördjupa mig lite mer i bokens feminism. Själva kärntemat för boken är, enligt min uppfattning, självständighet; självständighet som en kvinna i ett samhälle där hon måste kämpa oerhört hårt för den, där hon ständigt möts av andra som vill ta självständigheten ifrån henne. Det handlar också om en strävan efter att bli sedd som lika mycket värd även bland de med en högre klass – både som tjänstefolk, föräldralös och som fattig. Just den strävan gör Jane Eyre till en exceptionell hjältinna värd all beundran. I alla beslut hon fattar bär hon med sig längtan efter självständighet och utsätter sig för det ena tuffa kvalet efter det andra, där den svåra vägen oftast blir den hon väljer för att stå fast vid det hon tror på. Det älskar jag henne för och romanen är på det stora hela en fantastisk feministisk samt på andra sätt tankeväckande roman.

Jag ser alltså Jane Eyre som en feministisk förebild, men vad som därför är svårt att greppa är Janes kärlek till Mr Rochester. Han är, liksom hon, djupt förälskad i den andre. Det är förstås trevligt att de delar den känslan. Frågan är bara hur Jane kan vara kär i Edward när han till stor del är en manipulativ, ibland nästintill aggressiv skitstövel. Han är helt besatt av henne och inte på ett respekterande vis utan ett fyllt av begär. Hur kan Jane utstå hans auktoritära behandling av henne; hur han talar till henne som vore hon ett sött litet husdjur, en ägodel som han vill dekorera och ha för sig själv. Vad ser hon i hans kärlek? 

Vilka egenskaper någon finner älskvärda hos en annan kan jag inte bestämma är rätt eller fel. Att hon älskar hans skitstöveliga personlighet är inget jag direkt kan förstå, men det finns heller inget att diskutera. Vad jag däremot kan ifrågasätta är hur hon skulle kunna älska hans påtagna auktoritet, med tanke på de strävanden jag vet att hon har efter självständighet. Det går, kan man tycka, emot det feministiska i boken.

Vad jag tror är dock att Jane är långt ifrån dum och hon älskar heller inte Rochesters påtagna auktoritet. Under tiden kring deras första förlovning tycks hon till stor del vara lycklig över att få gifta sig, men inte fullt ut. Detta tror jag beror på att hon kan älska allt förutom Edwards vilja att äga henne. Hon visar tecken på att hon inte vill bli ompysslad, men säger aldrig rakt ut att hennes kärlek brister. När Jane då får reda på hur det ligger till med kvinnan på vinden, Edwards fru, lämnar hon honom inte bara därför att han gjort något så skandalöst utan också för att hon visste från början att hon inte kunde leva med honom i begränsad frihet. Det blir en väg ut. 

När Jane återvänder till Edward efter flera år kan hon dock acceptera hans frieri fullhjärtat, något jag först inte förstod eftersom det ju fortfarande borde innebära att hon blir ”ägd” av en annan. Skillnaden nu är att han har hamnat i en sådan situation (i och med hans skador efter branden) att han inte kan sätta sig själv i en auktoritär ställning till Jane på samma sätt. Hon har möjligheten att lämna honom med tanke på de rikedomar hon fått ärva och han är i behov av hennes hjälp. Jane finner hos honom en relation där hon inte behöver vara en ägodel åt någon annan.

Det tycks från vad en kan utläsa vara så att Jane i slutet finner lyckan och även om vi kan se hennes slutgiltiga val som något som går emot hennes feministiska strävan tror jag att den trots allt på något sätt går i linje med den. Frågan är om den slutgiltiga situationen hon hamnade i var den ultimata friheten hon ville ha. Hade hon i en tid med fler möjligheter för en kvinna valt att gifta sig med Mr Rochester? Kanske var det livet hon valde det mest självständiga hon kunde få och fick nöja sig med. Vi kan bara spekulera. Jag hoppas dock innerligt att det inte var därför det slutade som det gjorde. Jag hoppas att det verkligen var kärleken som vann. 

Överlag vill jag påstå att Jane Eyre är en fantastiskt inspirerande feministisk förebild och jag tror att feministiska tankar fanns med i alla stora val hon gjorde. Jane Eyre förtjänar därför en självklar plats i feminismens finrum.