bullehund.blogg.se

Margaret Atwood - The Handmaid's Tale

Jag tänker att det är bra att skriva om The Handmaid’s Tale medan jag har boken färskt i minnet och att göra det innan jag slukar serien. Om jag kan värja mig, ja, det kan jag nog. Jag såg första avsnittet och var märkligt nog inte stormförtjust, lite bitter var jag. Kanske beror det på att jag läste ut boken samma dag och levde kvar i min lilla bubbla där jag skapat min vision av hur allt ska se ut. Varje byggnad, kroppsspråk, kostym. Och så bara kommer serien och kör över min vision med en traktor. 

Så, jag ska alltså vara klok och spara den intensivt omtalade serien… den restriktionen lär hålla några timmar, tror jag. Vad ska jag annars göra när jag är för trött för att vara duktig och, och! jag inte längre har Buffy kvar – där har vi något värt att diskutera! Jag vill både gråta och jubla över att det är över, men vi tar det någon annan gång. Nu var det ju en bok jag skulle skriva om.

Margaret Atwood är briljant och mitt livs stora gåta just nu är varför jag inte läst något av henne innan. The Handmaid’s Tale utgavs 1985 och jag vill kalla den för en dystopi. Jag älskar dystopier (som tema, inte verkligt scenario, tack). Och jag har nyligen skaffat mig en förtjusning för sci-fi, vilket ju går väl hand i hand med dystopier, men det måste nämnas att den här romanen egentligen inte bör läsas som science fiction. Jag föreställde mig ett samhälle som ser rätt annorlunda ut från vårt: tänk stelt utstående kjolar, omvälvande betong och vitmelerade arkader. Jag befann mig alltså i en väldigt distanserad bild, en sådan som man typiskt fantiserar fram om hur det ser ut hundratals år framåt. Som jag har förstått det utspelar sig boken inte alls långt in i framtiden. Framför allt vet jag det av vad huvudkaraktären Offred minns av tiden för inte alls länge sedan då allt var som vanligt. Det såg ut som det gör nu.

Självklart kan jag inte utse en ”korrekt” läsning. Jag kan inte säga att den här romanen inte är science fiction, att min dystopiestetik hämtad ur en Star Trek-film inte är den rätta. Atwood är tillräckligt ospecifik i sina beskrivningar att det går att projicera de bilderna. Men det finns en poäng i att föreställa sig historien i precis det samhälle som vi lever i nu. Visst, miljön måste ha påverkats av maktskiftet, men det är ändå våra hus vi ser, kläder som vi kan sy, våra gator. Föreställ dig att det är samma lilla bokhandel du ser, men numera marknadsför den endast vita, avskärmande huvudbonader. Du lever i din grannes villa, men som hans betjänt. Samma gamla människor, nya maktförhållanden (hur pass ”nya” de är kan man dock diskutera) 

Att applicera Atwoods dystopi i en nutida kontext ger oss insikten om att den kan infinna sig på en väldigt kort tid. Man kan inte vila i ignorant trygghet som främmande science fiction ändå ger. Det finns många effektfulla dystopier som definitivt har kraften att påverka även det samhället den skrivs i, trots att de är mer distanserade. Jag tänker till exempel på Karin Boyes Kallocain, som ju är en fantastisk och skrämmande bok. Det som dock skiljer den åt från The Handmaid’s Tale är den strimma av overklighet som finns i det sanningsserum som är centralt i Boyes historia. Man kan tro vad man vill om en sådan substans möjlighet, men det är ändå något som inte kan existera nu eller inom några dagar. Det kan dock Atwoods historia. Visst känns mycket som beskrivs otänkbart, men allt som beskrivs är möjligt, nu. Det kan utspela sig här, i den lilla bokhandeln jag går förbi varje dag. Plötsligt ser jag annorlunda på saken. Plötsligt öppnas mina ögon ytterligare.

Tracey Thorn - "Bedsit Disco Queen: How I Grew Up And Tried To Be A Popstar"

Så har jag läst ännu en bok från en av mina nya favoritgenrer ”biografier av kvinnliga punkmusiker”. Det är viktigt att poängtera att dessa författarskap självklart inte endast bör stämplas efter att de är kvinnliga. De är skribenter lika mycket som någon annan och bör behandlas lika. Men just det kvinnliga perspektivet ger dessa böcker en särskild vikt.

Boken jag läst denna gång är Bedsit Disco Queen av sångerskan och låtskrivaren Tracey Thorn. Jag måste erkänna att jag verkligen inte visste vem hon var innan. Dock har hennes julskiva Tinsel and Lights spelats varje jul hemma hos oss sedan den gavs ut 2012, så jag har hört hennes musik. Bara av att höra Tracey Thorn sjunga blir man lockad till att lära sig mer om vem personen är bakom den där kolugna, silkeslena rösten. Jag hade skaffat mig bilden av att hon skulle vara en något tystlåten, men samtidigt extremt självsäker människa, baserat på hennes avslappnade stil. Hon är mest känd för att utgöra ena halvan av den brittiska duon Everything But the Girl, varav den andra halvan är hennes partner Ben. Punk kanske är fel ord för deras musik som snarare kan beskrivas som melankolisk pop, men Thorn bär mycket av punkestetiken i sig. Den hörs desto mer i hennes tidigare band Marine Girls.

Vi får följa Thorn från hennes smått upproriska uppväxt i Hatfield (en ort norr om London) fram till nutidens liv som mamma. Med en smått upprorisk uppväxt menar jag att hon som tonåring inte gjorde lika stort väsen av sig som andra ungdomar kan göra när de står upp mot normer; hon var inte direkt någon som skrek sig hes. Men längtan efter något annat än en småstadsmiljö och det rådande modet var stark och Thorn tog sig an en klädstil som väckte uppmärksamhet med spexade och "maskulina" drag. Dessutom gav hon sig in i punkscenen, först som gitarrist och sedan som både sångare och låtskrivare, vilket inte var något man väntade sig av en kvinna.  

