bullehund.blogg.se

Patti Smiths ord har berört mig på många sätt. Genom musiken, genom poesin och inte minst blev jag enormt tagen av förra romanen Just Kids. Den är ofantligt vacker och bör verkligen läsas av alla. 

M train däremot är ingen bok alla behöver läsa. Om man inte är ett fan av Patti i övrigt kan jag nämligen inte svara på hur pass intressant den är. Hon är inte ute efter att beröra på samma plan som i Just Kids. M Train är i stället en vandring genom tid, varande och tankars oändliga värld. Och nog är också detta något att fastna för.

 

Vi gör en inblick i Smiths varande i en tid av ensamhet där tankarna flyter fram och tillbaka i tid och logik. Hon skildrar en tid där hon spenderar dagarna med detektivserier eller att sitta vid sitt bord på Café 'Ino. Jag älskar den upprörda, nästan oförskämda dialog hon håller inom sig när en kvinna en dag tar hennes bord. Ibland blir de surrealistiska drömmar hon beskriver svåra att följa. Jag blir, liksom Smith själv, stundtals sömnig. Håller man fokus råder dock ett meditativt lugn inne i hennes breda fantasi.

 

I ensamheten, som stundvis är sorglig utan att mena det, gör Smith också resor. Till länder för att bland annat besöka kära författares gravar. Det är starka möten som blir en hyllning, särskilt stark är besöket i Frida Kahlos hus. Hon söker också upp svunna tider med den nu avlidne maken Fred. Dessa resor griper tag och blir höjdpunkter för mig. Fotona som hon själv tagit, som finns med i boken, tillför en ytterligare nivå.

 

Med M Train är Patti Smith inte ute efter storslagenhet, vilket gör att boken inte kan nå de högsta höjderna. Men det gör den inte mindre bra för det. Den är en resa genom tid och rum som tar oanade, fria svängar och jag följer nyfiket med. Den är en inspiration och en inblick i den skrivande processen hos en som skriver så magiskt. En inblick i ensamheten, tankarnas och minnenas storhet.

 

Betyg: 3/5