Jag fyller den här bloggen med inlägg om att jag minsann är tillbaka. Sedan försvinner jag direkt iväg utan att lämna någon notis på middagsbordet.
Här är jag igen, med samma inställning, gott nytt år jag är tillbaka igen. Kanske den här gången. Jag har hittat ett slags projekt, eller vad man ska kalla det, för att få igång mitt skrivande och det känns roligt. Mer än så säger jag inte i fall det inte blir något. Vi får se.
-
Det jag tänkte skriva om idag är dock något helt annat, nämligen en ny låt.
"I Won't Shimmer For Anyone"
Man får självklart tolka den hur man vill och ta till sig den för vilka situationer som helst där den känns behövlig.
Men jag tillägnar den alla som kämpar för mänskliga rättigheter, trots att det kan vara så svårt ibland.
God jul, god helg, god dag hälsar jag som kurar på mitt rum med mysbelysning tänd denna lördag. Det snöar ute, och snöar och snöar... Undrar om jag kommer blir insnöad?
Jag har lagt upp en ny låt på soundcloud som man kan roa sig med att lyssna på om man är insnöad. Eller kanske ute på en promenad i ett vinterlandskap. Eller i strålande sol med tjugogradig värme, vad vet jag, vad ni vill!
Låten heter Yellow och handlar om (oj det verkar vara ett återkommande tema...) tristess, att fästa sig vid småsaker. Jag har använt mig av en tramporgel som grund, det är så härligt ljud från både själva ackorden och ljudet av tramp på pedalen!
Hej! Det var ett väldigt tag sen nu. Jag funderar över varför det har blivit så.
Jag har lagt nästan allt mitt fokus på att jobba med min musik mer än mina texter. Det har blivit en del texter av det också, som jag kanske tänker ska vara fristående och inte låttexter, men jag har inte riiiktigt bestämt mig än och då vill jag inte publicera dem allt för hastigt.
Men! Nu när jag sitter och skriver det här blir jag otroligt sugen på att börja skriva text-texter igen. Ja, jag ska nog försöka göra det. Vi får väl se vad som händer, i helgen kanske.
-
I alla fall, anledningen till att jag skriver nu är att jag har lagt upp en ny låt på Soundcloud!
"Declaration"
Man skulle kunna beskriva den som... frigörande, nervfylld pop.
Hej på er! Det var ett tag sen jag uppdaterade min Soundcloud senast. Nu har det dock hänt och där finns nu två nya låtar uppe!
Den första låten heter Spending Hours och är en låt som handlar om tristess och att inte veta riktigt var man ska ta vägen. När man intensivt försöker komma på saker att sysselsätta sig med, men inte riktigt har något syfte med det. Att vara lite vilsen helt enkelt. Ni hittar låten här
Den andra låten heter Erupt. Jag har haft väldigt roligt med att skriva och skapa den här. Den har gett mig möjlighet att släppa ut lite frustration samt testa ett helt nytt sätt att skriva musik på, ett sätt där texten verkligen kan hamna i centrum. Jag publicerar texten i ett annat inlägg, så att ni kan läsa den också om ni vill det! Ni hittar låten här
Annie och jag är produktiva och nu har vi ett nytt stycke ute på soundcloud. Detta heter Don't Panic och är vokalbaserat. Vi experimenterade lite med rösten och vad man kan göra med den.
Att skapa musik är verkligen löjligt roligt. När det går framåt. Annars kan det vara ganska hopplöst.
Men, nu gick det ju bra och stycket hittar ni på Hannibals soundcloud här
Nu är det så att jag har en vän som heter Annie. Vi är båda oerhört intresserade av att skapa musik. Så, vi bestämde oss för att börja göra det ihop. Det resulterade i vår duo Hannibal.
Vi har lagt upp vår första låt på Soundcloud och den vill jag dela med er. Den heter Giddy Games. Vi tänkte att vi ville skapa något slags spelmusik, eftersom det ju är väldigt kul. Kul var det och så blev det, men utvecklades till att bli lite mer än bara spelmusik.