Som jag misstänkte är Tracey Thorn inte särskilt högljudd som person. Men det där med den starka självsäkerheten och lugnet som hon utstrålar berättar hon är något som syns utåt mer än vad det känns inuti. Egentligen är hon ganska skiträdd för att stå på scen och hela livet har hon kämpat med sin inre självkritiker. Jag kan känna igen mig i det; även om man utåt ger en bild av att vara självsäker kan tankar gnaga upp en inifrån. Det betyder dock inte att man nödvändigtvis försöker ge sken av att vara något annat än vad man är när man utstrålar ett lugn. Har man en osäkerhet inom sig, men erkänner den för sig själv, vilket jag uppfattar som något Thorn gjort, hittar man ett slags kontroll i erkännandet som kan lysa starkare än det som gnager inuti. Så småningom kan den acceptansen också få en att överösta självkritikern. 

Förutom att vara en berättelse om henne själv är Thorns biografi också en dokumentation av musikscenen från och med 70-talet fram till tidigt 2000-tal. Inte bara skriver hon om den musik hon själv beundrade och blev inspirerad av, utan också kommer hon med många anekdoter från sina egna möten. Man ska dock inte känna sig avskräckt av det musikfokus som både Thorns och andra skribenter inom samma genre har (jag har tidigare skrivit om Viv Albertine och Kim Gordon). Vad som framför allt är själva kärnan i deras berättelser är erfarenheten av att som kvinna ta sig fram i livet samt i en ofta mansdominerad bransch. Jag vill inte stämpla Thorns historia efter hennes kön och den handlar inte bara om hennes liv som kvinna utan också om hennes liv bara som människa, såklart. Men kvinnoperspektivet inom just musikhistorien är behövlig. Thorn, Albertine och Gordon är alla viktiga röster som visar kvinnor och andra utsatta grupper att de kan vara aktiva på mansdominerade scener, såsom punkscenen, samt vara kunniga inom bandkuriosa. Alla tre fick uppleva ett antal ögonbryn som höjdes när de tog upp elgitarren eller elbasen, bara för att de var kvinnor. Att de stod upp mot de ögonbrynen kan ge ett stöd till alla som vill våga gå emot normer. 

Charlotte Brontë - "Villette"

Villette, en roman av Charlotte Brontë som hamnat lite i skymundan, har många liknelser med Jane Eyre (läs om den här). Det övergripande temat är detsamma; självständighet. Men kanske vågar Brontë ta sig an det temat på en bredare och mer kritisk nivå i Villette. Här har hon även ett ännu större fokus på kvinnans förhållande till mannen och de sätt auktoriteter utövar sin makt.

Lucy Snowe är namnet på protagonisten vars resa mot självständighet det är vi får följa. Hon är brittisk, kvinna och protestant. I jakten efter ett hem reser Lucy till den (fiktiva) belgiska staden Villette för att skaffa sig en anställning på en internatskola för flickor. Vad som ständigt sätter käppar i hjulet eller påverkar henne på andra sätt är framför allt männen runt omkring henne. Den allra viktigaste personen i hennes liv är barndomsvännen Graham Bretton. Han betyder allt för Lucy och hon har en längtan efter honom som får henne att vilja lägga undan allt annat för hans skull. Dessvärre är inte han lika tillgiven och behandlar henne med en del kyla.

Vad som också påverkar Lucy är hennes religion, protestantism, i förhållande till den i området rådande katolicismen. Hon utsätts för ständiga påtryckningar att tänka i nya banor och hennes religion ses som något alla har rätt att kritisera. Bland annat prästen Fader Silas agerande kan ses som en kritisk gestaltning av överhuvuden som inte accepterar religionsfrihet.

Bokens för mig mest förbryllande karaktär är läraren Paul Emanuel och Lucys förhållande till honom är det jag har svårast för att förstå. Man skulle ofta kunna beskriva Monsieur Paul som personifieringen av kvinnohat. Han tycker sig ha rätten att styra över Lucy, kommentera hennes handlingar och ohejdat förnedra henne på grund av hennes kön. Trots detta vacklar Lucy mellan att avsky honom till att kämpa för att få honom som vän. Man kan fråga sig, hur kan en sådan förkastlig person vara så viktig för henne? Hade jag varit i hennes situation hade jag inte velat ägna min tid åt att glädja någon så otrevlig. Visserligen mildras Monsieur Pauls beteende efter ett tag, men inte tillräckligt mycket för att man skulle vilja kalla honom för vänlig.

Jag drar en koppling till Jane Eyre och hennes förhållande till Mr. Rochester; också han en väldigt otrevlig person, men någon som Jane ändå säger sig älska. Likaså där hade jag svårt för att förstå hur kärlek kunde uppstå emellan dem. I den romanens fall drog jag slutsatsen att Jane älskade Rochester för den självständighet han kunde ge henne. Möjligtvis vill jag dra samma slutsats också när det kommer till Lucy Snowe.

Kanske är det så att Lucy visst har äkta känslor för Monsieur Paul – det finns mycket med romanen som jag har svårt att förstå och som kan verka märkligt, antagligen för att jag lever i en annan tid än Brontës 1800-tal. Men jag tror ändå att författarens syfte var att ge en annan bild av vad kärlek kan behöva vara för en kvinna vars självständighet inte är lätt att nå på annat vis. I en del andra romaner från den tiden uppstår kärleken i form av äkta ömhetskänslor. Här visas en annan sida av myntet upp. Lucys mål är aldrig att finna kärlek, utan vänskap; en vänskap som kan öppna fler dörrar för henne än om hon stänger ute de som plågar henne.

Sammanfattningsvis är Villette en mastig skildring av auktoriteters makt, med främsta fokus på kvinnans roll i samhället. Liksom Jane Eyre kunde Lucy Snowe i sitt självsäkra agerande fungera som en inspiration för kvinnor när romanen gavs ut. Olyckligtvis hade den inte sitt genomslag förrän en tid senare. Kanske var Brontës kritiska och genomskådande blick inte välkommen av de som kritiserades - vilket gör den desto mer viktig att ges plats för idag. 

Män förklarar saker för mig.

Och feminister måste förklara saker för män, hela tiden.

