bullehund.blogg.se

När jag tänker på talet jag ska hålla om några dagar i skolan är det något som knyter sig i magen.

Inte för att jag är en sån som räds att stå inför publik. Nej, det som orsakar det är själva ämnet. Utan att gå in på detalj - jag tar upp normer, kvinnoförtryck, patriarkala stereotyper...som jag alltid gör.

Och jag känner mig tjatig.

 

Jag känner mig tjatig för varje statusuppdatering, samtal, skolarbete, blogginlägg som präglas av feminism och genustänk. Trots att det är så viktigt för mig. Jag känner mig tjatig, när folk inte vill lyssna och när det märks på dem. När jag säger något och vet om att alla är trötta på att höra. Just därför blir det ännu viktigare att prata om det. 

Men det gör ont.

 

Förlöjligandet av feminister gör ont. Suckarna, himlandet med ögonen, de hånfulla skratten. Allt det där som jag aldrig fått riktat direkt mot mig, rakt i ansiktet, men så tydligt märker, det som har fått mig att backa ur från något jag vill stanna kvar i. Folk som tror att de har rätten att spotta oss i ansikten. Och det som gör mest ont är att veta att andra behandlas hundra gånger värre än så för de åsikter vi har. 

 

Jag vet att vi alla får utstå hat, mer eller mindre. Och det gör en svag.

En sak ska ni dock veta; det biter verkligen på mig, men det bryter mig inte. Den tjugoandra mars är det nyval och jag tänker vara jobbigare än någonsin förr. Det är svårt och så himla tråkigt att vara tjatig. Men jag vägrar sluta göra min röst hörd, så det är bara att vänja sig.

Låt oss bli jobbigare än vanligt den här valrörelsen. Skrika ut orden, stå på oss, upprepa oss tills vi övertygar dem som inte vill lyssna. Kom ihåg att det är nu chansen är vår, och skäms inte. Ta den. Var jobbiga.