Den här veckan har varit så lång. Den har gått långsamt, konstigt nog - på ett bra sätt då. Som sagt tog jag studenten i torsdags och innan dess har det varit mycket pirr i magen, förberedelser och pepp ihop med vänner. När den stora dagen till slut kom var den fantastisk. Det var så roligt. Vi umgicks ihop hela klassen, delade minnen och hade det fint. Men jag bar också på en rädsla hela dagen. När vi skulle springa ut från den kära skolan vi spenderat tre år i var jag smått panikslagen. Tänk att springa ut från ett tryggt rum till något helt nytt. Ut till något som jag för första gången inte vet exakt vad det är. Det är svindlande. Men vi gjorde det och vad bra det kändes. Tårarna rann dock som bara den.
Studenten närmar sig med stormsteg och igår var jag på studentbal. Det har varit mycket om och men kring det hela för min del; jag har varit rätt skeptisk. Enligt mig är det hela mest ett stort jippo. Men, tänkte jag, kanske ångrar jag mig om jag inte går så varför inte, det händer ju bara en gång i livet. Studentbalen.
Hur var det då? Jo då, till stor del ett jippo. Alla ska vara så otroligt fina - det får man såklart vara om man vill, men det är i princip bara det det handlar om. I timmar ska man stå ute och frysa (det var mulet och mindre än tio grader) för att alla ska ta kort och posera, folk anländer i limousin och sportbilar för att göra en imponerande entré. Det är rätt extremt.
Annars var det en rolig kväll ändå med middag och dans. Jag saknar dock vals, en liten stråkkvartett och att alla samlas kring ett piano för att gladeligen lyssna på duetter av kära par. Förlåt, jag tycker om Austen-universumet lite för mycket.
Vad hade jag på mig då? Inte typiskt balklädsel, men jag kände mig positivt retro. Klänningen köpte jag second hand, vilket jag är mycket nöjd med; en vit spetsklänning med härlig volym. I stället för klackskor körde jag på röda träskor. Det kändes bra.
-
Nå, vad ska jag säga, balen är som den är. Den var i alla fall bättre än vad jag trodde den skulle vara och det kändes något vemodigt att lämna den, även om mina stackars öron skrek om nåd. Idag är jag trött och snart, snart ska jag äntligen få se på Eurovision. Jag vet faktiskt ingenting om resultatet än och det ska förbli en hemlighet tills jag sett programmet. Så därför säger jag tack och adjö internet på ett tag!
Det skulle jag ha sagt igår egentligen, men jag har varit ganska slutkörd. Varför? För att jag har haft tre galna dagar på Way OutWest!
Jag tänkte inte skriva jättemycket om det, och några fina bilder blir det inte heller. Bara några suddiga.
Precis som förra året var jag där med min vän Annie och det har varit magiskt bra. Det är en så himla mysig festival. Inte så stökig. God mat, fint upplagt - och sjukt bra line up i år! Liksom, bara det att de hade tre enormt stora förebilder för mig på samma festival...
The Julie Ruin med, the one and only, Kathleen Hanna. Inte bara älskar jag deras musik, det var underbart att se en sådan stor, feministisk förebild. De var grymma, och Kathleen hade fantastisk energi. Lika cool som alltid.
På lördagen var det ju Patti Smith, som ni vet sen tidigare är en stor inspirationskälla för mig. Jag har ju sett henne förut, men blev lika häpnad över hennes kraft och helt förtrollad av hennes ord. Att få höra hela Horses live var en väldigt speciell känsla. Hon är otrolig.
Känner att jag använder många stora, beskrivande ord, men vad ska jag skriva annat än de största orden som finns om Florence + The Machine. Jag har längtat som en galning efter att få se dem och håller musiken väldigt kärt. Jag såg till att vara där så tidigt det gick, och hamnade längst fram. YES! Det var trångt som attans, men det gick. Och det var... obeskrivligt. Wow. Total eufori. Det enda dåliga var att jag inte fick peta på henne. Nåja, jag intalar mig själv att hon såg mig i alla fall. Åh Florence. (Bästa låten var Drumming Song, blev så glad över att de spelade den)
Ja, och många fina ord finns att säga om många fler. Här är guldregn på under First Aid Kit, som också var fenomenala.