Ja, jag vet inte hur man ska beskriva oss, vi experimenterar lite och har roligt. Så, lyssna gärna här
Det var ett tag sedan nu som vi presenterade våra gymnasiearbeten. I mars, tror jag bestämt. Jag trodde ärligt talat att jag aldrig skulle klara av det och som jag plågades av rädsla för det, ångest över att inget skulle bli bra och så vidare, hela hösten, hela vintern innan det skulle vara klart.
Jag blev klar och jag blev nöjd. Och nu, kom jag på, kanske jag borde dela mina låtar med er också! Det är väl verkligen på tiden (jag vet inte varför jag inte gjort det tidigare).
Lite bakgrund om det hela: Mitt projekt var ett slags författarporträtt av Karin Boye, en perosn jag beundrar väldigt mycket. Jag skrev texter och skapade egen musik vars syfte var att ge en känsla av för tre av hennes romaner. Jag presenterade det i en film, men jag har publicerat endast låtarna som de är. Titeln på det hela är Urkraft - eftersom det ju var det hon var, Karin.
Take offär baserad på Astarte och handlar om kraven som ställs på kvinnor i ett patriarkalt samhälle. Hur man vill bryta sig loss från de kraven men ändå håller tillbaka andra kvinnor när de själv försöker göra det, eftersom det kan skada bilden av en själv om man inte följer normerna.
Dystopiär baserad på Kallocain och är skriven ur Leo Kalls frus perspektiv efter att hon blivit påtvingad den sanningsframtvingade drogen av sin egen make. Om hennes, och folkets, drömmar om att göra sig fria.
Det finns härär baserad på Kris och handlar om ångest. Den handlar om hur andra inte tar ens känslor på allvar, bara förpassar det som en fas man går igenom som ung. Men ångesten är verklig och den finns där. Till slut tar man sig dock ut.
Det blåser, blåser, blåser storm som lyfter den långdragna höstens sista trasiga löv från grusgången. Mitt hår vittnar till orkanbyarna med kringelikrok ut i varje strå.
Vad gör det mig. Här sitter jag med bara fötter och örtté i en stor kopp.
Med julmusik i högtalarna.
Det blir mitt jultips till er idag som ni kanske också kan stänga ute de björkgrenarna med. Min bästa julskiva, det är A Charlie Brown Christmas, musiken från Snobbens julavsnitt med samma namn från 1965. Den är också mys att se på varje julafton. Musiken är jazz, harmoniska pianotoner, svängig bas, halvt falsksjungande barnkörer. Riktigt mys alltså. I love it.
Ja, det var mitt jultips till er denna advent. Låt oss lyssna på julmusik och glömma bort att det är tio grader varmt ute och inte en endaste snöflinga i sikte.
Det skulle jag ha sagt igår egentligen, men jag har varit ganska slutkörd. Varför? För att jag har haft tre galna dagar på Way OutWest!
Jag tänkte inte skriva jättemycket om det, och några fina bilder blir det inte heller. Bara några suddiga.
Precis som förra året var jag där med min vän Annie och det har varit magiskt bra. Det är en så himla mysig festival. Inte så stökig. God mat, fint upplagt - och sjukt bra line up i år! Liksom, bara det att de hade tre enormt stora förebilder för mig på samma festival...
The Julie Ruin med, the one and only, Kathleen Hanna. Inte bara älskar jag deras musik, det var underbart att se en sådan stor, feministisk förebild. De var grymma, och Kathleen hade fantastisk energi. Lika cool som alltid.
På lördagen var det ju Patti Smith, som ni vet sen tidigare är en stor inspirationskälla för mig. Jag har ju sett henne förut, men blev lika häpnad över hennes kraft och helt förtrollad av hennes ord. Att få höra hela Horses live var en väldigt speciell känsla. Hon är otrolig.
