Traumatiseringens följder
Kategori: böcker
Roxane Gay - "I vilt tillstånd"
Efter succén med den smarta, roliga essäsamlingen Bad Feminist flockas vi nu alla kring Roxane Gays roman I vilt tillstånd som nyligen kom ut på svenska. Med dess unika yttre – sidor målade i blått och ett rosa omslag att dra fingrarna över - är den oerhört trendig och tilltalande. Vad förvånad man då blir när man tar sig an innehållet. Den här berättelsen är nämligen långt ifrån fin och humoristisk. Kanske var just det syftet med det vackra omslaget. En kontrast till innehållet som gör att det skaver lite extra.
Huvudkaraktären Mireille blir kidnappad av en grupp män när hon besöker sitt hemland Haiti tillsammans med sin man och son. Den långvariga och detaljerade skildringen av hur männen håller henne fången och de grova, sexuella övergreppen hon får utstå är svårsmälta. Det är plågsamt att läsa och det kan diskuteras om det är nödvändigt att göra en så pass detaljerad beskrivning av hur hon behandlas. Detta är en fråga som Gay själv rör vid i Bad Feminist. Hon tar upp problemet med att våldtäkt används i kultur som något ”spänningsmoment”, vilket hon tänkte på när hon skrev den här romanen. Men i hennes fall, kommer hon fram till, var skildringen till för att uppmärksamma det stora problemet vi har i dagens samhälle med mäns våld mot kvinnor. Jag håller med henne om att det är den viktiga funktionen hennes detaljerade beskrivningar har.
Det speciella med I vilt tillstånd är att den inte slutar med att Mireille blir frisläppt. Den kanske viktigaste delen av boken är hur processen ser ut tiden efter det. Att leva med att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp är nämligen ingen dans på rosor. Jag såg inslaget i Babel när Gay pratade om boken och hon berättade om hur hon själv har en stark koppling till ämnet gruppvåldtäkt. Man märkte tydligt att det var något som lämnat svåra spår hos henne. Jag kommer också att tänka på följetången i podcasten The Heart på fyra avsnitt som heter Silent Evidence. Den är berättad av Tennessee Watson, som flera år efter att ha blivit utnyttjad som barn vill ta itu med det som hänt. Traumat efter händelsen väcker symtom (som exempelvis ätstörningar) hos henne, vilket tydligen är något som är vanligt hos många andra som varit med om samma sak.
Att sexuella övergrepp skapar stora trauman är alltså ett faktum – ett faktum som jag inte tror uppmärksammas tillräckligt. Hos karaktären Mireille blir det en plågsam kamp att hantera det som hänt och den kampen är för mig som läsare oerhört frustrerande. Man vill så gärna att hon ska göra de saker hennes nära önskar; åka in till sjukhuset, äta mat, känna sig säker. Det finns ett tålamod som rinner ut när man läser om hennes kämpande och motvillighet till allt som föreslås. Mireilles man Michael förkroppsligar den otåligheten. Han agerar inte helt bra mot Mireille; han blir arg och förstår inte riktigt graden av hennes trauma.
Michael är en karaktär som frustrerar mig eftersom han agerar på ett dåligt sätt, men samtidigt är hans agerande delvis förståeligt för det är svårt att hantera när någon annan går igenom ett trauma. Frågan är vad lösningen på problemet är och jag kan inte komma med något svar. Michael måste inse att det kommer ta tid för Mireille att återhämta sig och att han inte förstår det till en början är egentligen inget vi kan skylla honom för eftersom man nog allmänt inte har den förståelsen som behövs för vad trauma kan göra med en människa. Kan vi dock få upp ögonen för hur svårhanterligt trauma är, att det är en process som kan pågå hos en människa långt efter händelsen kan vi också förstå och hjälpa bättre. För varken Mireille, Tennessee eller de många fler som har som utsatts för sexuella övergrepp har fått den hjälp och förståelse från omgivningen de hade behövt. I vilt tillstånd kan få oss att börja hitta vägen till det nödvändiga stödet vi behöver ge. Både som anhöriga och som samhälle.