Det var tre underbara dagar. Way Out West, jag saknar dig redan.
Nämen, jag tänkte väl bara kika in och säga att jag var och såg Beatrice Eli och Silvana Imam igår på Liseberg. Deras supershow Vierge Moderne.
Wow wow wow. Det var så bra. Helt enkelt, jag tänker inte skriva särskilt mycket om det. De har himla fint scenspråk, och det var massa dans, massa skrik, massa pussy power och otrolig stämning i publikhavet (vi stog näst längst fram eller vad en ska säga). Jag älskar deras texter, de kan verkligen sätta ord på sånt som bubblar inom en. Grymma dansare var det med på scen dessutom. Och finfina kostymbyten.
Så... det var super! Efter konserten var jag euforisk, hes i halsen och trött i benen. Bra betyg alltså.
Igår, söndag, var det dags för den stora avslutningen på West Pride i Göteborg. Prideparaden!
Ja ni ser ju. Det var enormt mycket folk som samlades på Götaplatsen för att tillsammans gå i ett tåg som manifesterar styrka och respekt. Själv gick jag med Unga Feminister och en massa rosa ballonger. Det var bitvis molnigt, blåsigt, lite kallt. Men solen tittade fram när vi började gå och sken sedan starkare och starkare allt eftersom.
Det var ljuvligt. Till slut nådde tåget sin slutdestination, Regnbågsparken, där det vankades avslutningsgala. Det var också ljuvligt. Regnbågsflaggor i luften. Queer allsång med vinden i håret. Fina tal, uppträdanden. Nour El-Refai var där. Likaså Magnus Carlsson som körde schlager. Och bäst av allt, Gnucci! Alltså what, jag älskar ju henne. Det gjorde mig superglad. Hon är så cool.
Solen gassade på. Kvällen var kommen. Dags för våra trötta fötter att styra stegen hemåt.
Det var en otroligt fin dag och jag hoppas verkligen det var en dag som gav många fina minnen även för andra. Jag hoppas vi kan bli styrkta av dagar och festivaler som dessa. Ta med oss peppen in i andra dagar och orka kämpa. Stötta varandra. Jag tror att det finns tillräckligt med vilja bland oss för att förändra världen till det bättre!
För ett år sedan svämmade Göteborgs gator över av feminism och kämparglöd. Vi var så sjukt många, känslan var helt överväldigande.
Årets första dag i maj var jag förberedd på att det inte skulle vara särskilt mycket folk. Men där hade jag fel! Det var hur många som helst i år med. Inte lika många som förra året, men ändå. Och stämningen var otrolig. Tåget var väl organiserat, alla skrek för full hals och fyllde staden med budskap som ger en hopp och styrka.
Uppsamling på Järntorget och vi var peppade. Rosa ballonger överallt.
Massa folk!
Himlen var mulen när vi tågade, men när vi kom fram till Milleniumplatsen gassade solen på.
Där avslutades det hela med tal och att alla skrek i kör "UT MED RASISTERNA, IN MED FEMINISTERNA"
-
En riktigt bra dag på många sätt. Hoppas ni också hade det fint!
Så var det 8:e mars, internationella kvinnodagen. Jag är så tacksam för att den här dgen finns. Nu orkar jag tyvärr inte skriva någon längre text, eftersom jag är megatrött efter en hel dag av ativiteter. Men jag är så tacksam för att den här dagen finns. En dag där vi kan andas ut, stötta varandra och känna oss lite friare. Den är så himla viktig.
Jag hoppas ni har haft en fin dag och att ni kännt er stärkta. Nu måste vi ta med oss den känslan och ta ännu mer plats, höras ännu mer. För det är vi värda.
Vi kan inte vänta "några år" på lika rättigheter. Inte timmar eller ens minuter. Hur svårt ska det vara egentligen? Det är vi som sätter gränserna, och vi kan bryta dem.