Känner att jag använder många stora, beskrivande ord, men vad ska jag skriva annat än de största orden som finns om Florence + The Machine. Jag har längtat som en galning efter att få se dem och håller musiken väldigt kärt. Jag såg till att vara där så tidigt det gick, och hamnade längst fram. YES! Det var trångt som attans, men det gick. Och det var... obeskrivligt. Wow. Total eufori. Det enda dåliga var att jag inte fick peta på henne. Nåja, jag intalar mig själv att hon såg mig i alla fall. Åh Florence. (Bästa låten var Drumming Song, blev så glad över att de spelade den)
Ja, och många fina ord finns att säga om många fler. Här är guldregn på under First Aid Kit, som också var fenomenala.
Det var tre underbara dagar. Way Out West, jag saknar dig redan.
Nämen, jag tänkte väl bara kika in och säga att jag var och såg Beatrice Eli och Silvana Imam igår på Liseberg. Deras supershow Vierge Moderne.
Wow wow wow. Det var så bra. Helt enkelt, jag tänker inte skriva särskilt mycket om det. De har himla fint scenspråk, och det var massa dans, massa skrik, massa pussy power och otrolig stämning i publikhavet (vi stog näst längst fram eller vad en ska säga). Jag älskar deras texter, de kan verkligen sätta ord på sånt som bubblar inom en. Grymma dansare var det med på scen dessutom. Och finfina kostymbyten.
Så... det var super! Efter konserten var jag euforisk, hes i halsen och trött i benen. Bra betyg alltså.
Här sitter jag ensam på mitt sovrumsgolv med benen i skräddarställning och hörlurar på. Det är så skönt att bara sätta sig ner och lyssna på musik. Jag gör det alldeles för sällan. Alltså verkligen bara lyssnar.
Sånt kan en göra när en äntligen har sportlov. Aha aha.
-
I alla fall. När vi ändå pratar om musik är det två nya singlar/album som förgyllt den här veckan något enormt. Tycker de borde förgylla även er vecka.
1. Okej, det här är enormt. Igår kväll satt jag uppe, helt lyrisk, fängslad framför premiären av Florence + The Machine's nya låt "What kind of man". För det första är det stort eftersom de ju är utomjordiskt underbara av miljoner anledningar jag inte rabblar nu. Också är låten, samt videon, hur bra som helst. För en som längtat som en tok efter detta är glädjen stor. Iväg och lyssna med er.
2. En annan underbar grupp är Systraskap som äntligen släppte sitt album, "MVIMW", i måndags. Iväg med er och lyssna på det med för det är så bra! Kan beskrivas som politiskt till högsta grad, elektronisk peppmusik. Deras låtar får en verkligen att vilja förändra världen, kan en säga. Älskar dem.
-
Ha nu en finfin helg med mycket medmänsklighet, frihet och grrrl power.
Ville bara visa er en himla fin sak som trilla ner i brevlådan för några dagar sedan. En försenad födelsedagspresent (från pappa). En Sleater-Kinney box! Den innehåller alla deras skivor, från 1994 till 2006. I form av vinylskivor. Jag tyckte den var så fin, med en fotobok och allt i, och de är ju grymma dessutom. Så ja, därför ville jag visa den för er.
Sleater-Kinney är ikoniska inom riot grrrl scenen, och spred sitt feministiska budskap på ett banbrytande sätt. Efter att ha släppt totalt sju album splittrades de 2006. Men nu, mina vänner, är de återförenade och denna månad släpps deras nya album! (kan vi inte hoppas på att de gör The Julie Ruin sällskap på Way Out West?)
