bullehund.blogg.se

Jag älskar Jane Austen. Det bara är så. Det var ett tag sedan jag läste något av henne och nu i sommar vill jag gärna få läst de böcker som jag har kvar att läsa; Emma och Mansfield Park.

Nu har jag läst Emma och faktiskt kan jag inte riktigt komma på vad jag skulle vilja skriva om just den boken. I stället tänker jag mest på Austen själv och min kärlek till hennes skrivande. Jag tänker på varför jag tycker om henne så mycket. Kanske skulle det vara bra med en förklaring? Så…

Varför var Jane Austen en så bra författare? När det kommer till språket flyter texten alltid på. Självklart är det ett fint, sofistikerat språk eftersom böckerna ju är så pass gamla, men det är ändå förståeligt och inte högtravande. Det uppskattar jag väldigt mycket. Dessutom har Austen en briljant humor och klipskhet, särskilt i sina karaktärsskildringar. Jag tänker framför allt på den pompösa, pinsamma Mr Collins i Stolthet och fördom. I Emma finns många olika, ibland komiska karaktärer. Jag tänker på Ms Bates som kan babbla på i oändligheter om allt och ingenting, eller Mrs Elton som är så självupptagen att man inte tror det är sant.

Det är dramatiska, invecklade, kluriga berättelser som Austen skrev men framför allt tror jag hennes storhet handlar om hennes fokus på kvinnans perspektiv i sina romaner. Hon har en överblickande vinkel som gör att varje berättelse är fylld av olika intriger, men huvudkaraktären är alltid en kvinna. Hjältinnor, kan man kalla dem, för deras alltid lika starka personligheter och självförtroende. Austen viftade inte direkt hej vilt med sina feministiska åsikter, men de finns där, skickligt inbakade och med starkt inflytande i allt hon gjort.

Något som man skulle kunna finna negativt och rent av ofeministiskt med Austens romaner är att de alltid handlar om ”samma sak”; nämligen kärlek mellan män och kvinnor - som om det skulle vara det enda som en kvinnas liv går ut på. Nej, jag påstår inte att det var så i 1800-talets England att kvinnor inte hade något annat att tänka på än det. Men kanske var det ändå en stor, viktig del av mångas liv, att gifta sig. Som vi vet var kvinnor tyvärr ofta beroende av att gifta sig eftersom mannen var den som kunde skaffa sig en inkomst och som oftast ärvde familjens pengar.

Nästan alla Austens hjältinnor, med undantag för Emma som ju var mycket rik, befinner sig i en sådan situation där det förväntas av dem att gifta sig med en man med en god inkomst för att de ska få det bättre ställt. Vad som dock gör dem unika, och just det som gör Austens verk så viktiga, är hur de skapar sina egna villkor. Även om männen i många fall förväntar sig att de alltid har rätt till ett ja som svar på sina frierier vågar flera av dessa kvinnor att tacka nej om det är en man de inte älskar. Hjältinnornas mod kunde bli en inspiration för verklighetens alla kvinnor på 1800-talet som tvingades ställas inför samma dilemman i livet. Austen visade dem att det var möjligt att faktiskt tänka på sina egna känslor, inte bara på vad samhället förväntade sig av en. Det var en rättighet som kvinnor behövde våga ta sig.

Liksom kvinnor förr kunde inspireras av Austens hjältinnor kan vi också det idag. Med sina böcker påminner hon oss om att en människa ska ha rätt till att ställa sina krav på sitt liv och inte bara göra det som andra förväntar sig. Tack för den påminnelsen, Jane Austen. 

Det finns galenskap och det finns kvinnlig galenskap. Synen skiljer sig åt när det kommer till de olika könen och särskilt är det den kreativa kvinnan som blir definierad som negativt galen. En kvinnas galenskap ses på annorlunda än en mans. Det är inte så att man väljer att lägga fokus på forskning om den kvinnliga galenskapen bara för att det kvinnliga i den gör den viktigare. Saken är den när det handlar om kvinnor utnyttjas begreppet på ett särskilt sätt. Framför allt används det till att förminska och begränsa.