En känsla i magen sa kvällen innan att det skulle bli en kass dag. Jag vaknade upp med den känslan. Men så släppte det nästan direkt och övergick i födelsedags-eufori, som tur var. Att fylla år på nyårafton är grymt bra faktiskt. Det blir alltid festligt. Det negativa är väl bara att jag alltid är sist med att fylla år, och särskilt i år kommer det svida när den där 18-årsgränsen stirrar mig rakt in i ansiktet så himla länge.
Ja ja. Låt oss titta på hur dagen såg ut. Den blev himla bra.
På förmiddagen dukades det fram en stor fruktsallad till kaffet (och té för mig). Jag bestämde mig för att det skulle vara en dukning helt i min smak så jag tog allt färgglatt jag kunde hitta och mina favoritmuggar. En pastelldröm. Ute var det strålande sol och plusgrader, det kändes nästan som att det var vår.
Jag blev uppvaktad med sång och paket! Sånt gör en ju så glad, hur gammal man än är. Och tack så mycket familjen för de fina presenterna!
Efter fikat spelade jag lite wii med Jacob, gick ut med hunden innan fyrverkerierna skulle tjuvstarta, tog det lugnt. Sen var det dags att börja fixa inför kvällen.
-
Framåt kvällen fick vi besök i form av mina trevliga vänner Annie och Olivia. Vi var redo att fira nyår på vårt sätt - utan alkohol förstås, och med spel i mängder.
Till förrätt hade pappa fixat en slags dipp, som bestod av tre lager dipper... i ett glas. Fiffigt! Jättegott var det dessutom.
Hela kvällen spelade vi sällskapsspel, lyssnade på slumpartad jazz, nyårspop och klassisk musik. Skrattade och åt gott. Vi hann med tre spel; Cluedo, Settlers och Ticket to ride. Sällskapsspel är så underskattat, det är verkligen hur kul som helst.
(ursäkta dåligt ljus)
Till middag blev det rödbetspaj som jag hade lagat, samt en ratatouille som pappa hade gjort. Så fasligt gott.
-
När klockan närmade sig tolv tog vi på oss jackorna och ställde oss på balkongen. Jag med fingrarna ständigt vid öronen. Jag vet inte riktigt varför, men jag har total fyrverkerifobi. Det ger mig panik. Så där stod jag, småängslig, och tittade på de färgsprakande fyrverkerierna. Det gick bättre än tidigare år och jag lyckades härda ut till dess att klockan slog tolv och landet ljöd av "gott nytt år!!". Men så började de skjuta upp raketer precis bredvid. Då sprang jag in med svansen mellan benen.
Inte för att skryta eller så... okej, lite skryter jag gärna. Men kolla här vem jag träffade på Bomässan i söndags
Just det, Elsa Billgren! Kan ni fatta hur nervös jag var? Som jag längtat i flera veckor efter det här ögonblicket. Och det blev lyckat som tur var. Hon sugnerade min bok också tåg vi ett kort. Och jag fick en kram!
Elsa har betytt något så otroligt mycket för mig så det här var riktigt stort. Hennes blogg, personlighet, stil, allt hon har lärt mig om självförtroende och att våga vara sig själv. Jag försökte förmedla detta till henne, förhoppningsvis förstod hon mitt osammanhängande svammel. I alla fall var det en himla mysig och underbar stund. Tack bästa Elsa!
Så, slut på mitt tjatande om detta. Bokmässan, för övrigt, var också förtjusande på alla sätt. Om än varm och utmattande. Visst hade jag velat vara där längre, men på en dag hann vi med det mesta. Lite böcker följde med hem förstås, som Liv Strömqvists nya och en om Raw Food. Himla roligt var det, vad mer ska jag säga? Längtar redan till nästa års mässa.