-

Något som jag tänkte väldigt mycket på när jag läste essäsamlingen Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit var hur författaren i nästan varje essä var tvungen att komma med klassiska ”inte-alla-bla-bla”-förklaringar. Som att inte alla män är brottslingar, inte alla kvinnor är godhjärtade osv. Jag påstår inte att dessa förklaringar är felaktiga eller helt oviktiga. Det som stör mig är dock hur ständiga förklaringar om att man minsann inte drar alla över en kam kan få texter att tappa sitt flyt när det egentligen inte är nödvändigt.

Det kanske till viss del är så att vara tydlig med att man inte anser att alla är på ett visst sätt är något man som debattör måste vara. Men kanske är det också så att vi som mottagare måste börja tänka lite utanför ramarna. Vi kanske inte måste få det skrivet rakt upp och ner att ”detta inte gäller alla” varenda gång vi läser en text. Oftast kan man dra den slutsatsen själv. För precis som Solnit tar upp i boken tar detta ständiga värnande om sårade ”utpekades” känslor fokus från de verkliga problemen. Man måste kunna tala om exempelvis mäns våld mot kvinnor utan att debatten ständigt ska övergå till att handla om att feminister stämplar alla män som våldsamma – vilket de flesta inte gör, utan är en tolkning som görs av andra för att motverka framsteg.

Feministiska författare, baserat på de många texter jag har läst, tenderar inte att skriva ”alla män är våldsamma”. Jag brukar för det mesta kunna tydligt avgöra av deras språk att de syftar på en struktur som gör vissa män våldsamma. Att påstå att ”mäns våld mot kvinnor är ett problem” är inte samma sak som att påstå att ”alla män utsätter kvinnor för våld”. De flesta feminister brukar skriva det förra, men blir uppfattade som att ha skrivit det senare; undantaget de som inflikar med ett långt stycke om hur man har manliga vänner som är de bästa människorna i världen och så vidare. Då kan vi lugna ner oss igen.

Det räcker med att alla aktiva feminister skanderar budskapet en gång – vilket vi har, ett otal gånger – att vi inte pratar om alla män när vi pratar om manliga strukturer. Det samma gäller andra frågor om andra grupper av människor också såklart. Har det väl förklarats kan man senare tänka lite själv när man läser något av en feministisk författare och förstå att det är en struktur det handlar om, inte ett definitivt beteende, när hen diskuterar en fråga utan avbrytande förklaringspauser eller gullande med sårades känslor.

Vi måste kunna utmana daterade strukturer utan att frågan ständigt vinklas till att bli en kritik mot författaren. Detta är nämligen något som gör att vi inte alltid gör de framstegen vi borde. Självklart får man lov att kritisera något man inte tycker stämmer, men innan man gör det kan det vara bra att först noga läsa igenom vad det är som faktiskt står i texten. I många fall inser man då att skribenten faktiskt aldrig skrivit ”alla män”.

Elena Ferrante - "Min fantastiska väninna"

Få böcker har byggt upp så höga förväntningar som Min fantastiska väninna av den mytomspunna författaren Elena Ferrante. Alla talar om den, alla älskar den. Kanske är det därför jag har så svårt för att förstå vad det är jag själv känner för boken. Jag borde vara helt uppslukad som alla andra. Det har jag inte varit. Faktum är att den tog mig fruktansvärt lång tid att läsa. Jag fastnade aldrig helt. 

Att det tagit lång tid beror nog främst på en obefintlig läsro. Nu, när jag befinner mig i en liten stuga uppe i fjällen, har jag dock lusläst de sista sidorna av boken och nu känt mig tidvis uppslukad. Men inte helt. Någonting saknas.

Okej, låt mig komma till själva handlingen. Boken handlar om Elena som återberättar historien om henne och hennes väninna Lila. I denna första del av fyra ligger fokus på deras barndom och tonår. Lila har ett grepp om Elena vilket ständigt närvarar som ett olösligt problem. Allt Elena gör kan Lila göra bättre; Lila är älskad av allt och alla, hon har något helt obeskrivligt fantastiskt över sig. Just detta ständigt fantastiska kan ibland kännas lite väl överdrivet med scener som känns väldigt overkliga. Dock är nog överdrifterna ett drag av ett ungdomligt sinne och de finns där med ett syfte.

Syftet med överdrifterna tror jag är att visa på att det under ytan kan dölja sig något helt annat. De båda flickorna bor i Neapel, en stad som inte direkt är känt för att vara fridfull. Det är en hård verklighet de lever i där våld är en del av vardagen och något som ständigt återkommer i boken. Det blir stundtals obehagligt att läsa och något som verkligen väcker känslor. Denna råa verklighet är något av det som gör mig mest gripen och där finns inga överdrifter, endast brutal sanning.

Min fantastiska väninna är trots det svåra också en ”vanlig” skildring av en ung kvinnas uppväxt. Elena och Lila är fulla av känslor och frågor som de flesta av oss kan känna igen oss i. De finns där, även om miljön kan kännas som om den inte har plats för dem. Trots att de båda unga kvinnorna tvingas växa upp för fort ligger deras ungdomliga vänskap djupt förankrad i dem - trots avundsjuka och andra känslor som bubblar upp till ytan och skapar spänningar. Det är vackert hur starkt deras band till varandra är. Som exempelvis när Elena instinktivt lämnar sin drömtillvaro vid havet efter ett brev från Lila som tyder på att hon inte har det bra. Eller hur Lila, trots att hon ofta beter sig kyligt mot sin vän, alltid återfinner sig vid hennes sida i slutändan.

Trots att jag har haft svårt för att komma in i läsandet – om det beror på romanen i sig eller bara mig själv vet jag inte – känner jag efter att ha läst den sista meningen av boken att jag har varit med om något stort och svårsmält. Så jo, den nådde upp till höga förväntningar, nästan fullt ut. Oavsett känner jag när jag lämnar den till sist att jag kräver att få läsa mer, mer, mer. 