Sverige har en historia av ett synsätt på psykisk sjukdom som sällan tas upp. Det är en historia om hur man ser ner på vissa människor, använder sig av tvångssterilisering och lobotomi för att ha kontroll över deras levnadssätt. I boken Den sårade divan granskar Karin Johannisson behandlingen av kvinnor som inte ansågs passa in i samhället under första halvan av 1900-talet, men drar också liknelser till hur situationen är idag. Bokens huvudrollsinnehavare är Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs. Alla tre har gemensamt att de är konstnärer och alla tre ses på olika sätt som psykiskt instabila. Efter att ha läst beskrivningar av deras beteenden kan man hålla med om att nej, de mådde inte bra. Frågan är då varför de inte gjorde det. Och var det verkligen så illa som man påstådde det vara?

Kvinnor kan vara galna, alla kan vara galna. Men ibland är galenskap en falsk bild som målas upp av utomstående. Agnes von K, Sigrid H och Nelly S bar på vissa ”psykiska besvär” men samhället var också snabb med att stämpla dem som något de inte alltid var. En galen kvinna kan anses vara en kvinna som utforskar sin sexualitet, uttrycker sina åsikter eller bara är deprimerad. Vad boken visar på är hur den psykiska ohälsan används som begrepp för att begränsa kreativa kvinnor och hur den också får dem att begränsa sig själva. För visst kan man drivas till att må dåligt på riktigt – det gör man om man ständigt blir utpekad som fel. Det betyder dock inte att det som alla säger om en stämmer.

Att läsa om alla författare och konstnärer som drabbats av psykisk ohälsa gör mig otroligt ledsen. Framför allt dras mina tankar till Karin Boye, som förra helgen uppmärksammades med tanke på att det var 75 år sedan hon tog sitt liv. Direkt efter jag läst Den sårade divan gick jag över till boken Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn; en fantiserad berättelse om Boyes liv i Berlin på 30-talet. Den skildrar bland annat hennes sessioner hos en manlig psykolog. Visserligen är det hela fiktion, men den ger mig ändå en insikt i vad som driver kreativa kvinnor till att må dåligt. Svaret är den felaktiga definitionen av galenskap. Karin Boyes sexualitet behandlas av psykologen som något problematiskt och han styr in henne på att se den som ett problem, i stället för att få henne att acceptera den. Även om det nödvändigtvis inte var så Boye blev behandlad i verkligheten tänker jag mig att det är ett verklighetstroget resonemang eftersom liknande resonerande förekommer bland läkare i Johannissons bok. Mycket av vad som definierade kvinnor i journaler från deras sjukhusvistelser var sådant som egentligen inte var något konstigt. Det framställdes bara på ett sätt som fungerade som en smutskastning av det kvinnliga.

Vad som framför allt skiljer kreativa kvinnor och män åt är att galenskap hos män kan vara något uppskattat. Den galna mannen, tänk Albert Einstein, ses som ett geni. Den galna kvinna ses bara som vilsefarande. Vad som hos män beskrivs som en stark personlighet beskrivs hos kvinnor som fanatiskt. Att psykisk ohälsa är och har varit en förekommande del av den kreativa kvinnans liv tror jag beror på att hennes konstnärskap överskuggats av normer som säger att det hon gör är fel. Det har drivit kvinnor till verklig galenskap, men det har också fått dem att inbilla sig att de är något de inte är.

Galenskapsstämpeln används framför allt som ett sätt att begränsa utrymmet för det som är kvinnligt. Vi måste fortsätta ifrågasätta den negativa synen på det kvinnliga psyket och omfamna de "galna" attributen som definierats felaktigt bara för att tysta ner oss.  

Det ligger ingen manlig eller kvinnlig personlighet i ett instrument. Hur skulle det kunna göra det? Instrument har inget kön. Ändå behandlar vi dem som om de hade det inskrivet i sig, som om bara vissa människor kan spela vissa instrument. Som om män är de enda som kan hantera något kopplat till elektricitet. Som om kvinnor är de enda som kan sjunga vackert och ljust.

Kvinnor måste också få ha möjligheten att ta plats med högljudda instrument och sjunga skitigt, utan att bli förminskade. Män måste få lov att sjunga eller spela känslosamma stycken, utan att känna sig förlöjligade. Idag är det Riot Grrrl–dagen och jag vill använda den till att uppmuntra till att våga bryta mot normer. Vi måste våga stå upp för varandras musikaliska uttryck och ge alla samma möjlighet till att delta på musikscenen. Var inte styrd av normer genom att säga till någon att hen inte kan spela det eller det instrumentet - instrument vet ingenting om kön. Ge plats åt andra så att de också får synas, oavsett vilken stil det handlar om. 