Poff, så var sista festivaldagen nådd. Det gick så himla fort, man kände sig lite vemodig
Vi var på plats hyfsat tidigt (klockan två). Rätt glest på första konserten, som var någon slagverksensemble jag ej minns namnet på. De hade en helt galen dansare
När den här bilden togs var klockan kanske redan fem och vi tog skydd under ett träd för att fly regnet. Innan dess såg vi Linda Pira - Ladies First. Det var så fruktansvärt bra, men... det regnade något fruktansvärt under HELA konserten. Så jag tog inga bilder. Synd, för vi stod längst fram, så det hade kunnat bli bra. Men ni får helt enkelt lita på att det var asfränt. Massa girlpower
Annie ville jättegärna se Elliphant. Inte för att vi såg särskilt mycket. Linnétältet var knökat, antagligen berodde det lite på spöregnet utanför. Det var för en gångs skull mysigt med värmen
Efter en (alldeles för kort) dos av Neutral Milk Hotel blev klockan sju och det var dags för fantastiska Jenny Wilson!
Det var makalöst bra. Hon hade en sådan energi på scen. Särskilt under "The Future" nästan exploderade hela tältet kändes det som, alla bara hoppade som dårar. Trots att det var inte alls var en så pass stor publik som man skulle kunna tänka sig
Antagligen berodde det på att Veronica Maggio spelade samtidigt. Kanske borde man sett det, men jag är glad att vi valde Jenny Wilson i stället. Också hann vi höra en del av Maggio också
Publiken sträckte sig ända hit. Och regnet var som bortblåst! Fast det var kallt ute. Jag blev tvungen att köpa en tröja på Weekday för att inte frysa sönder. Den var fin, men kanske två storlekar för stor, eftersom det var den enda som fanns kvar... så jag såg lite konstig ut hela kvällen (ni behöver ej se det), men vad gör det! Värmde gjorde den bra
Vi åt middagen lyssnandes på resten av konserten. Risottobollar, mums!
Sen minns jag inte vad vi hittade på... chillade lite innan Robyn & Röyksopp konserten. Annie köpte churros med
choklad
Peppade på sista konserten!!
Vilken final. Vädret var kallt, men ljusshowen och musiken värmde kan man säga. Så häftigt. Och Robyn var helt otrolig. Tyvärr var vi tvugna att gå tidigare, eftersom vi inte ville komma hem klockan två på natten (eller ännu senare). Det kändes lite halvtrist, men samtidigt nödvändigt. Men i alla fall fick vi vara med på Dancin on my own, och det var ju det viktigaste. Magiskt
Hejdå festivalen! Du var helt fantastisk, vilka fina dagar det var. Vi ses nästa år!
Utvilade kom vi dit ungefär halv två, och åt medtagen lunch vid den välkända skylten. Som många andra (fast de drack för det mesta alkohol...). Jag invigde min nya vintage byxdress!
Så där ja! Mätta och belåtna var vi redo för dagens första spelning, mitt i den gassande solen. Det var inte supermycket folk vid den "tidiga" tiden
Clean Bandit stod för den! Det var Annie som insisterade. Jag fullkomligt avskyr deras låt "Rather Be" som spelas på radion hela tiden, så jag var lite sådär intresserad. Men de var rätt bra faktiskt! Vad är det för instrument hon blonda spelar? Någon elcello? För hon ser ut som en cellist
Vi tog skydd i skuggan för äppelpaus, samtidigt som vi lyssnade på Neko Case
Sedan var det dags för den konsert som jag kanske hade sett fram emot allra mest
MØ! <3
Nu i efterhand kan jag nog säga att det var den bästa på hela festivalen. SÅ BRA! Hon hade en sån energi och jag älskar hur hon rör sig på scen. Det blev sjukt varmt i tältet. Vet inte om det berodde på solen, eller att alla hoppade och dansade så mycket. Och vilken röst alltså... Full pott! Älskar henne
<3
Trötta i benen sittlyssnade vi lite på Bill Callahan och Conor Oberst. Jag gillar honom (Conor alltså), och musiken var bra och allt. Men jag kan hålla med dem som säger att det inte var så mycket liv på scenen. För det var det inte. Lite därför vi inte orkade stå upp, haha
Matdags!