Jag älskar Jane Austen. Det bara är så. Det var ett tag sedan jag läste något av henne och nu i sommar vill jag gärna få läst de böcker som jag har kvar att läsa; Emma och Mansfield Park.

Nu har jag läst Emma och faktiskt kan jag inte riktigt komma på vad jag skulle vilja skriva om just den boken. I stället tänker jag mest på Austen själv och min kärlek till hennes skrivande. Jag tänker på varför jag tycker om henne så mycket. Kanske skulle det vara bra med en förklaring? Så…

Varför var Jane Austen en så bra författare? När det kommer till språket flyter texten alltid på. Självklart är det ett fint, sofistikerat språk eftersom böckerna ju är så pass gamla, men det är ändå förståeligt och inte högtravande. Det uppskattar jag väldigt mycket. Dessutom har Austen en briljant humor och klipskhet, särskilt i sina karaktärsskildringar. Jag tänker framför allt på den pompösa, pinsamma Mr Collins i Stolthet och fördom. I Emma finns många olika, ibland komiska karaktärer. Jag tänker på Ms Bates som kan babbla på i oändligheter om allt och ingenting, eller Mrs Elton som är så självupptagen att man inte tror det är sant.

Det är dramatiska, invecklade, kluriga berättelser som Austen skrev men framför allt tror jag hennes storhet handlar om hennes fokus på kvinnans perspektiv i sina romaner. Hon har en överblickande vinkel som gör att varje berättelse är fylld av olika intriger, men huvudkaraktären är alltid en kvinna. Hjältinnor, kan man kalla dem, för deras alltid lika starka personligheter och självförtroende. Austen viftade inte direkt hej vilt med sina feministiska åsikter, men de finns där, skickligt inbakade och med starkt inflytande i allt hon gjort.

Något som man skulle kunna finna negativt och rent av ofeministiskt med Austens romaner är att de alltid handlar om ”samma sak”; nämligen kärlek mellan män och kvinnor - som om det skulle vara det enda som en kvinnas liv går ut på. Nej, jag påstår inte att det var så i 1800-talets England att kvinnor inte hade något annat att tänka på än det. Men kanske var det ändå en stor, viktig del av mångas liv, att gifta sig. Som vi vet var kvinnor tyvärr ofta beroende av att gifta sig eftersom mannen var den som kunde skaffa sig en inkomst och som oftast ärvde familjens pengar.

Nästan alla Austens hjältinnor, med undantag för Emma som ju var mycket rik, befinner sig i en sådan situation där det förväntas av dem att gifta sig med en man med en god inkomst för att de ska få det bättre ställt. Vad som dock gör dem unika, och just det som gör Austens verk så viktiga, är hur de skapar sina egna villkor. Även om männen i många fall förväntar sig att de alltid har rätt till ett ja som svar på sina frierier vågar flera av dessa kvinnor att tacka nej om det är en man de inte älskar. Hjältinnornas mod kunde bli en inspiration för verklighetens alla kvinnor på 1800-talet som tvingades ställas inför samma dilemman i livet. Austen visade dem att det var möjligt att faktiskt tänka på sina egna känslor, inte bara på vad samhället förväntade sig av en. Det var en rättighet som kvinnor behövde våga ta sig.

Liksom kvinnor förr kunde inspireras av Austens hjältinnor kan vi också det idag. Med sina böcker påminner hon oss om att en människa ska ha rätt till att ställa sina krav på sitt liv och inte bara göra det som andra förväntar sig. Tack för den påminnelsen, Jane Austen. 

Roxane Gay - "I vilt tillstånd"

Efter succén med den smarta, roliga essäsamlingen Bad Feminist flockas vi nu alla kring Roxane Gays roman I vilt tillstånd som nyligen kom ut på svenska. Med dess unika yttre – sidor målade i blått och ett rosa omslag att dra fingrarna över - är den oerhört trendig och tilltalande. Vad förvånad man då blir när man tar sig an innehållet. Den här berättelsen är nämligen långt ifrån fin och humoristisk. Kanske var just det syftet med det vackra omslaget. En kontrast till innehållet som gör att det skaver lite extra.

Huvudkaraktären Mireille blir kidnappad av en grupp män när hon besöker sitt hemland Haiti tillsammans med sin man och son. Den långvariga och detaljerade skildringen av hur männen håller henne fången och de grova, sexuella övergreppen hon får utstå är svårsmälta. Det är plågsamt att läsa och det kan diskuteras om det är nödvändigt att göra en så pass detaljerad beskrivning av hur hon behandlas. Detta är en fråga som Gay själv rör vid i Bad Feminist. Hon tar upp problemet med att våldtäkt används i kultur som något ”spänningsmoment”, vilket hon tänkte på när hon skrev den här romanen. Men i hennes fall, kommer hon fram till, var skildringen till för att uppmärksamma det stora problemet vi har i dagens samhälle med mäns våld mot kvinnor. Jag håller med henne om att det är den viktiga funktionen hennes detaljerade beskrivningar har.

Det speciella med I vilt tillstånd är att den inte slutar med att Mireille blir frisläppt. Den kanske viktigaste delen av boken är hur processen ser ut tiden efter det. Att leva med att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp är nämligen ingen dans på rosor. Jag såg inslaget i Babel när Gay pratade om boken och hon berättade om hur hon själv har en stark koppling till ämnet gruppvåldtäkt. Man märkte tydligt att det var något som lämnat svåra spår hos henne. Jag kommer också att tänka på följetången i podcasten The Heart på fyra avsnitt som heter Silent Evidence. Den är berättad av Tennessee Watson, som flera år efter att ha blivit utnyttjad som barn vill ta itu med det som hänt. Traumat efter händelsen väcker symtom (som exempelvis ätstörningar) hos henne, vilket tydligen är något som är vanligt hos många andra som varit med om samma sak.

Att sexuella övergrepp skapar stora trauman är alltså ett faktum – ett faktum som jag inte tror uppmärksammas tillräckligt. Hos karaktären Mireille blir det en plågsam kamp att hantera det som hänt och den kampen är för mig som läsare oerhört frustrerande. Man vill så gärna att hon ska göra de saker hennes nära önskar; åka in till sjukhuset, äta mat, känna sig säker. Det finns ett tålamod som rinner ut när man läser om hennes kämpande och motvillighet till allt som föreslås. Mireilles man Michael förkroppsligar den otåligheten. Han agerar inte helt bra mot Mireille; han blir arg och förstår inte riktigt graden av hennes trauma.