Musiken är ett verktyg som kan förmedla alla möjliga olika sorters budskap, men framför allt är det ett universellt språk. Det står över konstruerade normer och därför bör inte heller vi följa dem.

Om vi spinner vidare lite på det här med killar som sjunger om tjejer… det som ändå är det absolut värsta jag vet är när killar sjunger om hur en tjej borde tycka om sig själv - att hon är perfekt just the way she is.

Du är ju så vacker, fattar du inte det? Oj då, är jag? Nu när du säger det så förstår jag precis, alla krav som lagts på mig bara rasar! Tack...

Eller inte.

Klart man kan vilja att en annan person ska sluta pressa sig själv med omöjliga krav. Grejen är att det är en kamp som vi för själva, oavsett kön, varje dag. Man kan behöva hjälp med att hitta ut ur den pressande bubblan, men den hjälpen är inte att någon kommer och säger till en att man är vacker och perfekt enligt dem. Dessa charmiga snubbar sjunger inte om att ”nu krossar vi patriarkatet och alla skönhetsideal”, utan de sjunger om att jag (kvinnan) passar ju visst in i patriarkatets ideal för jag är ju vacker. Okej, så allt löser sig för att du tycker jag är vacker? Det förstärker snarare skönhetshetsen ytterligare eftersom det enda sättet för mig att få bekräftelse från dig, och hela världen, är genom att vara vacker.

Jag är trött på folk som säger åt tjejer vad de ska tycka om sig själva och sina kroppar. Vi vill inte behöva passa in i skönhetsramar och höra från andra att vi är vackra – speciellt inte om det är för någon annans skull vi är det. Vi vill inte att andra ska säga till oss hur vi ska känna för våra kroppar, utan vi vill att folk ska adressera problemen som skapar kroppskomplexen från första början. Så sluta tala om för oss att vi är vackra - krossa patriarkatet i stället, tack!

Det är 8 mars, internationella kvinnodagen, och jag tänker inte tvinga dig som kvinna till att göra någonting.

Men jag har några förslag på vad en kan göra idag…

-

- Se en film om systerskap – Mustang, som går på bio nu. Jag såg den i lördags och tårarna låg och kämpade i ögonvrån mest hela tiden. Det är en berättelse om fem systrar som vill vara fria, sig själva, få lov att leva livet. Men deras beteende är inte uppskattat av deras familj som efter en händelse begränsar dem genom att låsa in dem hemma. Huset blir som ett fängelse där systrarna uppfostras till goda fruar. Vad som är fint är hur de ändå håller ihop och behåller sin kämpaglöd. De fortsätter ifrågasätta och göra uppror, även när det leder till att de blir mer och mer låsta.

- Lyssna på musik skapad av 8 grymma kvinnor. Jag vill lyssna på Björk, Kate Bush, Patti Smith, Florence + The Machine, allt med Kathleen Hanna, Regina Spektor, PJ Harvey och Laura Marling. Och väldigt många fler.

- Läs en feministisk klassiker. En pärla är A room of one’s own av Virginia Woolf.

- Lyssna till eller läs om grymma aktivister som kämpar för kvinnors rättigheter, som Pussy Riot, Beyonce och Malala Yousafzai.

- Läs dikten Till en sfinx av Karin Boye.

- Skriv om hur arg du är. 

- Lyssna inte till skitsnack som försöker bryta ner dig

- Peppa kvinnor som du tycker om – dina vänner, syskon, bloggare, konstnärer, journalister…

- Ge din mamma en kram. 

-

Våga vara högljudd och demonstrera. Våga vara tyst om du vill det och ta en paus från de där frustrerande samtalen. Låt ingen annan styra dina val, våga göra det du vill.

Våga stå upp för kvinnor över hela världen, våga vara kvinna!

Det är melodifestival-tider. Det är alltså återigen tid för svängiga-låtar-av-snubbar-som-vill-ha-tjejer. Jag ska inte säga att man inte får önska att en annan person ska älska en, det gör väl de flesta någon gång i livet. Problemet är att allt som oftast, både om vi tittar innanför den lilla melodifestivalbubblan och på musikbranschen i stort, är handlingen följande; en kille är intresserad av en tjej. Denna tjej är avvisande mot killen, men enligt så många låtar är tjejen egentligen också intresserad av killen, bara att hon ”retas” eller behöver övertalas. Killen vill ta vad han vill ha. Känns det igen?

