Feminister förklarar saker för män
Kategori: böcker
Män förklarar saker för mig.
Och feminister måste förklara saker för män, hela tiden.
-
Något som jag tänkte väldigt mycket på när jag läste essäsamlingen Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit var hur författaren i nästan varje essä var tvungen att komma med klassiska ”inte-alla-bla-bla”-förklaringar. Som att inte alla män är brottslingar, inte alla kvinnor är godhjärtade osv. Jag påstår inte att dessa förklaringar är felaktiga eller helt oviktiga. Det som stör mig är dock hur ständiga förklaringar om att man minsann inte drar alla över en kam kan få texter att tappa sitt flyt när det egentligen inte är nödvändigt.
Det kanske till viss del är så att vara tydlig med att man inte anser att alla är på ett visst sätt är något man som debattör måste vara. Men kanske är det också så att vi som mottagare måste börja tänka lite utanför ramarna. Vi kanske inte måste få det skrivet rakt upp och ner att ”detta inte gäller alla” varenda gång vi läser en text. Oftast kan man dra den slutsatsen själv. För precis som Solnit tar upp i boken tar detta ständiga värnande om sårade ”utpekades” känslor fokus från de verkliga problemen. Man måste kunna tala om exempelvis mäns våld mot kvinnor utan att debatten ständigt ska övergå till att handla om att feminister stämplar alla män som våldsamma – vilket de flesta inte gör, utan är en tolkning som görs av andra för att motverka framsteg.
Feministiska författare, baserat på de många texter jag har läst, tenderar inte att skriva ”alla män är våldsamma”. Jag brukar för det mesta kunna tydligt avgöra av deras språk att de syftar på en struktur som gör vissa män våldsamma. Att påstå att ”mäns våld mot kvinnor är ett problem” är inte samma sak som att påstå att ”alla män utsätter kvinnor för våld”. De flesta feminister brukar skriva det förra, men blir uppfattade som att ha skrivit det senare; undantaget de som inflikar med ett långt stycke om hur man har manliga vänner som är de bästa människorna i världen och så vidare. Då kan vi lugna ner oss igen.
Det räcker med att alla aktiva feminister skanderar budskapet en gång – vilket vi har, ett otal gånger – att vi inte pratar om alla män när vi pratar om manliga strukturer. Det samma gäller andra frågor om andra grupper av människor också såklart. Har det väl förklarats kan man senare tänka lite själv när man läser något av en feministisk författare och förstå att det är en struktur det handlar om, inte ett definitivt beteende, när hen diskuterar en fråga utan avbrytande förklaringspauser eller gullande med sårades känslor.
Vi måste kunna utmana daterade strukturer utan att frågan ständigt vinklas till att bli en kritik mot författaren. Detta är nämligen något som gör att vi inte alltid gör de framstegen vi borde. Självklart får man lov att kritisera något man inte tycker stämmer, men innan man gör det kan det vara bra att först noga läsa igenom vad det är som faktiskt står i texten. I många fall inser man då att skribenten faktiskt aldrig skrivit ”alla män”.