Michael är en karaktär som frustrerar mig eftersom han agerar på ett dåligt sätt, men samtidigt är hans agerande delvis förståeligt för det är svårt att hantera när någon annan går igenom ett trauma. Frågan är vad lösningen på problemet är och jag kan inte komma med något svar. Michael måste inse att det kommer ta tid för Mireille att återhämta sig och att han inte förstår det till en början är egentligen inget vi kan skylla honom för eftersom man nog allmänt inte har den förståelsen som behövs för vad trauma kan göra med en människa. Kan vi dock få upp ögonen för hur svårhanterligt trauma är, att det är en process som kan pågå hos en människa långt efter händelsen kan vi också förstå och hjälpa bättre. För varken Mireille, Tennessee eller de många fler som har som utsatts för sexuella övergrepp har fått den hjälp och förståelse från omgivningen de hade behövt. I vilt tillstånd kan få oss att börja hitta vägen till det nödvändiga stödet vi behöver ge. Både som anhöriga och som samhälle. 

Simone de Beauvoir - "En familjeflickas memoarer"

Det har tagit mig ganska lång tid att läsa den här boken. Jag måste erkänna att jag inte heller varit hundra procent med när jag läst. Ni vet när tankarna svävar iväg bara efter några rader. Det betyder inte att En familjeflickas memoarer är ointressant. Kanske är det främst en bok som kräver fokus, ett fokus som jag för tillfället inte har. Jag är stressad av allt det galna som kommer med att ta studenten. Men, kanske är det ändå på något underligt sätt just under den här perioden som man behöver läsa den här boken som allra mest.

Simone de Beauvoir är en av de viktigaste författarna inom modern litteratur. Framför allt för feminismen är hennes verk ovärderliga. En familjeflickas memoarer är den första delen av hennes memoarer och skildrar ungdomen i 20-talets Paris; från det att hon var litet barn till att hon korsar gränsen mellan tonåring och vuxen. Just den unga vuxna åldern är den Beauvoir lägger mest fokus på och det är jag tacksam för. För anledningen till att jag tidigare nämnde att det här är precis vad jag behöver är att hon beskriver hur det är att befinna sig i samma skrämmande skarv som jag befinner mig i. Beauvoirs ungdomliga jag bär på en inre storm av känslor och drömmar som drar i henne; längtan och begär som hon måste få utlopp för. Hur? Var ska man ta vägen, vad är rätt och fel? Hon har inga säkra svar men hon har ett driv som vet var det vill. Det som smärtar är att det drivet måste ta sig över ständiga hinder.

Det här är en berättelse om en kvinna på 20-talet. En kvinna med drömmar utöver det vanliga. Eller, drömmarna är väl inte de som är ovanliga. De döljer sig inom de flesta, innerst inne. Det ovanliga är att erkänna dem och att leva ut dem. Simone vill bli författare och utbilda sig, hon vill ha en karriär. Hon drömmer inte alls om det hustruliv som andra ser framför sig som det enda rätta för någon av hennes kön.

Frågan om könsskillnader är något som Simone de Beauvoir flikar in på flera gånger. Rent naturligt eftersom det framför allt är hennes kön som hindrar henne att göra det hon vill, men också för att hon dokumenterar det som händer runt omkring henne. Det blir tydligt vad det var som väckte hennes feministiska engagemang och vilka strukturer det var som rådde på den tiden boken utspelar sig. I det här fallet är hon ofta en tyst observatör till andras diskussioner, men vi får vara med om hur hon tar in det som händer och vad det gör med henne. Det är inte ett feministiskt uppvaknande utan snarare början på något stort (ni vet vad). Det är mäktigt och inspirerande.

Jag vet inte hur jag ska kunna formulera mig rätt när jag rekommenderar En familjeflickas memoarer till er. Jag vill vända mig till dig som liksom jag känner sig så där vilsen och vill bryta sig fri från en era. Samtidigt gör den förvirringen att boken inte alltid får det fokus den förtjänar av mig som läsare. Men, vad tusan. Försök att släppa paniken inför framtiden och läs även om det är svårt att fokusera. Det kommer lyfta er. 

(Förresten, om ni känner att ni går igenom en kris kan jag också rekommendera boken Kris av Karin Boye. Jag har skrivit om den här)

Helt plötsligt blev det sommar och tjugo plus grader varmt. Helt plötsligt måste jag fly mitt sovrum för att en geting vilset irrat sig in och vill förstå varför mina tapeter inte ger ifrån sig nektar. Det är ganska overkligt, eller hur?

Jag har tänkt mycket på sommaren och jag har längtat. Finns det något man längtar efter är det framför allt att läsa böcker. Tänk bara, att sitta ute på någon solig terrass i timmar och sluka sida efter sida, känna tiden rinna iväg men det gör inget för det är sommar. Underbart!

Jag har funderat över vilka böcker jag vill läsa och tänkte dela med mig av det. Detta är bara tankar, ingen plan – det brukar ju aldrig bli som man tänkt sig. Men i alla fall, i sommar vill jag läsa...

- Det andra könet av Simone de Beauvoir. Som den feminist jag är känns det här som en obligatorisk läsning, men varje gång jag tänkt tanken har jag nästan fått ont i ryggen av dess tyngd. Det är en tegelsten. Dock är det ju på sommaren man har tid för sådant så nu i år tänker jag att det kanske ändå är dags att ta sig igenom den tegelstenen. 

- Sommarboken av Tove Jansson. Det har blivit trendigt att dra fram den här boken de senaste somrarna och jag vill ju alltid (förgäves) vara en sådan som inte följer trender. Men, också det här är obligatorisk läsning som jag nästan skäms över att inte ha läst; som muminfantast och beundrare av Tove Jansson. Dessutom, kan en bok bli mer passande för årstiden?