Det måste vara vardag för trötta låtskrivare att hitta på något med den här handlingen för den återkommer ju gång på gång! Jag tänker på alla dessa charmiga manboys i Melodifestivalen som sjunger om eller till tjejer för att på något sätt verka imponerande, de trånar aldrig utan är i stället en stark kraft som väntar på att tjejen ska ge efter för dem. Det har blivit en inbiten norm, och vi borde vara så pass medvetna om den normen nu att vi inte låter dem gå förbi så fort vi hör en fästande melodi. För det gör vi, bara det svänger.

Som ett exempel från musikbranschen i stort tänker jag på Blurred Lines av Robin Thicke som kom ut 2013. Det är en låt som totalt sågar kvinnors rätt till sin egen kropp, men ändå gjorde den succé när den kom ut. Blurred Lines drev många till vansinne eftersom de inte kunde låta bli att fastna för den trallvänliga melodin även fast texten var fruktansvärd. Trots sitt budskap gjorde låten succé världen över eftersom det svängde om den. Visserligen har låtarna i Melodifestivalen långt ifrån ett så pass sexistiskt budskap i sina texter, men grundproblemet är ändå det samma; charmiga killar, fästande melodi - hur pass tröttsamt normativt scennummer eller text det är, det spelar då ingen roll. 

Men vem bryr sig om Melodifestivalen? Jo visst, kanske är Melodifestivalen en småsak att hänga upp sig på när den här normen är så utbredd. Fast ändå inte. Hur många ser programmet varje helg? Tittarsiffrorna ligger på några miljoner varje gång. Tusentals röstar på dessa låtar varje år. Det är stora siffror, de spelar roll. Storyn ”bli min tjej” känns så uttjatad och jag är trött på att som tjej ha den trånande rollen. Snälla killar, ni kan väl sluta kämpa för att imponera på eller vinna över tjejer. Vi kommer inte springande när ni kallar, säger vi att vi inte vill vara med er behövs ingen övertalning, låt det vara då och hitta något annat att lägga tiden på.

(Mina spekulationer är kanske aningen virvlande, det finns så fasligt mycket en kan diskutera om den här boken… Observera stor spoiler alert! Läs om ni vill, det är kanske mest intressant om en läst boken.)

-

Jag har läst klassikern Jane Eyre av Charlotte Brontë. Den handlar om föräldralösa Jane som, efter år av illa behandling boende hos först en grym släkt och sedan på en internatskola, blir antagen som guvernant på Thornfield Hall. Där blir hon snart förälskad i husets herre, Mr Rochester. Han visar sig dock snart bära på dolda hemligheter, så chockerande att de kastar om hela Janes öde på några ynka ögonblick.

Ni får ursäkta min upprörande snabba, ointressanta sammanfattning av handlingen. Jag vill nämligen inte lägga så stor vikt vid den utan snarare fördjupa mig lite mer i bokens feminism. Själva kärntemat för boken är, enligt min uppfattning, självständighet; självständighet som en kvinna i ett samhälle där hon måste kämpa oerhört hårt för den, där hon ständigt möts av andra som vill ta självständigheten ifrån henne. Det handlar också om en strävan efter att bli sedd som lika mycket värd även bland de med en högre klass – både som tjänstefolk, föräldralös och som fattig. Just den strävan gör Jane Eyre till en exceptionell hjältinna värd all beundran. I alla beslut hon fattar bär hon med sig längtan efter självständighet och utsätter sig för det ena tuffa kvalet efter det andra, där den svåra vägen oftast blir den hon väljer för att stå fast vid det hon tror på. Det älskar jag henne för och romanen är på det stora hela en fantastisk feministisk samt på andra sätt tankeväckande roman.

Jag ser alltså Jane Eyre som en feministisk förebild, men vad som därför är svårt att greppa är Janes kärlek till Mr Rochester. Han är, liksom hon, djupt förälskad i den andre. Det är förstås trevligt att de delar den känslan. Frågan är bara hur Jane kan vara kär i Edward när han till stor del är en manipulativ, ibland nästintill aggressiv skitstövel. Han är helt besatt av henne och inte på ett respekterande vis utan ett fyllt av begär. Hur kan Jane utstå hans auktoritära behandling av henne; hur han talar till henne som vore hon ett sött litet husdjur, en ägodel som han vill dekorera och ha för sig själv. Vad ser hon i hans kärlek? 