Poff, så var sista festivaldagen nådd. Det gick så himla fort, man kände sig lite vemodig
Vi var på plats hyfsat tidigt (klockan två). Rätt glest på första konserten, som var någon slagverksensemble jag ej minns namnet på. De hade en helt galen dansare
När den här bilden togs var klockan kanske redan fem och vi tog skydd under ett träd för att fly regnet. Innan dess såg vi Linda Pira - Ladies First. Det var så fruktansvärt bra, men... det regnade något fruktansvärt under HELA konserten. Så jag tog inga bilder. Synd, för vi stod längst fram, så det hade kunnat bli bra. Men ni får helt enkelt lita på att det var asfränt. Massa girlpower
Annie ville jättegärna se Elliphant. Inte för att vi såg särskilt mycket. Linnétältet var knökat, antagligen berodde det lite på spöregnet utanför. Det var för en gångs skull mysigt med värmen
Efter en (alldeles för kort) dos av Neutral Milk Hotel blev klockan sju och det var dags för fantastiska Jenny Wilson!
Det var makalöst bra. Hon hade en sådan energi på scen. Särskilt under "The Future" nästan exploderade hela tältet kändes det som, alla bara hoppade som dårar. Trots att det var inte alls var en så pass stor publik som man skulle kunna tänka sig
Antagligen berodde det på att Veronica Maggio spelade samtidigt. Kanske borde man sett det, men jag är glad att vi valde Jenny Wilson i stället. Också hann vi höra en del av Maggio också
Publiken sträckte sig ända hit. Och regnet var som bortblåst! Fast det var kallt ute. Jag blev tvungen att köpa en tröja på Weekday för att inte frysa sönder. Den var fin, men kanske två storlekar för stor, eftersom det var den enda som fanns kvar... så jag såg lite konstig ut hela kvällen (ni behöver ej se det), men vad gör det! Värmde gjorde den bra
Vi åt middagen lyssnandes på resten av konserten. Risottobollar, mums!
Sen minns jag inte vad vi hittade på... chillade lite innan Robyn & Röyksopp konserten. Annie köpte churros med
choklad
Peppade på sista konserten!!
Vilken final. Vädret var kallt, men ljusshowen och musiken värmde kan man säga. Så häftigt. Och Robyn var helt otrolig. Tyvärr var vi tvugna att gå tidigare, eftersom vi inte ville komma hem klockan två på natten (eller ännu senare). Det kändes lite halvtrist, men samtidigt nödvändigt. Men i alla fall fick vi vara med på Dancin on my own, och det var ju det viktigaste. Magiskt
Hejdå festivalen! Du var helt fantastisk, vilka fina dagar det var. Vi ses nästa år!
Utvilade kom vi dit ungefär halv två, och åt medtagen lunch vid den välkända skylten. Som många andra (fast de drack för det mesta alkohol...). Jag invigde min nya vintage byxdress!
Så där ja! Mätta och belåtna var vi redo för dagens första spelning, mitt i den gassande solen. Det var inte supermycket folk vid den "tidiga" tiden
Clean Bandit stod för den! Det var Annie som insisterade. Jag fullkomligt avskyr deras låt "Rather Be" som spelas på radion hela tiden, så jag var lite sådär intresserad. Men de var rätt bra faktiskt! Vad är det för instrument hon blonda spelar? Någon elcello? För hon ser ut som en cellist
Vi tog skydd i skuggan för äppelpaus, samtidigt som vi lyssnade på Neko Case
Sedan var det dags för den konsert som jag kanske hade sett fram emot allra mest
MØ! <3
Nu i efterhand kan jag nog säga att det var den bästa på hela festivalen. SÅ BRA! Hon hade en sån energi och jag älskar hur hon rör sig på scen. Det blev sjukt varmt i tältet. Vet inte om det berodde på solen, eller att alla hoppade och dansade så mycket. Och vilken röst alltså... Full pott! Älskar henne
<3
Trötta i benen sittlyssnade vi lite på Bill Callahan och Conor Oberst. Jag gillar honom (Conor alltså), och musiken var bra och allt. Men jag kan hålla med dem som säger att det inte var så mycket liv på scenen. För det var det inte. Lite därför vi inte orkade stå upp, haha
Matdags!
Rätt lång kö, men värt det; pizza med olika sorters svamp och ruccola.
Mums sa jag
Den var så himla god. Fast minus var att all svamp låg i en enda stor hög, så vi fick sprida ut den lite.
