Min fantastiska väninna
Kategori: böcker
Elena Ferrante - "Min fantastiska väninna"
Få böcker har byggt upp så höga förväntningar som Min fantastiska väninna av den mytomspunna författaren Elena Ferrante. Alla talar om den, alla älskar den. Kanske är det därför jag har så svårt för att förstå vad det är jag själv känner för boken. Jag borde vara helt uppslukad som alla andra. Det har jag inte varit. Faktum är att den tog mig fruktansvärt lång tid att läsa. Jag fastnade aldrig helt.
Att det tagit lång tid beror nog främst på en obefintlig läsro. Nu, när jag befinner mig i en liten stuga uppe i fjällen, har jag dock lusläst de sista sidorna av boken och nu känt mig tidvis uppslukad. Men inte helt. Någonting saknas.
Okej, låt mig komma till själva handlingen. Boken handlar om Elena som återberättar historien om henne och hennes väninna Lila. I denna första del av fyra ligger fokus på deras barndom och tonår. Lila har ett grepp om Elena vilket ständigt närvarar som ett olösligt problem. Allt Elena gör kan Lila göra bättre; Lila är älskad av allt och alla, hon har något helt obeskrivligt fantastiskt över sig. Just detta ständigt fantastiska kan ibland kännas lite väl överdrivet med scener som känns väldigt overkliga. Dock är nog överdrifterna ett drag av ett ungdomligt sinne och de finns där med ett syfte.
Syftet med överdrifterna tror jag är att visa på att det under ytan kan dölja sig något helt annat. De båda flickorna bor i Neapel, en stad som inte direkt är känt för att vara fridfull. Det är en hård verklighet de lever i där våld är en del av vardagen och något som ständigt återkommer i boken. Det blir stundtals obehagligt att läsa och något som verkligen väcker känslor. Denna råa verklighet är något av det som gör mig mest gripen och där finns inga överdrifter, endast brutal sanning.
Min fantastiska väninna är trots det svåra också en ”vanlig” skildring av en ung kvinnas uppväxt. Elena och Lila är fulla av känslor och frågor som de flesta av oss kan känna igen oss i. De finns där, även om miljön kan kännas som om den inte har plats för dem. Trots att de båda unga kvinnorna tvingas växa upp för fort ligger deras ungdomliga vänskap djupt förankrad i dem - trots avundsjuka och andra känslor som bubblar upp till ytan och skapar spänningar. Det är vackert hur starkt deras band till varandra är. Som exempelvis när Elena instinktivt lämnar sin drömtillvaro vid havet efter ett brev från Lila som tyder på att hon inte har det bra. Eller hur Lila, trots att hon ofta beter sig kyligt mot sin vän, alltid återfinner sig vid hennes sida i slutändan.
Trots att jag har haft svårt för att komma in i läsandet – om det beror på romanen i sig eller bara mig själv vet jag inte – känner jag efter att ha läst den sista meningen av boken att jag har varit med om något stort och svårsmält. Så jo, den nådde upp till höga förväntningar, nästan fullt ut. Oavsett känner jag när jag lämnar den till sist att jag kräver att få läsa mer, mer, mer.