- Härskarringen av J R R Tolkien. Den här trilogin känns också som något man borde läsa någon gång i sitt liv. Jag kan inte tänka mig någon mer lockande fantasivärld att försvinna in i, full av alver och små söta hus. Med tanke på att jag tycker om filmerna lär väl böckerna vara en höjdare. 

- Emma av Jane Austen. Jag har några romaner av min älskade Austen kvar att läsa och eftersom det var länge sen jag senast läste något av henne börjar jag få abstinens. Man ska inte förneka komplexiteten i Austens verk, men just Emma förväntar jag mig ändå ska vara en upplyftande sommarbok som får en att drömma om Englands böljande kullar. 

- Min fantastiska väninna av Elena Ferrante. Mina förväntningar på denna mystiska författare, som skriver under pseudonym, bara växer och växer. Från alla möjliga håll hör man helt euforiska lovord av hennes böcker och jag väntar otåligt på att få lägga vantarna på ett exemplar för att förhoppningsvis fyllas av samma känslor.

- Trado av Athena Farrokhzad och Svetlana Cârstean. Det här verkar vara ett verk som är både spännande och, tror jag, vacker poesi. Farrokhzad skriver poesi på svenska, Cârstean på rumänska och här möter de och tar in varandras arbeten för att göra egna tolkningar – trots att de inte kan varandras språk. Det är ett ovanligt och revolutionerande initiativ.

- En gud i spillror av Kate Atkinson. En efterföljare till den rafflande, finurliga romanen Liv efter liv (som för övrigt är en perfekt bok för sommaren, om ni frågar mig!). Den här gången handlar det om den tidigare bokens huvudperson Ursula Todds bror och hans upplevelse av andra världskriget. Bara omslaget i sig tycker jag skriker sommar, eller hur? 

- I vilt tillstånd av Roxane Gay. Jag tyckte mycket om hennes essäsamling Bad Feminist. Det här är en nyligen utgiven roman som skildrar en kidnappningshistoria som förmodligen är både stark och skrämmande. Jag vet inte så mycket mer om vad boken handlar om faktiskt, men jag vet att jag älskar Roxane Gay och därför ska jag läsa den snarast. 

- Hjältinnor av Kate Zambreno. Sist men absolut inte minst har jag siktet inställt på den här boken som jag direkt när jag såg den första gången tänkte att jag bara måste läsa. Det är en feministisk hyllning till kvinnliga skribenter genom historien som ger dem den plats de förtjänar, samtidigt som boken också är något av en självbiografi för Zambreno. Ett viktigt, litteraturhistoriskt verk som jag tror är väldigt inspirerande att läsa.

 

Det finns galenskap och det finns kvinnlig galenskap. Synen skiljer sig åt när det kommer till de olika könen och särskilt är det den kreativa kvinnan som blir definierad som negativt galen. En kvinnas galenskap ses på annorlunda än en mans. Det är inte så att man väljer att lägga fokus på forskning om den kvinnliga galenskapen bara för att det kvinnliga i den gör den viktigare. Saken är den när det handlar om kvinnor utnyttjas begreppet på ett särskilt sätt. Framför allt används det till att förminska och begränsa.

Sverige har en historia av ett synsätt på psykisk sjukdom som sällan tas upp. Det är en historia om hur man ser ner på vissa människor, använder sig av tvångssterilisering och lobotomi för att ha kontroll över deras levnadssätt. I boken Den sårade divan granskar Karin Johannisson behandlingen av kvinnor som inte ansågs passa in i samhället under första halvan av 1900-talet, men drar också liknelser till hur situationen är idag. Bokens huvudrollsinnehavare är Agnes von Krusenstjerna, Sigrid Hjertén och Nelly Sachs. Alla tre har gemensamt att de är konstnärer och alla tre ses på olika sätt som psykiskt instabila. Efter att ha läst beskrivningar av deras beteenden kan man hålla med om att nej, de mådde inte bra. Frågan är då varför de inte gjorde det. Och var det verkligen så illa som man påstådde det vara?

Kvinnor kan vara galna, alla kan vara galna. Men ibland är galenskap en falsk bild som målas upp av utomstående. Agnes von K, Sigrid H och Nelly S bar på vissa ”psykiska besvär” men samhället var också snabb med att stämpla dem som något de inte alltid var. En galen kvinna kan anses vara en kvinna som utforskar sin sexualitet, uttrycker sina åsikter eller bara är deprimerad. Vad boken visar på är hur den psykiska ohälsan används som begrepp för att begränsa kreativa kvinnor och hur den också får dem att begränsa sig själva. För visst kan man drivas till att må dåligt på riktigt – det gör man om man ständigt blir utpekad som fel. Det betyder dock inte att det som alla säger om en stämmer.

Att läsa om alla författare och konstnärer som drabbats av psykisk ohälsa gör mig otroligt ledsen. Framför allt dras mina tankar till Karin Boye, som förra helgen uppmärksammades med tanke på att det var 75 år sedan hon tog sitt liv. Direkt efter jag läst Den sårade divan gick jag över till boken Den bästa dagen är en dag av törst av Jessica Kolterjahn; en fantiserad berättelse om Boyes liv i Berlin på 30-talet. Den skildrar bland annat hennes sessioner hos en manlig psykolog. Visserligen är det hela fiktion, men den ger mig ändå en insikt i vad som driver kreativa kvinnor till att må dåligt. Svaret är den felaktiga definitionen av galenskap. Karin Boyes sexualitet behandlas av psykologen som något problematiskt och han styr in henne på att se den som ett problem, i stället för att få henne att acceptera den. Även om det nödvändigtvis inte var så Boye blev behandlad i verkligheten tänker jag mig att det är ett verklighetstroget resonemang eftersom liknande resonerande förekommer bland läkare i Johannissons bok. Mycket av vad som definierade kvinnor i journaler från deras sjukhusvistelser var sådant som egentligen inte var något konstigt. Det framställdes bara på ett sätt som fungerade som en smutskastning av det kvinnliga.

