Jane Eyre och feminismen
Kategori: böcker
(Mina spekulationer är kanske aningen virvlande, det finns så fasligt mycket en kan diskutera om den här boken… Observera stor spoiler alert! Läs om ni vill, det är kanske mest intressant om en läst boken.)
-
Jag har läst klassikern Jane Eyre av Charlotte Brontë. Den handlar om föräldralösa Jane som, efter år av illa behandling boende hos först en grym släkt och sedan på en internatskola, blir antagen som guvernant på Thornfield Hall. Där blir hon snart förälskad i husets herre, Mr Rochester. Han visar sig dock snart bära på dolda hemligheter, så chockerande att de kastar om hela Janes öde på några ynka ögonblick.
Ni får ursäkta min upprörande snabba, ointressanta sammanfattning av handlingen. Jag vill nämligen inte lägga så stor vikt vid den utan snarare fördjupa mig lite mer i bokens feminism. Själva kärntemat för boken är, enligt min uppfattning, självständighet; självständighet som en kvinna i ett samhälle där hon måste kämpa oerhört hårt för den, där hon ständigt möts av andra som vill ta självständigheten ifrån henne. Det handlar också om en strävan efter att bli sedd som lika mycket värd även bland de med en högre klass – både som tjänstefolk, föräldralös och som fattig. Just den strävan gör Jane Eyre till en exceptionell hjältinna värd all beundran. I alla beslut hon fattar bär hon med sig längtan efter självständighet och utsätter sig för det ena tuffa kvalet efter det andra, där den svåra vägen oftast blir den hon väljer för att stå fast vid det hon tror på. Det älskar jag henne för och romanen är på det stora hela en fantastisk feministisk samt på andra sätt tankeväckande roman.
Jag ser alltså Jane Eyre som en feministisk förebild, men vad som därför är svårt att greppa är Janes kärlek till Mr Rochester. Han är, liksom hon, djupt förälskad i den andre. Det är förstås trevligt att de delar den känslan. Frågan är bara hur Jane kan vara kär i Edward när han till stor del är en manipulativ, ibland nästintill aggressiv skitstövel. Han är helt besatt av henne och inte på ett respekterande vis utan ett fyllt av begär. Hur kan Jane utstå hans auktoritära behandling av henne; hur han talar till henne som vore hon ett sött litet husdjur, en ägodel som han vill dekorera och ha för sig själv. Vad ser hon i hans kärlek?
Vilka egenskaper någon finner älskvärda hos en annan kan jag inte bestämma är rätt eller fel. Att hon älskar hans skitstöveliga personlighet är inget jag direkt kan förstå, men det finns heller inget att diskutera. Vad jag däremot kan ifrågasätta är hur hon skulle kunna älska hans påtagna auktoritet, med tanke på de strävanden jag vet att hon har efter självständighet. Det går, kan man tycka, emot det feministiska i boken.
Vad jag tror är dock att Jane är långt ifrån dum och hon älskar heller inte Rochesters påtagna auktoritet. Under tiden kring deras första förlovning tycks hon till stor del vara lycklig över att få gifta sig, men inte fullt ut. Detta tror jag beror på att hon kan älska allt förutom Edwards vilja att äga henne. Hon visar tecken på att hon inte vill bli ompysslad, men säger aldrig rakt ut att hennes kärlek brister. När Jane då får reda på hur det ligger till med kvinnan på vinden, Edwards fru, lämnar hon honom inte bara därför att han gjort något så skandalöst utan också för att hon visste från början att hon inte kunde leva med honom i begränsad frihet. Det blir en väg ut.
När Jane återvänder till Edward efter flera år kan hon dock acceptera hans frieri fullhjärtat, något jag först inte förstod eftersom det ju fortfarande borde innebära att hon blir ”ägd” av en annan. Skillnaden nu är att han har hamnat i en sådan situation (i och med hans skador efter branden) att han inte kan sätta sig själv i en auktoritär ställning till Jane på samma sätt. Hon har möjligheten att lämna honom med tanke på de rikedomar hon fått ärva och han är i behov av hennes hjälp. Jane finner hos honom en relation där hon inte behöver vara en ägodel åt någon annan.
Det tycks från vad en kan utläsa vara så att Jane i slutet finner lyckan och även om vi kan se hennes slutgiltiga val som något som går emot hennes feministiska strävan tror jag att den trots allt på något sätt går i linje med den. Frågan är om den slutgiltiga situationen hon hamnade i var den ultimata friheten hon ville ha. Hade hon i en tid med fler möjligheter för en kvinna valt att gifta sig med Mr Rochester? Kanske var det livet hon valde det mest självständiga hon kunde få och fick nöja sig med. Vi kan bara spekulera. Jag hoppas dock innerligt att det inte var därför det slutade som det gjorde. Jag hoppas att det verkligen var kärleken som vann.
Överlag vill jag påstå att Jane Eyre är en fantastiskt inspirerande feministisk förebild och jag tror att feministiska tankar fanns med i alla stora val hon gjorde. Jane Eyre förtjänar därför en självklar plats i feminismens finrum.
