En varm sommardag i Trädgårdsföreningen, fylld av robotar. Jag med en randig, ny favoritklänning som jag tänkte passa på att ta kort på. Den kommer från Monki och är perfekt luftig. Jag känner mig som en konstnär som förvarar penslar i de stora fickorna (men jag är ingen målare alls).
Vi äter saftig sushi i skuggan av ett träd, pratar om livet och får svindel av båtturer som sveper förbi över det smutsiga vattnet. Det är väl sådant man gör nu på den vackra sommaren.
Är det en robot som rör sig där i bakgrunden med eller är han fortfarande mänsklig som jag?
Ni vet kanske vad jag pratar om.
JAG TOG STUDENTEN IGÅR
(mer om det när extasen lagt sig)
Oj vad tiden rinner iväg och vad jag glömmer saker. Som att berätta att jag klippt mig. Det är ju viktigt... nåja, lite i alla fall. Nu är det kort igen och det känns härligt, väldigt jag.
Alltså, jag vet inte ens!
Jag hälsar dig verkligheten, jag är här igen. Du har mig i ditt grepp hur mycket jag än sliter och drar. Lov tar alltid slut för fort. Det här var det sista att ta slut innan loven i sig själva är slut och inte längre kan vara antingen korta eller långa. Inte ens lagom.
Ja, fy vad jag höjer stämningen för mig själv, inte var det meningen att vara så ångestskapande. Lovet var det - bland fjälltoppar och snö som ibland smälte, ibland var den is vilket gav mig värk i benen och upprörda nerver. Trysil är ett så himla mysigt ställe.
Och förresten, det kan varmt rekommenderas att vara utan internet ibland. Jag har insett nu när jag kommit hem och kastat mig över datorn igen hur mycket det är jag gör av ren automatik, som nästan alltid ger mig något slags dåligt samvete för att jag inte är en perfekt robot. Sociala medier kan vara fantastiska, de kan också vara fruktansvärt jobbiga.
Testa, om ni kan, att lämna dem ett litet tag. I alla fall de som inte ger er lycka.
I ungefär två veckor har jag levt på en teater och varit täckt i kliande smink för att dölja mina blodådror i strålkastarljus. Det har varit uppslukande underbart.
Nu är jag här igen. I verkligheten. Ingen mer giltig frånvaro, vilket får all min närvaro att kännas otillräcklig när jag bara vill fortsätta ha distans från allt. Jag borde skriva, jag borde lägga upp min framtid som närmar sig med monstruösa steg, jag borde plugga in i det sista. Fokusera. Men mitt fokus vill vila för den har varit aktiv till tvåhundra procent i åratal.
När får man känna sig fri?
Nåväl, det är påsklov. Tack och lov för det.
Kan jag bli fri då, som påskhönorna med vingar som flaxar men blir till något färgglatt, och inte alls fria.
Idag styrde jag äntligen stegen mot en frisörsalong för att klippa mig. Jag är kass på att styla hår... eller snarare har jag inget större intresse för det. Så därför känns det inte lönt att ha långt hår. Och nu är det kort igen, and I love it!
Tänka sig att idag fyller jag 18 år...ARTON ÅR.
Det är inte så dåligt det. Det känns rätt stort. Och fantastiskt roligt!
Så med det sagt - gott nytt år!
Jag vill önska er en riktigt mysig Jul. Förhoppningsvis har ni snö. Annars, så går det väl ändå. Hoppas ni får en fin stund, hur ni nu vill spendera den. Tillsammans med andra, själva, med julbord, julgran eller bara med ett litet tänt ljus och en bok.
Att bilda meningar som blir stycken som blir texter är bland det bästa som finns.
Därför är det synd att jag på sistone inte skrivit så mycket här. Inga längre texter eller så. Jag vill så gärna skriva. Ha ett slags ventilation. Men, anledningen till att jag inte gjort det är att det känns som att jag inte har tid för det. Jag öppnar dörren hem en fredagseftermiddag och min första tanke är; "vilken uppgift ska jag sätta mig med nu?"