Vad som framför allt skiljer kreativa kvinnor och män åt är att galenskap hos män kan vara något uppskattat. Den galna mannen, tänk Albert Einstein, ses som ett geni. Den galna kvinna ses bara som vilsefarande. Vad som hos män beskrivs som en stark personlighet beskrivs hos kvinnor som fanatiskt. Att psykisk ohälsa är och har varit en förekommande del av den kreativa kvinnans liv tror jag beror på att hennes konstnärskap överskuggats av normer som säger att det hon gör är fel. Det har drivit kvinnor till verklig galenskap, men det har också fått dem att inbilla sig att de är något de inte är.

Galenskapsstämpeln används framför allt som ett sätt att begränsa utrymmet för det som är kvinnligt. Vi måste fortsätta ifrågasätta den negativa synen på det kvinnliga psyket och omfamna de "galna" attributen som definierats felaktigt bara för att tysta ner oss.  

Laurie Penny - "Sex, lögner & revolution"

Vi är många som bär på en frustration inom oss. En ilska som vi inte vågar släppa ut i rädsla för hur andra ska reagera. Släpper vi ut ilskan blir vi tillsagda att tona ner det, att det är avskräckande. Vi ska vara lugna och sansade, även fast det vi upplever är fullständigt oacceptabelt.

Laurie Penny vet precis hur det är att bära den groende känslan. Hon känner också en hel generations frustration och hon vågar ta ut den. Det sker något medryckande när hon tar de hemlighållna orden från våra tungspetsar; jag fyller min bok med hundöron. 

Något som drabbar mig särskilt är Pennys erfarenheter från en lång period av svåra ätstörningar. Det är på ett sätt upplyftande att för en gångs skull läsa om ätstörningar ur ett perspektiv från en som faktiskt är drabbad, inte någon förvrängd karaktär regisserad av någon med bilden av alla kvinnor som utseendefixerade idioter. Verkligheten är mycket mer skrämmande. Penny själv skildrar utdrag ur en tid då hon var inlagd på sjukhus eftersom sjukdomen gått så långt. Hon berättar om behovet av att ha kontroll och vad det är som verkligen skapar ätstörningar – inte egoism utan snarare raka motsatsen, den starka viljan att göra rätt. 

Sjukhusvistelsen målas upp med mardömsliknande vibbar av unga människor som lider av samhällets orimliga krav. Att se vilka hemska tankar en ätstörning skapar hos människor ger en viktig bild av hur totalt oacceptabla och fruktansvärda ätstörningar är. Samtidigt tänker jag att själva sjukhusbehandlingen inte borde framställas så negativt. Nu vet jag inte hur behandlingen ser ut där Penny blev behandlad (kanske var hon utsatt för en dålig behandling), men vårdpersonalen borde inte bli uppmålade som bovarna i dramat. Självklart måste det vara svårt och fruktansvärt jobbigt för den som är inlagd att bli tvångsmatad med tanke på de manipulativa tankar som rör sig i huvudet, men det som talar för att det är jobbigt är ätstörningen och inte personen själv. 

Det är viktigt att skilja på person och ätstörning. En person är inte ätstörd, en ätstörning är något som kommer utifrån och får en att tänka saker som inte stämmer. Det är inte hjärnan som talar de negativa tankar, det är en manipulation från samhället. Man kan ha en ätstörning, men man är den inte.

Säkerligen tänker Penny på samma sätt som jag, men jag vill bara förtydliga vikten av att tillåta sig bli behandlad för ätstörningar då jag tyckte att boken på ett sätt gav en negativ bild. Det är viktigt att lära sig skilja på vad det är du tänker och vad det är ätstörningen tänker åt dig. Ätstörningen vill inte bli behandlad, men du vill må bra. För att se det, och många andra samhällskonstruktioner som fungerar på liknande vis tydligare är Sex, lögner & revolution ett utmärkt verktyg. Den bidrar med många viktiga poänger och ögonöppnare till alla som är trötta på manipulativa normer och regler. Penny kritiserar det som många är överensstämmande är trötta på, men hon vågar också försvara sådant som feminister ofta inte anses få tänka. Det är en befriande käftsmäll mot patriarkatet. 

(Mina spekulationer är kanske aningen virvlande, det finns så fasligt mycket en kan diskutera om den här boken… Observera stor spoiler alert! Läs om ni vill, det är kanske mest intressant om en läst boken.)

-

Jag har läst klassikern Jane Eyre av Charlotte Brontë. Den handlar om föräldralösa Jane som, efter år av illa behandling boende hos först en grym släkt och sedan på en internatskola, blir antagen som guvernant på Thornfield Hall. Där blir hon snart förälskad i husets herre, Mr Rochester. Han visar sig dock snart bära på dolda hemligheter, så chockerande att de kastar om hela Janes öde på några ynka ögonblick.

Ni får ursäkta min upprörande snabba, ointressanta sammanfattning av handlingen. Jag vill nämligen inte lägga så stor vikt vid den utan snarare fördjupa mig lite mer i bokens feminism. Själva kärntemat för boken är, enligt min uppfattning, självständighet; självständighet som en kvinna i ett samhälle där hon måste kämpa oerhört hårt för den, där hon ständigt möts av andra som vill ta självständigheten ifrån henne. Det handlar också om en strävan efter att bli sedd som lika mycket värd även bland de med en högre klass – både som tjänstefolk, föräldralös och som fattig. Just den strävan gör Jane Eyre till en exceptionell hjältinna värd all beundran. I alla beslut hon fattar bär hon med sig längtan efter självständighet och utsätter sig för det ena tuffa kvalet efter det andra, där den svåra vägen oftast blir den hon väljer för att stå fast vid det hon tror på. Det älskar jag henne för och romanen är på det stora hela en fantastisk feministisk samt på andra sätt tankeväckande roman.