Rätt lång kö, men värt det; pizza med olika sorters svamp och ruccola.
Mums sa jag
Den var så himla god. Fast minus var att all svamp låg i en enda stor hög, så vi fick sprida ut den lite.
(förlåt för onödigt mycket pizza bilder)
Medans vi åt spelade Les Ambassadeurs. De spelar supersvängig musik med massa rytmer, så folk som stod upp började alla dansa. Verkligen ALLA! Så när pizzan var uppäten kunde vi inte hålla oss och dansade vi med
(ok alla dansar inte... men bakom oss var det total fest)
Janelle Monáe! Ingen som jag lyssnat på, men alla bara "ni MÅSTE se henne", så det gjorde vi. Hon var grym! Snacka om en riktig show. Massa spex och dans. Bästa var att man kunde följa dem i dansstegen. Och när hon fick hela publiken att sätta sig ner på marken - det var häftigt.
Ingen tid för vila, spring till nästa konsert! När de flesta valde Icona Pop valde vi, såklart, Little Dragon. Längst fram stod vi också!
Jag tokälskar dem. De var så sjukt bra. Musiken var så skön att lyssna på, och sångaren så cool. I sista låten dök dessutom dansare upp på scenen! De var grymma. Ja, högsta betyg till denna konsert med!
Innan vi åkte hem stannade vi lite för Outkast. Ärligt talat så hade jag inte den blekaste aning om vilka de var innan de bekräftades för festivalen. Tyckte inte om dem särskilt mycket heller. Det var bara trångt och nä, inte min grej. Dessutom läste jag att de hade sjukt sexistiska och objektifierande bildpel på kvinnor under showen. Inte coolt alls
Farväl fredag! Jag älskade dig väldigt mycket, du var underbar
Torsdag den sjunde augusti och det var äntligen dags. Ska sanningen fram så var det inte bara dags för festival, det var dags för min första festival, nånsin! Jag, och Annie, var peppade till max, tog tåget in till Göteborg och hämtade ut våra armband för att sedan sitta utanför området och vänta på öppningen
Till slut blev klockan två och festivalen öppnade sina portar (inte bokstavligt talat, men ni fattar)
Tackar tackar
Vi laddade upp med att köpa varsinn smoothie från Oatly, som var där och delade ut gratisdrickor hela tiden (<3). God start
Efter att storögdt ha spanat in festivalområdet, som var jättefint måste jag säga, tog vi oss till Linné (tältscenen) för att se POLIÇA!
Jag har inte lyssnat på henne innan, vi bara kikade lite grann i förväg och sa att "det här kan nog vara bra". Det var hon också! Fast det hände inte så mycket på scenen. Mest en fröjd för öronen alltså (men hon var cool)
Vi blev hungriga och bestämde oss för att ta en bit mat. Efter mycket velande - priserna var höga på allting, som en ju kunnat vänta sig - blev det till slut varsinn smålandsrulle som jag hört ska vara så god.
Mums, den var god! Tummen upp (smålandsrulle= tunnbröd + kikärtsröra + ost + lite olika grönsaker)
Nästa artist hade jag däremot lyssnat på innan. Det var den här coola katten
Markus Krunegård!
Toppenbra! Både musiken och det kloka mellanpratet, riktigt charmig är han allt
Så här såg det ut inne på Rebecca & Fiona. Det var smått kaotiskt för det var verkligen helt knökat med folk. De var bra, det lilla jag såg av dem, och säkert var det en jättehäftig konsert. Men jag klarade inte av att stanna där inne särskilt länge. Cigarettrök (ni som röker under konserter, lägg bara av för tusan), värme och trängseln blev för mycket så jag knödde mig ut ur tältet. Utan Annie. Jag var rädd för att jag hade förlorat henne, men till slut så hittade vi varandra
Lite avkoppling på chillområdet satt fint
Jättemånga gick och såg The National, men vi valde Darkside
De var super duper, så himla skön musik. Också en grupp som jag inte riktigt lyssnat på innan.