Vilka egenskaper någon finner älskvärda hos en annan kan jag inte bestämma är rätt eller fel. Att hon älskar hans skitstöveliga personlighet är inget jag direkt kan förstå, men det finns heller inget att diskutera. Vad jag däremot kan ifrågasätta är hur hon skulle kunna älska hans påtagna auktoritet, med tanke på de strävanden jag vet att hon har efter självständighet. Det går, kan man tycka, emot det feministiska i boken.

Vad jag tror är dock att Jane är långt ifrån dum och hon älskar heller inte Rochesters påtagna auktoritet. Under tiden kring deras första förlovning tycks hon till stor del vara lycklig över att få gifta sig, men inte fullt ut. Detta tror jag beror på att hon kan älska allt förutom Edwards vilja att äga henne. Hon visar tecken på att hon inte vill bli ompysslad, men säger aldrig rakt ut att hennes kärlek brister. När Jane då får reda på hur det ligger till med kvinnan på vinden, Edwards fru, lämnar hon honom inte bara därför att han gjort något så skandalöst utan också för att hon visste från början att hon inte kunde leva med honom i begränsad frihet. Det blir en väg ut. 

När Jane återvänder till Edward efter flera år kan hon dock acceptera hans frieri fullhjärtat, något jag först inte förstod eftersom det ju fortfarande borde innebära att hon blir ”ägd” av en annan. Skillnaden nu är att han har hamnat i en sådan situation (i och med hans skador efter branden) att han inte kan sätta sig själv i en auktoritär ställning till Jane på samma sätt. Hon har möjligheten att lämna honom med tanke på de rikedomar hon fått ärva och han är i behov av hennes hjälp. Jane finner hos honom en relation där hon inte behöver vara en ägodel åt någon annan.

Det tycks från vad en kan utläsa vara så att Jane i slutet finner lyckan och även om vi kan se hennes slutgiltiga val som något som går emot hennes feministiska strävan tror jag att den trots allt på något sätt går i linje med den. Frågan är om den slutgiltiga situationen hon hamnade i var den ultimata friheten hon ville ha. Hade hon i en tid med fler möjligheter för en kvinna valt att gifta sig med Mr Rochester? Kanske var det livet hon valde det mest självständiga hon kunde få och fick nöja sig med. Vi kan bara spekulera. Jag hoppas dock innerligt att det inte var därför det slutade som det gjorde. Jag hoppas att det verkligen var kärleken som vann. 

Överlag vill jag påstå att Jane Eyre är en fantastiskt inspirerande feministisk förebild och jag tror att feministiska tankar fanns med i alla stora val hon gjorde. Jane Eyre förtjänar därför en självklar plats i feminismens finrum.  

En vanlig förklaring av vad feminism är brukar vara att det kort och enkelt innebär att man anser att kön inte borde bestämma en människas värde eller vilken behandling människan kommer få i livet. Det ska alltså vara lika förutsättningar för alla. Min mening är inte att ifrågasätta denna förklaring, för den stämmer – den är feminismens stående huvudpunkt. Visst är det bra att vara kortfattad, men för att verkligen kunna förstå hur feminism ska användas och ge den fullt genomslag tror jag det är bra att också gå in lite mer på djupet.

Jämställdhet mellan könen är feminismens mål. För att nå det målet och för att vara feminist måste man också förstå varför vi inte har ett jämställt samhälle i den aspekten. Enligt feminismen beror det på att kvinnor är förtryckta jämfört med män och i princip alltid har varit det. Det är viktigt att framhäva den här delen av det hela i förklaringen av feminism eftersom det ju faktiskt går att vilja ha jämställdhet även utan att anse att kvinnor är förtryckta (även om detta kan ses som ologiskt). Någon kan alltså inte kallas för feminist om denne inte vill konstatera det faktumet.

En tredje aspekt av feminismen vi behöver lyfta är värnande om historian. Samhället hade inte sett ut som det gör idag om det inte vore för de jämställdhetskämpar som genom tiderna slagits för lika behandling. Vi måste därför minnas dem och lära oss av deras handlingar att det finns möjlighet till förändring. Historian kan också lära oss om de strukturer och roller som dagens samhälle är uppbyggda på – var de härstammar ifrån och hur länge de faktiskt existerat. De faktorer som påverkar oss än idag kan vi eventuellt först förstå när vi lärt oss om deras ursprung och vad som skapat dem. Av historian kan vi därefter se, med exempelvis suffragetterna för att nämna några, att förändring kan ske genom organisering och aktivism.