(förlåt för onödigt mycket pizza bilder)
Medans vi åt spelade Les Ambassadeurs. De spelar supersvängig musik med massa rytmer, så folk som stod upp började alla dansa. Verkligen ALLA! Så när pizzan var uppäten kunde vi inte hålla oss och dansade vi med
(ok alla dansar inte... men bakom oss var det total fest)
Janelle Monáe! Ingen som jag lyssnat på, men alla bara "ni MÅSTE se henne", så det gjorde vi. Hon var grym! Snacka om en riktig show. Massa spex och dans. Bästa var att man kunde följa dem i dansstegen. Och när hon fick hela publiken att sätta sig ner på marken - det var häftigt.
Ingen tid för vila, spring till nästa konsert! När de flesta valde Icona Pop valde vi, såklart, Little Dragon. Längst fram stod vi också!
Jag tokälskar dem. De var så sjukt bra. Musiken var så skön att lyssna på, och sångaren så cool. I sista låten dök dessutom dansare upp på scenen! De var grymma. Ja, högsta betyg till denna konsert med!
Innan vi åkte hem stannade vi lite för Outkast. Ärligt talat så hade jag inte den blekaste aning om vilka de var innan de bekräftades för festivalen. Tyckte inte om dem särskilt mycket heller. Det var bara trångt och nä, inte min grej. Dessutom läste jag att de hade sjukt sexistiska och objektifierande bildpel på kvinnor under showen. Inte coolt alls
Farväl fredag! Jag älskade dig väldigt mycket, du var underbar
Torsdag den sjunde augusti och det var äntligen dags. Ska sanningen fram så var det inte bara dags för festival, det var dags för min första festival, nånsin! Jag, och Annie, var peppade till max, tog tåget in till Göteborg och hämtade ut våra armband för att sedan sitta utanför området och vänta på öppningen
Till slut blev klockan två och festivalen öppnade sina portar (inte bokstavligt talat, men ni fattar)
Tackar tackar
Vi laddade upp med att köpa varsinn smoothie från Oatly, som var där och delade ut gratisdrickor hela tiden (<3). God start
Efter att storögdt ha spanat in festivalområdet, som var jättefint måste jag säga, tog vi oss till Linné (tältscenen) för att se POLIÇA!
Jag har inte lyssnat på henne innan, vi bara kikade lite grann i förväg och sa att "det här kan nog vara bra". Det var hon också! Fast det hände inte så mycket på scenen. Mest en fröjd för öronen alltså (men hon var cool)
Vi blev hungriga och bestämde oss för att ta en bit mat. Efter mycket velande - priserna var höga på allting, som en ju kunnat vänta sig - blev det till slut varsinn smålandsrulle som jag hört ska vara så god.
Mums, den var god! Tummen upp (smålandsrulle= tunnbröd + kikärtsröra + ost + lite olika grönsaker)
Nästa artist hade jag däremot lyssnat på innan. Det var den här coola katten
Markus Krunegård!
Toppenbra! Både musiken och det kloka mellanpratet, riktigt charmig är han allt
Så här såg det ut inne på Rebecca & Fiona. Det var smått kaotiskt för det var verkligen helt knökat med folk. De var bra, det lilla jag såg av dem, och säkert var det en jättehäftig konsert. Men jag klarade inte av att stanna där inne särskilt länge. Cigarettrök (ni som röker under konserter, lägg bara av för tusan), värme och trängseln blev för mycket så jag knödde mig ut ur tältet. Utan Annie. Jag var rädd för att jag hade förlorat henne, men till slut så hittade vi varandra
Lite avkoppling på chillområdet satt fint
Jättemånga gick och såg The National, men vi valde Darkside
De var super duper, så himla skön musik. Också en grupp som jag inte riktigt lyssnat på innan.
Innan vi åkte hem tittade vi lite på Queens of the Stone Age, men så blev klockan mycket och dags att vi begav oss. Ytterligare två, långa dagar låg framför oss! Hejdå dag ett
Onsdagen var en dag som jag drömt mardrömmar om flera veckor och sett fram emot i flera månader. Självklart var jag på Liseberg den dagen, och såg den bästa musikern/skribenten/förebilden i hela världen. Patti Smith.