Innan vi åkte hem tittade vi lite på Queens of the Stone Age, men så blev klockan mycket och dags att vi begav oss. Ytterligare två, långa dagar låg framför oss! Hejdå dag ett
Onsdagen var en dag som jag drömt mardrömmar om flera veckor och sett fram emot i flera månader. Självklart var jag på Liseberg den dagen, och såg den bästa musikern/skribenten/förebilden i hela världen. Patti Smith.
Och vet ni vad? Jag stod längst fram, på något fantastiskt sätt hamnade jag där bland de kanske 20 000 personer som var där (kanske för att när insläppet väl var så var det typ bara trettio pers)
Det var så sanslöst bra alltihop. Förbandet med, jag tog kort tillsammans med trummisen bara för att varför inte liksom. Och Patti ska vi inte ens prata om hur bra hon var. Förstås. Jag dansade, hoppade, sjöng och bara lyssnade på hennes fantastiska ord och beundrade henne storögt. Det bästa var när de avslutade med min favoritlåt, Rock N Roll Nigger. Adrenalinet bara pumpade och det var så bra, jag hoppade och skreksjöng genom hela låten
Men vänta, det allra bästa... det kanske ändå var det här; när jag vinkade till henne då hon gick till vår del av scenen. Och hukade sig ner och tittade rakt på mig, jag lovar, och vinkade tillbaka. Då avled jag lite
En dröm jag har är att göra musik som The Knife. Tycker om dem så himla mycket - absolut den bästa, i alla fall svenska, gruppen. Det är så galet och genialiskt och unikt och konstigt. Vill bli som dem.
Ja i alla fall var inte poängen att jag skulle pladdra på om mina musikdrömmar. Ville bara tipsa er om att; the Knife har släppt ett nytt album som innehåller nya versioner av några av deras låtar. Och det är så himla svängigt och bra, Shaken up versions heter det. Nya versionen av Without You My Life Would Be Boring är för övrigt askul att springa till, så ni vet.
Och de har även för ett tag sen släppt en fantastisk låt tillsammans med organisationen Europa Europa, som heter För alla namn vi inte får använda. Den handlar om att öppna Europas gränser och jag ryser av hur bra den är. Klockren.
I skrivande stund är jag sjukt stressad, haha. Försovit mig en timme.
Meeen i alla fall, här är bildern från konserten med Syster Sol på Liseberg i torsdags. Jag var där med Annie och Olivia. Det var fantastiskt bra. Bilderna får tala lite för sig själva
Så här reagerade jag igår - jag vet faktiskt inte om det bara var inombords eller på riktigt, satt själv i skolan så jag hoppas det var inombords men det kan lika gärna ha varit på riktigt - när det kom upp på min facebook feed att "ARCADE FIRE KOMMER TILL SVERIGE"
Typ så, högt dragandes efter andan. Behöver jag säga mer än Arcade Fire för att ni ska förstå hur underbar konsert det kommer bli? Men så... var det ju såklart i Stockholm, 13 juni och då kan ju inte jag! Kände mig i stället så här resten av dagen och gör det fortfarande
Men kanske, kanske, kaaaanske så kommer det gå. Eller så kommer de till Göteborg. Vi får hoppas på det. Och hjälp vad degigt mitt ansikte var idag. Och hej hej, där tittar doktorn fram bredvid och ser väldigt mystisk ut.
Hannah heter jag. Jag har stilen hos ett mumintroll och temperamentet hos en mymla, rätt ofta ser jag sur ut men det är jag inte nödvändigtvis. Att spela musik och skriva är det bästa jag vet. Är stormförtjust i mopsar, randiga kläder och litteratur. Mitt hjärta slår för feminismen
Pinterest: bullehunden