Jag ser alltså Jane Eyre som en feministisk förebild, men vad som därför är svårt att greppa är Janes kärlek till Mr Rochester. Han är, liksom hon, djupt förälskad i den andre. Det är förstås trevligt att de delar den känslan. Frågan är bara hur Jane kan vara kär i Edward när han till stor del är en manipulativ, ibland nästintill aggressiv skitstövel. Han är helt besatt av henne och inte på ett respekterande vis utan ett fyllt av begär. Hur kan Jane utstå hans auktoritära behandling av henne; hur han talar till henne som vore hon ett sött litet husdjur, en ägodel som han vill dekorera och ha för sig själv. Vad ser hon i hans kärlek? 

Vilka egenskaper någon finner älskvärda hos en annan kan jag inte bestämma är rätt eller fel. Att hon älskar hans skitstöveliga personlighet är inget jag direkt kan förstå, men det finns heller inget att diskutera. Vad jag däremot kan ifrågasätta är hur hon skulle kunna älska hans påtagna auktoritet, med tanke på de strävanden jag vet att hon har efter självständighet. Det går, kan man tycka, emot det feministiska i boken.

Vad jag tror är dock att Jane är långt ifrån dum och hon älskar heller inte Rochesters påtagna auktoritet. Under tiden kring deras första förlovning tycks hon till stor del vara lycklig över att få gifta sig, men inte fullt ut. Detta tror jag beror på att hon kan älska allt förutom Edwards vilja att äga henne. Hon visar tecken på att hon inte vill bli ompysslad, men säger aldrig rakt ut att hennes kärlek brister. När Jane då får reda på hur det ligger till med kvinnan på vinden, Edwards fru, lämnar hon honom inte bara därför att han gjort något så skandalöst utan också för att hon visste från början att hon inte kunde leva med honom i begränsad frihet. Det blir en väg ut. 

När Jane återvänder till Edward efter flera år kan hon dock acceptera hans frieri fullhjärtat, något jag först inte förstod eftersom det ju fortfarande borde innebära att hon blir ”ägd” av en annan. Skillnaden nu är att han har hamnat i en sådan situation (i och med hans skador efter branden) att han inte kan sätta sig själv i en auktoritär ställning till Jane på samma sätt. Hon har möjligheten att lämna honom med tanke på de rikedomar hon fått ärva och han är i behov av hennes hjälp. Jane finner hos honom en relation där hon inte behöver vara en ägodel åt någon annan.

Det tycks från vad en kan utläsa vara så att Jane i slutet finner lyckan och även om vi kan se hennes slutgiltiga val som något som går emot hennes feministiska strävan tror jag att den trots allt på något sätt går i linje med den. Frågan är om den slutgiltiga situationen hon hamnade i var den ultimata friheten hon ville ha. Hade hon i en tid med fler möjligheter för en kvinna valt att gifta sig med Mr Rochester? Kanske var det livet hon valde det mest självständiga hon kunde få och fick nöja sig med. Vi kan bara spekulera. Jag hoppas dock innerligt att det inte var därför det slutade som det gjorde. Jag hoppas att det verkligen var kärleken som vann. 

Överlag vill jag påstå att Jane Eyre är en fantastiskt inspirerande feministisk förebild och jag tror att feministiska tankar fanns med i alla stora val hon gjorde. Jane Eyre förtjänar därför en självklar plats i feminismens finrum.  

Katja Petrowskaja - "Esther Kanske"

Jag läser titeln och begriper inte vad som menas med detta ”kanske”. Kan en titel bli mycket mer svävande? Den är svår att urskilja, betydelsen, men jag känner av något som skaver i det där ordet. Kanske. Kanske är ett osäkert ord, ovetande. Om någon, någon bortglömd. Vad gör att någon kan glömmas bort?

Jag öppnar boken med en bitande ovisshet.

Hon hette kanske Esther, hon som var Katja Petrowskajas gammelfarmor. Hon var en av hennes flera släktingar vars historier vi utforskar. De som levde i en tid av ett andra världskrig, en väldig utsatthet. Men det här är inte bara en jakt på släkthistoria, det här är en resa inom en som söker. Jag dras med i sökandet och vill också veta sanningen om Petrowskajas släkt för att låta hennes rastlösa sinne få ro. Och för att låta minnena komma till liv.

Den ovisshet som råder över släktens öden trycker på både författare och läsare. När vi får svaret genom en poesi som är smärtande vacker fylls jag av svåra känslor men också en lättnad. Att av de miljontals öden som glöms bort här i världen ges åtminstone några ett namn igen. Esther heter fortfarande Kanske i efternamn, men nu står hon över det bortglömda.

Vi vet vem hon är.

Så sant, så sant.

Chimamanda Ngozi Adichie är verkligen en av vår tids bästa författare. Det jag läst hittils av henne har varit fempoängare hela vägen (ni kan läsa en recension av En halv gul sol här och Americanah hoppas jag kunna skriva om mycket snart!). 

Alla borde vara feminister kom ut i slutet av förra året. Det är en nedskrivnen sammanställning av ett känt "TED Talk" som Chimamanda höll för ett tag sen. Den ges ut i samarbete med bland annat Sveriges Kvinnolobby och hör på det här; den kommer (om den inte redan gjort det?) delas ut till elever som går i tvåan på gymnasiet i skolor över hela landet. Den kommer läsas och användas som en del av undervisningen genom att elever får analysera och diskutera materialet, feminism och jämställdhet. Hallå, var fanns det här när jag gick i tvåan?

Jag tycker det är en briljant idé att inkludera den här boken i skolundervisning (i stället för bara tvåan kunde väl hela gymnasiet fått ta del av det här?). Det är också en utmärkt bok att ge bort som en present till någon annan, eller varför inte till sig själv, för en kortfattad, träffande introduktion till feminism eller som ett uppslag av svar på vanliga motargument. Den tar inte upp allt, men i sin enkelhet tar den upp mycket. Chimamanda utgår dessutom från personliga erfarenheter, samtidigt som hon är noga med att få in olika synvinklar, vilket stärker trovärdigheten och gör den lätt för många att ta till sig.

Alla borde vara feminister är en utmärkt introduktion till feminism och jag tror den här lilla boken innehar den viktiga förmågan att kunna öppna mångas ögon för hur vi alla kan, och varför vi bör, bidra i kampen för jämställdhet. Heja!