Skolan håller mig uppslukad. Det är sista året, och då blir det mycket att tänka på. Det blir väl så. Men samtidigt är det ju tråkigt att bara skriva texter med obligatoriska inslag och teman för skolan. Jag vill skriva mer fritt, som jag kan göra här. Det är svårt, när skoluppgifter gnager mig i hälarna och kräver uppmärksamhet. Överflödig uppmärksamhet. Det är ju galet, så ska det inte vara!
-
Nu tycker jag att det är dags att jag börjar skriva fler texter här! Jag tänkte att i fall ni har något ämne eller vad som helst som ni vill att jag ska skriva om, då får ni jättegärna lämna en liten kommentar. Lite inspiration.
-
Detta gav mig lite ventilation i varje fall. Och nu ska jag för tusan spela tv-spel.
Insåg plötsligt att det väl anses trist att ständigt nämna vädret. Tomt och flyktigt. Det är den klichén en tar till när samtalen inte flyter på.
Och jag som precis tänkte babbla fram en essä om de gråa molnen.
För ibland går det trögt att få fram något annat. Kan då inte molnen vara okej? I stället för tomma ekon.
-
Hmmm, det blir väl min uppdatering. Det är mulet, regnigt, pissväder. Men det kan också vara bra.
Plötsligt har en kastats in i pluggandet igen. Det känns som en nöjesfältsattraktion. Häng med i svängarna för det svänger fort. Svindlande nedförsbackar. Vinden i håret.
-
Det var den lilla uppdatering jag hade.
Ha det fint!
Vad är ytterst intressant idag?
Svar, att jag har klippt mig såklart.
*fanfar och en dansös som sprider blommor omkring sig av allas glädje*
Tja... jag klippte mig likadant förra gången. Så någon storslagen nyhet är väl inte det här ändå.
Min inspirationskälla var Karin Boye, fast lite mindre kruka över det hela (obs! på mig hade det blivit som en kruka, Boye kunde däremot bära upp sin frisyr galant)
Fredagsselfie!
Hurra, hurra det är fredag. Dagen för hopp och ljussken, lycka och utpustningar. Dagen med mycket vimmel och huvudvärk. Eller bara en dag som alla andra. Vilket också kan vara dramatiskt.
Just idag har det varit en efterlängtad fredag. Den har varit trevlig. Fast jag får panik över att i morgon säger vi augusti.
Känn på den känslan - augusti.
Jag hoppas i alla fall att ni också har en trevlig fredag, oavsett om den är spektakulär eller seg som lakritssnöre.
(okej, jag erkänner, jag skrev det här luddet mest för att lägga upp en selfie. selfies är ju kul så)
Läget just nu?
Här sitter jag med trassligt hår och matchar rött med rosa i fel toner, för det spelar ingen roll när näsan rinner. En värk i huvudet. Ja, jag är förkyld. Orden kommer ut med en trött, nasal ton. Så där störigt och klängigt.
Men vad gör det att vara förkyld när sommaren fortsätter vara ett slags höst. Ett mulet molntäcke och pölar på trottoarerna. Blåst som inte har någonstans att ta vägen. Den viner, iväg som en bumerang över oss och tillbaka. samma omloppsbana om och om igen. Hur kan den klamra fast sig som den gör? Jag känner mig grundlurad.
I dessa märkvärdiga förhållanden funkar bara gitarrplockande visor med fioler i moll. Eller en vibrerande bas som skapar ett universum av ljud. Även när den kvalmigt strömmar ur datorhögtalarna. Hemskt av mig, jag vet. Ändå, det enda som känns rätt. Det och pennor som försöker rista in ord på tomma papper i förhoppning om att bli något.
Tidningen skyltar om regn, regn, regn.
Men där finns inget ännu. Solen har trängts sig på min hud hela morgonen. Jag lämnas stum, för där uppe finns även mörkgråa duntäcken till moln. Grässtrån håller andan, rustar sig för att nedtyngas av blöta droppar.
Men inte än.
Hade jag fått önska skulle världen bada i solsken. Omgivningen skulle bestå av vidsträckta fält och mina barfota fötter skulle gräva sig ner i en varm sandstrand. En hink full av jordgubbar skulle stå på köksbänken. Vinden stilla, himlen klart blå. En sådan dag drömmer jag om.
