bullehund.blogg.se

Tracey Thorn - "Bedsit Disco Queen: How I Grew Up And Tried To Be A Popstar"

Så har jag läst ännu en bok från en av mina nya favoritgenrer ”biografier av kvinnliga punkmusiker”. Det är viktigt att poängtera att dessa författarskap självklart inte endast bör stämplas efter att de är kvinnliga. De är skribenter lika mycket som någon annan och bör behandlas lika. Men just det kvinnliga perspektivet ger dessa böcker en särskild vikt.

Boken jag läst denna gång är Bedsit Disco Queen av sångerskan och låtskrivaren Tracey Thorn. Jag måste erkänna att jag verkligen inte visste vem hon var innan. Dock har hennes julskiva Tinsel and Lights spelats varje jul hemma hos oss sedan den gavs ut 2012, så jag har hört hennes musik. Bara av att höra Tracey Thorn sjunga blir man lockad till att lära sig mer om vem personen är bakom den där kolugna, silkeslena rösten. Jag hade skaffat mig bilden av att hon skulle vara en något tystlåten, men samtidigt extremt självsäker människa, baserat på hennes avslappnade stil. Hon är mest känd för att utgöra ena halvan av den brittiska duon Everything But the Girl, varav den andra halvan är hennes partner Ben. Punk kanske är fel ord för deras musik som snarare kan beskrivas som melankolisk pop, men Thorn bär mycket av punkestetiken i sig. Den hörs desto mer i hennes tidigare band Marine Girls.

Vi får följa Thorn från hennes smått upproriska uppväxt i Hatfield (en ort norr om London) fram till nutidens liv som mamma. Med en smått upprorisk uppväxt menar jag att hon som tonåring inte gjorde lika stort väsen av sig som andra ungdomar kan göra när de står upp mot normer; hon var inte direkt någon som skrek sig hes. Men längtan efter något annat än en småstadsmiljö och det rådande modet var stark och Thorn tog sig an en klädstil som väckte uppmärksamhet med spexade och "maskulina" drag. Dessutom gav hon sig in i punkscenen, först som gitarrist och sedan som både sångare och låtskrivare, vilket inte var något man väntade sig av en kvinna.  

Som jag misstänkte är Tracey Thorn inte särskilt högljudd som person. Men det där med den starka självsäkerheten och lugnet som hon utstrålar berättar hon är något som syns utåt mer än vad det känns inuti. Egentligen är hon ganska skiträdd för att stå på scen och hela livet har hon kämpat med sin inre självkritiker. Jag kan känna igen mig i det; även om man utåt ger en bild av att vara självsäker kan tankar gnaga upp en inifrån. Det betyder dock inte att man nödvändigtvis försöker ge sken av att vara något annat än vad man är när man utstrålar ett lugn. Har man en osäkerhet inom sig, men erkänner den för sig själv, vilket jag uppfattar som något Thorn gjort, hittar man ett slags kontroll i erkännandet som kan lysa starkare än det som gnager inuti. Så småningom kan den acceptansen också få en att överösta självkritikern. 

Förutom att vara en berättelse om henne själv är Thorns biografi också en dokumentation av musikscenen från och med 70-talet fram till tidigt 2000-tal. Inte bara skriver hon om den musik hon själv beundrade och blev inspirerad av, utan också kommer hon med många anekdoter från sina egna möten. Man ska dock inte känna sig avskräckt av det musikfokus som både Thorns och andra skribenter inom samma genre har (jag har tidigare skrivit om Viv Albertine och Kim Gordon). Vad som framför allt är själva kärnan i deras berättelser är erfarenheten av att som kvinna ta sig fram i livet samt i en ofta mansdominerad bransch. Jag vill inte stämpla Thorns historia efter hennes kön och den handlar inte bara om hennes liv som kvinna utan också om hennes liv bara som människa, såklart. Men kvinnoperspektivet inom just musikhistorien är behövlig. Thorn, Albertine och Gordon är alla viktiga röster som visar kvinnor och andra utsatta grupper att de kan vara aktiva på mansdominerade scener, såsom punkscenen, samt vara kunniga inom bandkuriosa. Alla tre fick uppleva ett antal ögonbryn som höjdes när de tog upp elgitarren eller elbasen, bara för att de var kvinnor. Att de stod upp mot de ögonbrynen kan ge ett stöd till alla som vill våga gå emot normer.