bullehund.blogg.se

Det händer här

Kategori: böcker

Margaret Atwood - The Handmaid's Tale

Jag tänker att det är bra att skriva om The Handmaid’s Tale medan jag har boken färskt i minnet och att göra det innan jag slukar serien. Om jag kan värja mig, ja, det kan jag nog. Jag såg första avsnittet och var märkligt nog inte stormförtjust, lite bitter var jag. Kanske beror det på att jag läste ut boken samma dag och levde kvar i min lilla bubbla där jag skapat min vision av hur allt ska se ut. Varje byggnad, kroppsspråk, kostym. Och så bara kommer serien och kör över min vision med en traktor. 

Så, jag ska alltså vara klok och spara den intensivt omtalade serien… den restriktionen lär hålla några timmar, tror jag. Vad ska jag annars göra när jag är för trött för att vara duktig och, och! jag inte längre har Buffy kvar – där har vi något värt att diskutera! Jag vill både gråta och jubla över att det är över, men vi tar det någon annan gång. Nu var det ju en bok jag skulle skriva om.

Margaret Atwood är briljant och mitt livs stora gåta just nu är varför jag inte läst något av henne innan. The Handmaid’s Tale utgavs 1985 och jag vill kalla den för en dystopi. Jag älskar dystopier (som tema, inte verkligt scenario, tack). Och jag har nyligen skaffat mig en förtjusning för sci-fi, vilket ju går väl hand i hand med dystopier, men det måste nämnas att den här romanen egentligen inte bör läsas som science fiction. Jag föreställde mig ett samhälle som ser rätt annorlunda ut från vårt: tänk stelt utstående kjolar, omvälvande betong och vitmelerade arkader. Jag befann mig alltså i en väldigt distanserad bild, en sådan som man typiskt fantiserar fram om hur det ser ut hundratals år framåt. Som jag har förstått det utspelar sig boken inte alls långt in i framtiden. Framför allt vet jag det av vad huvudkaraktären Offred minns av tiden för inte alls länge sedan då allt var som vanligt. Det såg ut som det gör nu.

Självklart kan jag inte utse en ”korrekt” läsning. Jag kan inte säga att den här romanen inte är science fiction, att min dystopiestetik hämtad ur en Star Trek-film inte är den rätta. Atwood är tillräckligt ospecifik i sina beskrivningar att det går att projicera de bilderna. Men det finns en poäng i att föreställa sig historien i precis det samhälle som vi lever i nu. Visst, miljön måste ha påverkats av maktskiftet, men det är ändå våra hus vi ser, kläder som vi kan sy, våra gator. Föreställ dig att det är samma lilla bokhandel du ser, men numera marknadsför den endast vita, avskärmande huvudbonader. Du lever i din grannes villa, men som hans betjänt. Samma gamla människor, nya maktförhållanden (hur pass ”nya” de är kan man dock diskutera) 

Att applicera Atwoods dystopi i en nutida kontext ger oss insikten om att den kan infinna sig på en väldigt kort tid. Man kan inte vila i ignorant trygghet som främmande science fiction ändå ger. Det finns många effektfulla dystopier som definitivt har kraften att påverka även det samhället den skrivs i, trots att de är mer distanserade. Jag tänker till exempel på Karin Boyes Kallocain, som ju är en fantastisk och skrämmande bok. Det som dock skiljer den åt från The Handmaid’s Tale är den strimma av overklighet som finns i det sanningsserum som är centralt i Boyes historia. Man kan tro vad man vill om en sådan substans möjlighet, men det är ändå något som inte kan existera nu eller inom några dagar. Det kan dock Atwoods historia. Visst känns mycket som beskrivs otänkbart, men allt som beskrivs är möjligt, nu. Det kan utspela sig här, i den lilla bokhandeln jag går förbi varje dag. Plötsligt ser jag annorlunda på saken. Plötsligt öppnas mina ögon ytterligare.

Farväl 1

Kategori: poesi

På sättet som en humla lägger sig och dör

 

den krökta ryggen

lilla rygg

mjuka

 

jag vill hålla humlan mellan mina fingrar

och klämma försiktigt

 

den mjuka pälsen

gosedjuret

 

lämnar rödljus på min hud

 

Hur dödar man en myra med empati?

tar man lätta steg

ödmjuka steg

 

dör den inte då

om man flyger över stigen?

 

Hur lämnar man en plats?

 

för alltid

ett hem

 

när man vill krama hela platsen

 

på sättet som man kramar en humla

 

svider det lite

Empatilös

Kategori: poesi

 

jag ser en kråka med hushållspapper i näbben

den flyger iväg

för att äta

i lugn och ro

 

och bli förstoppad

få ont i strupen

 

jag ser på

orkar inte

kasta mig ut genom fönstret

 

jag är en aktiv lyssnare

som hör

andra plocka i böcker

 

slå hammarslag

på tangenter

intensivt

 

och bli förstoppade

av entusiasm

 

jag orkar inte

sona för mina synder

 

kråkan söker ögonkontakt

snart äter han upp

lillfågeln

 

snart äter jag upp

min hand

om den inte

snart

tillfredsställer

objekt