Och vet ni vad? Jag stod längst fram, på något fantastiskt sätt hamnade jag där bland de kanske 20 000 personer som var där (kanske för att när insläppet väl var så var det typ bara trettio pers)
Det var så sanslöst bra alltihop. Förbandet med, jag tog kort tillsammans med trummisen bara för att varför inte liksom. Och Patti ska vi inte ens prata om hur bra hon var. Förstås. Jag dansade, hoppade, sjöng och bara lyssnade på hennes fantastiska ord och beundrade henne storögt. Det bästa var när de avslutade med min favoritlåt, Rock N Roll Nigger. Adrenalinet bara pumpade och det var så bra, jag hoppade och skreksjöng genom hela låten
Men vänta, det allra bästa... det kanske ändå var det här; när jag vinkade till henne då hon gick till vår del av scenen. Och hukade sig ner och tittade rakt på mig, jag lovar, och vinkade tillbaka. Då avled jag lite
I skrivande stund är jag sjukt stressad, haha. Försovit mig en timme.
Meeen i alla fall, här är bildern från konserten med Syster Sol på Liseberg i torsdags. Jag var där med Annie och Olivia. Det var fantastiskt bra. Bilderna får tala lite för sig själva
Snyft snyft. Nej, var jätteglad för honom såklart! Och han var glad han med. Vi hade ett trevligt firande hemma, men i stan var det totalt fullproppat när eleverna skulle åka på flak. Kul ändå att se!
Stolt syster är jag. Lycka till i framtiden Jacob, och skriv historia. Massa historia!
Pride är alltid en tid av glädje, en vecka av frihet och trygghet. En trygghet som man inte har annars. Att få vara öppen med vem man är och vem man älskar utan att gå rädd. En kärlek som betsraffas med dödstraff i flera länder och skuggas över i andra.
Det har alltid varit målet med Pride att stoppa hatet mot HBTQ-personer. En kamp som kan kännas helt hopplös när läroböckerna i skolan fortafarande exkluderar allt som inte är heterosexualitet. I ett Europa där EU parlamentet fylls av fler och fler som vill dra in mänskliga rättighter. Det känns som att vi bara fortsätter falla.
Idag sken solen starkt på oss. Solskenet blandades av regn som bildade en regnbåge utan gränser. Göteborg fylldes av tusentals människor som tror på att kärleken vinner över hatet. Fler än någonsin. Högljuddare än någonsin. Förändringen låg i luften och jag kände den, den har kommit. Tiden då vi inte längre tänker tolerera diskrimineringen. Det har alltid varit målet och trots att det blir svårare så börjar fler och fler sluta upp. Jag tror på oss. Jag tror att vi till slut kommer vinna, i alla fall gjorde vi det idag och alla de människor som var där tror också på en bättre framtid. Soraya Post, som var där och nu ska till EU parlamentet som första representant för ett feministiskt parti någonsin, är ett tydligt bevis på att vi kan göra förändring om vi vill. Det är nu det händer.
Fatta vad pepp jag varit på den här dagen. F! Göteborg anordnade picknick i Kungsparken och det har varit fantastiskt kul!
Vi kom till Göteborg ungefär en halvtimme innan det började. Vi gick genom Nordstan och Brunnsparken...
Och där står Gudrun och bara hey. Man bara ja okej, det är inte alls som att mitt hjärta slår volter av det, nej nej. Ingen trängsel eller något. Hon talade om F! och när hon var klar skingrades folkmassan. Såklart vi tog chansen
Alltså ni skulle bara veta hur skakis jag var. Skulle ta kort åt en kompis också och det bev nästan suddigt eftersom jag skakade som ett löv. Undrar om Gudrun tyckte vi var konstiga som var alldeles waaah, fangirls. Jag tog ju kort med kameran och Gudrun bara, oj så du har en sån (ok ungefär vad hon sa). Och jag bara "Ja, så jag kan ta massa fina bilder på dig sen!". Insåg sen att det kanske lät creepy, haha! Hoppas inte det, frö det var inte menat så. Men ja, JAG TRÄFFADE GUDRUUUUUN. Svävade på moln resten av dagen.