Att stå bakom de två förstå punkterna; målet och varför, räcker för att kunna kalla sig feminist. Men för att vilja ge genomslag åt feminismen måste vi också omfamna historian och använda oss av aktivismen. Kommer vi ihåg dessa beståndsdelar kan vi vara effektiva. Med aktivism menas inte nödvändigtvis att man behöver göra något storslaget som att demonstrera eller skriva en bok. Det kan lika gärna vara små ting, som att säga ifrån när någon säger något sexistiskt eller att skriva på en namninsamling. Huvudsaken är att vi vet om vilken kraft feminismen har. Om vi kan förstå den kraften kan vi också använda den till att till slut nå jämställdhet. 

Så sant, så sant.

Chimamanda Ngozi Adichie är verkligen en av vår tids bästa författare. Det jag läst hittils av henne har varit fempoängare hela vägen (ni kan läsa en recension av En halv gul sol här och Americanah hoppas jag kunna skriva om mycket snart!). 

Alla borde vara feminister kom ut i slutet av förra året. Det är en nedskrivnen sammanställning av ett känt "TED Talk" som Chimamanda höll för ett tag sen. Den ges ut i samarbete med bland annat Sveriges Kvinnolobby och hör på det här; den kommer (om den inte redan gjort det?) delas ut till elever som går i tvåan på gymnasiet i skolor över hela landet. Den kommer läsas och användas som en del av undervisningen genom att elever får analysera och diskutera materialet, feminism och jämställdhet. Hallå, var fanns det här när jag gick i tvåan?

Jag tycker det är en briljant idé att inkludera den här boken i skolundervisning (i stället för bara tvåan kunde väl hela gymnasiet fått ta del av det här?). Det är också en utmärkt bok att ge bort som en present till någon annan, eller varför inte till sig själv, för en kortfattad, träffande introduktion till feminism eller som ett uppslag av svar på vanliga motargument. Den tar inte upp allt, men i sin enkelhet tar den upp mycket. Chimamanda utgår dessutom från personliga erfarenheter, samtidigt som hon är noga med att få in olika synvinklar, vilket stärker trovärdigheten och gör den lätt för många att ta till sig.

Alla borde vara feminister är en utmärkt introduktion till feminism och jag tror den här lilla boken innehar den viktiga förmågan att kunna öppna mångas ögon för hur vi alla kan, och varför vi bör, bidra i kampen för jämställdhet. Heja!

                      

Jag läser många bloggar, varav majoriteten av skribenterna är feminister. Något som har varit återkommande, och som börjat störa mig, är kommentarer dessa bloggare får när de gör vissa val i sina liv. Exempelvis; ”hur kan du stödja det företaget om du är feminist?”, ”hur kan du äta kött om du tror på allas lika rättigheter?” eller ”varför rakar du dig under armarna om du inte tycker att en ska behöva det?” <-- Klassiker!

Alltså, det som stör mig är hur folk ständigt ska komma och peka ut vad vi feminister gör fel. Visst kan jag förstå att det finns en undran när en person gör val som en själv inte tycker passar ihop med de åsikter hen uttryckt tidigare. Typ som när hen inte tycker att en ska behöva raka benen, men ändå gör det själv. Då stormar alltid en hjord av människor in och ifrågasätter detta val. Varför rakar du benen om du nu inte tycker det är nödvändigt? Det vi måste förstå är att en själv inte nödvändigtvis ska behöva vara ett exempel för det en står för. Det låter lite konstigt, men jag ska förklara hur jag tänker.

För det första. Att påstå att en inte ska behöva, ja exempelvis, raka sina ben, är väldigt enkelt. Det är enkelt att uppmuntra andra och tycka att det är självklart att andra ska få göra precis som de vill. Men när det sen kommer till vad en själv får och inte får, då blir det mycket svårare. Jag står för att det inte ska vara nödvändigt att raka benen, men jag gör det ändå. Varför? För att det finns en press även på mig att raka dem. Att lovorda andra som gör det kommer inte att direkt påverka synen på mig. Men skulle jag själv låta bli skulle jag sätta mig emot normen, och det skulle innebära en obehaglig utsatthet. Det kräver ett starkt självförtroende som jag kanske inte har i alla lägen. Vi måste förstå att det inte är så lätt att faktiskt våga göra allt det en tror på. Målet är att det ska bli lätt, men vi är inte där än.

