bullehund.blogg.se

Frågan ställs en gång om inte det räcker med de berättelser som redan finns från andra världskriget. Efter att ha läst Kriget har inget kvinnligt ansikte av årets nobelpristagare Svetlana Aleksijevitj kan man konstatera att nej, de räcker inte. Boken blev som en total ögonöppnare för mig. Andra som jag har pratat med har tycket precis som jag, att man får sällan höra om kvinnorna under andra världskriget. Det är inte så att deras historier är viktigare än mäns. De viktiga är att att låta också kvinnor berätta. Där gör Aleksijevitj en otroligt viktig insats.

 

Boken publicerades första gången år 1984, nästan 40 år efter andra världskrigets slut. Dessa år har för de flesta av de sovjetiska kvinnor som intervjuas varit år av tystnad. Vissa är ivriga över att äntligen få berätta och minnas, medan andra länge tvekar. Det har nämligen inte ansetts passande för kvinnor att berätta om sina krigserfarenheter. Men de har ord, ofantligt många ord att förmedla. De berättar om det sådant jag inte visste mycket om innan - att också de, förutom att vara sjukvårdare, deltog i strider vid fronten eller på andra sätt tog sig an "manliga" uppgifter. Att också de stupade. De berättar om hemska, gripande, otroliga berättelser som är indelade i kapitel på ett sätt som inte får en att tappa intresset i läsningen. Och vad som är så speciellt, de berättar om det kvinnliga. Hur det nästan inte fick plats under den perioden. 

 

Alla dessa erfarenheter har oavsett längd lika stort intryck. Det är kvinnornas ord som står i fokus helt och inget annat. För en gångs skull får de tala ut utan någon som tystar dem. De är många som längtat efter den möjligheten. Kriget har inget kvinnligt ansikte är en ovärderlig samling av minnen berättade med så mycket känsla som möjligt. Att bara detta är en förrfattares verk för mig att undra hur många berättelser som inte har blivit berättade. Hur många som tvingats bli bortglömda.

 

Betyg: 5/5