bullehund.blogg.se

Tänka sig att idag fyller jag 18 år...ARTON ÅR.

Det är inte så dåligt det. Det känns rätt stort. Och fantastiskt roligt!

Så med det sagt - gott nytt år!

Sista veckan i december, sista veckan i 2015. 

 

När jag vänder blad i kalendern ekar januari tomt, den lilla del av månaden som som överblickas innan sidorna blir till hårt omslag. Den gula kalendern har uppslitna hörn och kaffefläckar på framsidan. Bläckpennan i gyllene färg gräver in med sitt skaft och sliter. 

Den är sliten. 

 

Jag känner panik och tomhet. Kalendern ska bytas ut nu. Den som är fylld av en plan som gått vägen, den ska bytas ut mot något nytt, intakt inbundet utan skråmor. Något med sidor som är blankt vita. I den kan jag markera några enstaka datum till våren som ett hopp. Sedan krymper jag av höstens vidöppenhet. 

 

Blanka, tomma sidor ger mig utrymme och ro. Blanka, tomma sidor ger mig oro. 

Vad gör man med en öppen bok om inte skriver den själv. Jag kan bli en årets diktare. 

Jag vill önska er en riktigt mysig Jul. Förhoppningsvis har ni snö. Annars, så går det väl ändå. Hoppas ni får en fin stund, hur ni nu vill spendera den. Tillsammans med andra, själva, med julbord, julgran eller bara med ett litet tänt ljus och en bok. 

Ja, God Jul! 

Kulingvarning, någonting tio. Starka vindbyar, meter i sekunder. Och så vidare.

Orden säger mig ingenting. De är spridda ord som jag plockar ur luften som ett behagligt brus, för att dränka tystnaden om kvällen när golvplankorna inte längre ljuder av fotsteg i rummen intill. Sjövädersprognosen blir mitt knakande trägolv. 

 

                                                                                   Jag befinner mig aldrig ute på havet i blåst.

 

När den resonanta rösten varnar för storm vill jag utfärda min egen stormvarning. Den ligger på näst högsta steget i skalan. Men var är personalen med mätverktygen?

 

                                                                        Om inte tassandes i rummen intill där jag vill ha min                                                                                 kustbevakning.

                                                                                   Var är de då?

 

 

 

Astragal är på ett sätt en inte särskilt händelserik bok. Samtidigt lämnar den mig med omtumlande känslor när jag bitit mig fast in i sista sidan. Jag vill inte släppa taget om Albertine Sarrazins hand. Inget att orora sig för - hon håller den övertygande kvar.

 

Jag vill forstätta springa i Annes fotspår lite till, lite till i hennes jakt på frihet i 60-talets Paris efter att hon flytt fängelsets murar. Med ett brutet språngben tas Anne på en resa med många möten. Hon drivs genom allt av kärleken till sin räddare, Julien.

 

Jag älskar att befinna mig i en rastlös, lysten tillvaro tillsammans med Anne, med Albertines vilt poetiska språk som ett ledande ljus. Anne är vilsen, men självsäker. Det sårar mig hur hon blir utnyttjad av de hon möter. Men samtidigt finns hos henne alltigenom en kontroll över sig själv och situationen - en kontroll som kvinnor sällan tillåts ha. Det gör att jag inte vill släppa Astragal på ett långt tag.

 

Betyg: 4,5/5

 

Cécile. Jag har fått ännu en karaktär att ta till hjärtat, ni vet så där som endast litterära karaktärer kan få en att känna. Hjältinnor som blir till hjälp hela livet. Cécile är som en 50-talets Emma Woodhouse på Franska Rivieran, där hon är på en lång, lat semester med sin pappa och hans partner Elsa. När en tidigare bekant, Anne, plötsligt gör dem sällskap i villan tvingas Cécile disciplinera sig - något hon inte uppskattar. Mellan de två uppstår en konflikt om faderns uppmärksamhet och Cécile tar till sin klurighet för att bli av med Anne. Men precis som för Emma i sitt giftermålsplanerande går det aldrig riktigt som man tänkt sig.

 

Vid sidan om dessa tysta konflikter pågår också en bekantskap av adrenalinfylld kärlek mellan Cécile och unge Cyril, som beskrivs med starka känslor. Precis som min andra hjältinna Ann i nyligen nämnda Astragal är Cécile fritänkande och självsäker. Lika uppfriskande sker kärlek och begär på hennes villkor, den låter sig inte styras av någon annan. Det är det som gör henne till en inspiration och får mig att tycka om henne så mycket. Visst är inte alla beslut lika bra, men hon går sin egen väg.

 

Bonjour Tristesse är lik sin titel på vissa sätt. Den är stilla och skildrar tristess. Men samtidigt sker intriger som gör det stillsamma sprakande intensivt. Jag tycker att det ibland går lite fort fram, ibland blir man lite överväldigad av det som plötsligt händer. Annars är det en bok som får mig att skratta, sympatisera, säga emot och de sprudlande känslorna skildras med fingerkänsla och träffsäkerhet. François Sagan skriver helt underbart drömmigt.

 

François och Cécile, båda två är nya hjältinnor.

 

Betyg: 3,5/5

Det blåser, blåser, blåser storm som lyfter den långdragna höstens sista trasiga löv från grusgången. Mitt hår vittnar till orkanbyarna med kringelikrok ut i varje strå.

Vad gör det mig. Här sitter jag med bara fötter och örtté i en stor kopp.

Med julmusik i högtalarna.

 

Det blir mitt jultips till er idag som ni kanske också kan stänga ute de björkgrenarna med. Min bästa julskiva, det är A Charlie Brown Christmas, musiken från Snobbens julavsnitt med samma namn från 1965. Den är också mys att se på varje julafton. Musiken är jazz, harmoniska pianotoner, svängig bas, halvt falsksjungande barnkörer. Riktigt mys alltså. I love it. 

 

Ja, det var mitt jultips till er denna advent. Låt oss lyssna på julmusik och glömma bort att det är tio grader varmt ute och inte en endaste snöflinga i sikte.