Sen kan en inte vara perfekt. Det finns massvis av saker en kan göra för den feministiska kampen, men allt är inte genomförbart för just mig. Och även fast du brinner för något, behöver inte det nödvändigtvis vara något som jag känner lika starkt för. En får välja det en själv vill/kan göra, och det finns säkert även saker jag gör som inte du vill göra.                                                                                                                 

Bara för att jag vill att alla ska kunna, exempelvis, bada topless om de vill betyder inte det att jag själv vill göra det. Det jag vill är att alla ska ha möjligheten. Vi måste sluta påpeka vad andra feminister gör fel och förstå att det inte går att göra allt. Att offentligt gå emot normer, som många bloggare förväntas göra, är väldigt tufft. Ifrågasätt då inte allt de gör "fel", utan lyft i stället upp det de gör bra och stötta varandra! På så sätt blir vi starkare, och i framtiden vågar vi förhoppningsvis bryta normerna mer och mer.

Så var vi där igen. Den 19 november – internationella mansdagen.

Jaha.

Det är även internationella toalettdagen, för att uppmärksamma dem som inte har tillgång till toalett och möjlighet att sköta sin hygien. Vilken bra grej! Och mansdagen då, vad uppmärksammar den? Ja… säg det. En dag till att lyfta fram alla män som aldrig får komma till tals annars?

Jag menar inte att vara kritisk mot män (det är lugnt, jag hatar er inte). Men jag är inte ensam om att finna den här dagen onödig. Som ett populärt myntat uttryck säger, alla dagar är mansdagar. Jag vet att många andra poängterar det här. Men alltid är det någon som kommer och säger ”Men vadå, det finns ju en internationell kvinnodag? Det är ju ojämställdt/sexistiskt/whatever om vi inte har en mansdag då också!”. Så låt oss ta det här en gång för alla.

Ja, det hade förstås varit rättvist med en mansdag, nu när det finns en kvinnodag – om vi hade levt i ett jämställt samhälle. Som ni vet gör vi inte det. Kvinnor har inte samma möjligheter som män, det är så det ser ut. Det är därför internationella kvinnodagen är så himla bra. Det är en dag då kvinnor världen över får chansen att demonstrera och komma till tals. En chans som många kvinnor annars aldrig får.

Ett sådant syfte finns inte med internationella mansdagen. De har redan rätten att uttrycka sig vilken dag som helst. Dock är det viktigt att förstå att det finns män som blir förtryckta med. Grupper av män som behandlas orättvist, som exempelvis hbtq-personer och funktionsnedsatta män. Saken är den att de inte blir förtryckta för att de är just män, utan för att de är något annat utöver det. Mänblir inte i allmänhet förtryckta för sitt kön på det sätt som kvinnor blir. Oavsett övrig status finns alltid ett förtryck mot det kvinnliga.

Jag hoppas ni förstår vad jag menar. Egentligen tror jag inte att internationella mansdagen uppmärksammas så mycket i vilket fall som helst. Men jag tycker att det är viktigt att förstå att den inte kan mäta sig med hur viktig internationella kvinnodagen är. Så låt oss uppmärksamma bristen på tillgång till toaletter världen över i stället. Och hade det inte varit fint om vi 19 november firade internationella mensdagen i fortsättningen?

Jag vill gå på en skola där alla kan känna sig trygga i sig själva. Slippa blickar i korridorerna, en rädsla för att prata och den där klumpen i magen på söndagskvällen. Jag kräver en förbättrad sexualkunskap som inkluderar ALLA. En lärobok där alla som inte håller sig inom den heterosexuella ramen avfärdas till en egen liten textruta på max en halv sida, under rubriken ”avböjande sexualiteter”. Klassrummen ska bli en plats som alla ska våga räcka upp handen i. Inte bara de mest högljudda.

En genuspedagogisk skolgång är inget "trams". Det är det mest effektiva sättet att motverka könsnormer och könsdiskriminering. Vad är det extrema med att vilja ge barn rätten till att själva välja vilka de vill bli, hur de vill se ut och vad de ska leka med?

Jag kräver en skola fri från sexism, homofobi, rasism, transfobi och funkofobi. 

På söndag hoppas jag att regeringen färgas rosa. För att ingen ska behöva gå till skolan och känna sig rädd. Ett bättre skolresultat kan inte komma förrän alla känner sig trygga i sig själva och accepteras.