bullehund.blogg.se

Charlotte Brontë - "Villette"

Villette, en roman av Charlotte Brontë som hamnat lite i skymundan, har många liknelser med Jane Eyre (läs om den här). Det övergripande temat är detsamma; självständighet. Men kanske vågar Brontë ta sig an det temat på en bredare och mer kritisk nivå i Villette. Här har hon även ett ännu större fokus på kvinnans förhållande till mannen och de sätt auktoriteter utövar sin makt.

Lucy Snowe är namnet på protagonisten vars resa mot självständighet det är vi får följa. Hon är brittisk, kvinna och protestant. I jakten efter ett hem reser Lucy till den (fiktiva) belgiska staden Villette för att skaffa sig en anställning på en internatskola för flickor. Vad som ständigt sätter käppar i hjulet eller påverkar henne på andra sätt är framför allt männen runt omkring henne. Den allra viktigaste personen i hennes liv är barndomsvännen Graham Bretton. Han betyder allt för Lucy och hon har en längtan efter honom som får henne att vilja lägga undan allt annat för hans skull. Dessvärre är inte han lika tillgiven och behandlar henne med en del kyla.

Vad som också påverkar Lucy är hennes religion, protestantism, i förhållande till den i området rådande katolicismen. Hon utsätts för ständiga påtryckningar att tänka i nya banor och hennes religion ses som något alla har rätt att kritisera. Bland annat prästen Fader Silas agerande kan ses som en kritisk gestaltning av överhuvuden som inte accepterar religionsfrihet.

Bokens för mig mest förbryllande karaktär är läraren Paul Emanuel och Lucys förhållande till honom är det jag har svårast för att förstå. Man skulle ofta kunna beskriva Monsieur Paul som personifieringen av kvinnohat. Han tycker sig ha rätten att styra över Lucy, kommentera hennes handlingar och ohejdat förnedra henne på grund av hennes kön. Trots detta vacklar Lucy mellan att avsky honom till att kämpa för att få honom som vän. Man kan fråga sig, hur kan en sådan förkastlig person vara så viktig för henne? Hade jag varit i hennes situation hade jag inte velat ägna min tid åt att glädja någon så otrevlig. Visserligen mildras Monsieur Pauls beteende efter ett tag, men inte tillräckligt mycket för att man skulle vilja kalla honom för vänlig.

Jag drar en koppling till Jane Eyre och hennes förhållande till Mr. Rochester; också han en väldigt otrevlig person, men någon som Jane ändå säger sig älska. Likaså där hade jag svårt för att förstå hur kärlek kunde uppstå emellan dem. I den romanens fall drog jag slutsatsen att Jane älskade Rochester för den självständighet han kunde ge henne. Möjligtvis vill jag dra samma slutsats också när det kommer till Lucy Snowe.

Kanske är det så att Lucy visst har äkta känslor för Monsieur Paul – det finns mycket med romanen som jag har svårt att förstå och som kan verka märkligt, antagligen för att jag lever i en annan tid än Brontës 1800-tal. Men jag tror ändå att författarens syfte var att ge en annan bild av vad kärlek kan behöva vara för en kvinna vars självständighet inte är lätt att nå på annat vis. I en del andra romaner från den tiden uppstår kärleken i form av äkta ömhetskänslor. Här visas en annan sida av myntet upp. Lucys mål är aldrig att finna kärlek, utan vänskap; en vänskap som kan öppna fler dörrar för henne än om hon stänger ute de som plågar henne.

Sammanfattningsvis är Villette en mastig skildring av auktoriteters makt, med främsta fokus på kvinnans roll i samhället. Liksom Jane Eyre kunde Lucy Snowe i sitt självsäkra agerande fungera som en inspiration för kvinnor när romanen gavs ut. Olyckligtvis hade den inte sitt genomslag förrän en tid senare. Kanske var Brontës kritiska och genomskådande blick inte välkommen av de som kritiserades - vilket gör den desto mer viktig att ges plats för idag. 

Män förklarar saker för mig.

Och feminister måste förklara saker för män, hela tiden.

-

Något som jag tänkte väldigt mycket på när jag läste essäsamlingen Män förklarar saker för mig av Rebecca Solnit var hur författaren i nästan varje essä var tvungen att komma med klassiska ”inte-alla-bla-bla”-förklaringar. Som att inte alla män är brottslingar, inte alla kvinnor är godhjärtade osv. Jag påstår inte att dessa förklaringar är felaktiga eller helt oviktiga. Det som stör mig är dock hur ständiga förklaringar om att man minsann inte drar alla över en kam kan få texter att tappa sitt flyt när det egentligen inte är nödvändigt.

Det kanske till viss del är så att vara tydlig med att man inte anser att alla är på ett visst sätt är något man som debattör måste vara. Men kanske är det också så att vi som mottagare måste börja tänka lite utanför ramarna. Vi kanske inte måste få det skrivet rakt upp och ner att ”detta inte gäller alla” varenda gång vi läser en text. Oftast kan man dra den slutsatsen själv. För precis som Solnit tar upp i boken tar detta ständiga värnande om sårade ”utpekades” känslor fokus från de verkliga problemen. Man måste kunna tala om exempelvis mäns våld mot kvinnor utan att debatten ständigt ska övergå till att handla om att feminister stämplar alla män som våldsamma – vilket de flesta inte gör, utan är en tolkning som görs av andra för att motverka framsteg.

Feministiska författare, baserat på de många texter jag har läst, tenderar inte att skriva ”alla män är våldsamma”. Jag brukar för det mesta kunna tydligt avgöra av deras språk att de syftar på en struktur som gör vissa män våldsamma. Att påstå att ”mäns våld mot kvinnor är ett problem” är inte samma sak som att påstå att ”alla män utsätter kvinnor för våld”. De flesta feminister brukar skriva det förra, men blir uppfattade som att ha skrivit det senare; undantaget de som inflikar med ett långt stycke om hur man har manliga vänner som är de bästa människorna i världen och så vidare. Då kan vi lugna ner oss igen.

Det räcker med att alla aktiva feminister skanderar budskapet en gång – vilket vi har, ett otal gånger – att vi inte pratar om alla män när vi pratar om manliga strukturer. Det samma gäller andra frågor om andra grupper av människor också såklart. Har det väl förklarats kan man senare tänka lite själv när man läser något av en feministisk författare och förstå att det är en struktur det handlar om, inte ett definitivt beteende, när hen diskuterar en fråga utan avbrytande förklaringspauser eller gullande med sårades känslor.

Vi måste kunna utmana daterade strukturer utan att frågan ständigt vinklas till att bli en kritik mot författaren. Detta är nämligen något som gör att vi inte alltid gör de framstegen vi borde. Självklart får man lov att kritisera något man inte tycker stämmer, men innan man gör det kan det vara bra att först noga läsa igenom vad det är som faktiskt står i texten. I många fall inser man då att skribenten faktiskt aldrig skrivit ”alla män”.