Men med tanke på att det troligtvis kommer regna just idag blir det väl inget extraordinärt. Det är midsommarafton och jag har inga storslagna planer att berätta om. Ett flera timmars långt brädspel möjligtvis? En bok, en hund som vill ha uppmärksamhet. Kanske att jag tittar på något midsommarfirande, pustar lättat ut över att inte behöva imitera några djur.
Det funkar det med.
I alla fall vill jag önska er en fin midsommar. Oavsett väder och oavsett om det blir en dag i mjukisbyxor eller blommiga finkläder.
Vad händer?
Just nu, inte mycket alls. Vilket är hur bra som helst. Just exakt nu.
Spricker av hur bra Florence + The Machine's nya album är. Att det finns sushi i kylen. Skratt.
Spricker av att allting ska vara klart nästan nu, bara nästan, snart. Nära nu. Det spricker jag av och klistras ihop igen när jag klarar det.
Och den här dagen har jag svävat.
Ja, trevande.
Med en finne på hakan. Tusan.
Föreställ er att ni bär på en ryggsäck varje dag, med en särskild tyngd. En vikt som oftast inte är så tung att bära. Föreställ er nu att den ryggsäcken blir dubbelt så tung. Egentligen för tung, men ni måste bära på ryggsäcken ändå. Den är obligatorisk.
Lite så har det känts de senaste veckorna. Nu får mitt lilla exempel det att låta mycket värre än vad det är, men det har känts lite extra tungt i alla fall. Stundtals för tungt. På grund av prov, prov, prov, inlämningsuppgifter, press, regnmoln, slasktäckta gator och annat som tagit upp mycket plats i livet.
Ja, helt enkelt har bloggen inte hunnits med. Därför har det varit så tyst här. Jag valde att lägga den åt sidan ett tag, för att slippa ännu mer stress. Vilket är tråkigt, för jag tycker om den så. Men det har varit nödvändigt. Nu ska jag dock förhoppningsvis få lite mer inspiration och tid till att börja skriva här igen.
Hoppas ni har tålamod med mig.
Sommartidskramar!
Här sitter jag och bokstavligt talat lyser
Nämen kolla va. Jag har ju klippt mig!
Ungefär så kort det går, om en vill kunna ha den frisyren jag har. Det känns himla bra. Förhoppningsvis ska det bli lite mer lättskött.
Annars då? Tja, det är fredag eftermiddag. Solen skiner, det är varmt (nästan). Inte mycket att klaga på direkt.
Önskar er en ytterst trevlig helg!
(smått pinsamt att sitta och ta bilder på sig själv när en är på kafé, men men)
Hej på er! Hoppas ni har det fint trots det gråa vädret. Själv försöker jag lägga tid på att skriva mycket den här veckan. Ett av mina bästa skrivtips är att sitta på kafén. För att det är mysigt och lagom pratigt, det gör en mer produktiv.
Så är det i alla fall för mig. Idag traskade jag därför till Evas Paley, satte mig med en kopp té och skrev. Håller på med lite olika texter om sånt jag grubblat på den senaste tiden. Förhoppningsvis blir det något bra av det som kan hamna här sen!
Har ni några önskemål på vad jag ska skriva om? Kom mer än gärna med förslag!
Allt går i slow motion.
Nu är det slut på lov. Skola, skola, skola. Jag är seg som en gummibjörn. Nyss somnade jag i soffan, vaknade förvirrad och trodde klockan var sex på morgonen. När jag såg min bror fattade jag till slut att det inte kunde vara så, varför skulle han vara uppe så tidigt.
Förhoppningsvis är det bara en naturlig reaktion som snart går över. Men den hopplösa, trötta känslan är ju här nu. Och hur ska en orka ta sig igenom den? Att rita ledsna regnmoln på bilder hjälper i alla fall ett litet tag. Det är väl vad jag får göra, i väntan på bättre tider. Det, samt spela mario kart.
Och imorgon är det fredag, tackar tackar för det.
-
Klart slut.