Det var mycket folk där, men vi fick allt plats bra.
Alma och Hedvig (och Annie som inte var med på bilden, sorry!). Alma köpte jättefin tröja
Jag köpte massa pins
Vi fikade och hade det varmt och skönt i SOMMARVÄRMEN
Det hölls tal av flera av F!'s representanter. Bland annat Gudrun såklart
102-priga Ulla var där och firade det feministiska genombrottet. Blir så inspirerad av hennes långa kamp för jämställdhet, och samtidigt arg över att det efter alla dessa år inte är nått ännu. Heja Ulla!
Det hölls talkshow med Stina Svensson, Soraya Post och Gudrun Schyman
När det tog slut var det många som var nöjda med sin dos av visdomsord och starstruck, och gick. Kanske berodde det på regnet också. Vi var fyndiga och bildade ett tält
Endast ett hundratal personer återstod när musikakterna satte igång, vi flyttade oss fram så vi satt närmast scenen.
Det var så mysigt att sitta där i duggregnet och lyssna på de duktiga musikerna. Lisa Pedersen var supermysi
Nu minns jag inte vad denna person hette, men hon sjöng schlager och vi fick sjunga med
Kaffeflickorna var lätt bäst, sååå grymma! Visste inte vilka de var innan men nu ska jag definitivt börja följa dem
Likt denna ballong dogs av vattenströmmen drog jag och Annie oss hemåt när Kaffeflickorna spelat klart. Det blåste, regnade och himlen var mulen när vi lämnade Göteborg men eftermiddagens solsken bodde kvar i kroppen. Att vi träffade Gudrun alltså... helt sjukt. Det här får vi ta och göra igen!
Igår var det julafton och jag saknar det redan. Känns så deprimerande att tänka tt det är ett helt år kvar till nästa julafton. Men det finns ju fler roliga högtider att se fram emot, som min födelsedag hehe...
Såg ut lite så här hemma hos oss igår
Julbord
Och glögg
Julklappsutdelning
Tänkte berätta om en julklapp som jag fick... och det var en elgitarr, tjoho! Blev superglad, nu ska jag banne mig bli bra på gitarr haha. Dock glömde pappa att få med sig sladden till förstärkaren... men det löser sig. Fock även ett munspel, som jag ju också hade önskat mig, och annat fint. En kul grej var att min bror var så snäll och gav mig Kalle och Chokladfabriken (filmen av Tim Burton alltså), som jag alltid älskat men aldrig köpt. Det var en riktig överaskning!
Men hallå, julen är ju inte över än så nu tycjer jag vi fortsätter fira och ha det mysigt.
Igår var en stor dag. The day of the doctor. Doctor Who's 50 års jubileum, som innebar ett extra stort avsnitt med både tionde och elfte doktorn! Fantastic! Typ allt jag såg över hela internet igår var om 50 års jubileumet, helt galet är det att se hur hela världen bara fylls med doctor who. Ni kanske såg Google's Doctor Who tema på sin logga?
Jag älskar ju denna tv serie väldigt mycket, så jag och Olivia firade den med doctor who kväll.
Olivias fina målning
Vi bakade Doctor Who scones i form av Tardis, bow tie, ett "monster" som jag inte kommer ihåg vad de heter och weeping angels (bilden). Också kände vi att vi var tvugna att ha "fishfingers and custard" eftersom det är elfte doktorns favoritmat. Det var inte så farligt faktiskt.
Så till jul kommer nästa avsnitt som verkar bli helt WOW typ. Det sorgliga är att det är Matt Smith's sista avsnitt. Kommer sakna honom jättemycket, men Peter Capaldi tror jag kommer bli jättebra.
Hannah heter jag. Jag har stilen hos ett mumintroll och temperamentet hos en mymla, rätt ofta ser jag sur ut men det är jag inte nödvändigtvis. Att spela musik och skriva är det bästa jag vet. Är stormförtjust i mopsar, randiga kläder och litteratur. Mitt hjärta slår för feminismen
Pinterest: bullehunden
