Sommar och dramatik i ett vinterparadis
Kategori: resa
Igår kom jag hem efter en rätt tröttande resa, som började i tisdags med en lång bilfärd
Vi tog en bensträckare på det här fina stället jag inte minns namnet på. Man åkte upp för en lång, brant backe också kom man upp till en rastplats med fin fin utsikt! Och ett utsisktstorn som man kunde ta bilder från
Sen for vi vidare, korsade riksgränsen till Norge, och nådde till sist vår slutdestination vid kvällens tidiga timmar.
Trysil!
Knasigt va, att åka till en skidort mitt i högsommaren. Men det var för att sköta om stugan. Bland annat behöver hustaken rensas på ogräs som växer där. De här hustaken tycker jag var så fina, det ser ut som att de växer upp ur marken. Vårt tak däremot såg ut som en enda stor skog
Vi "ungdomar" (jag, Jacob och kusinen David) hjälpte till mycket med huset, men spenderade lite av dagarna i Trysilfjället också. Första dagen skulle vi vandra upp till toppen. Jag tror inte vi tog den klokaste vägen - vi gick rakt upp längs den här liften, hela vägen. Det var brant och man blev SÅ trött. Jag och Jacob orkade inte klättra upp till den högsta toppen (som ser ut som en stor stenhög ungefär)
Men vi kom långt upp ändå, och utsikten var inte direkt att klaga på
Vägen ner var mindre jobbig. När vi kom hem åt vi pannkakor och en kände sig så där härligt trött, som en bör när man är i Trysil. Notera att det var lika varmt där som det är här hemma just nu. Men som tur var fanns badplats, så efter lunchen blev det bad och sen lite mer jobb
På kvällen såg det ut så här; en mystisk dimma som spred sig över hustaken
Samma sak på morgonen. Fint!
På torsdagen tog vi en annan väg som var lite bättre. Den gick längs berget, och sedan efter en vilopaus vid dess ände började vi gå upp i det
Stigen som ledde upp på berget var rätt tröttsam, men när vi väl kom upp var utsikten fantastisk
Hmmm, tänker ni, ser inte det där molnet lite mörkt ut?
Jo det kan man ju säga. Den här bilden tog jag precis innan det första mullret kom. Lite änsglig frågade jag om de andra också hade hört, men nej det var bara vinden ränkte vi. Sen började det mullra rejält och vi kunde konstatera att jo, vi har ett åskmoln efter oss.
Paniken var total och vi som precis kommit upp på berget avvek från stigen som skulle leda oss högre upp, och började skynda oss rakt ner. Jag kan berätta för er att jag kanske aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Särkilt ecftersom de två andra var så långt före mig hela tiden.
Vägen ner för berget var brant och stenig - att ramla hade varit nästan livsfarligt. Mina ben var trötta och gjorde ont, hela jag var genomsvettig, men man hade inte tid att tänka på annat än det ständiga mullrandet som kom närmare och närmare. Till slut kom vi ner ändå och då hade vi verkligen en trött (och sur) Hannah. Åskan höll sedan i sig resten av dagen. Det var så det till och och med skakade i marken ibland
Det var det om de livade dagarna i Trysil! Kan konstatera att det fungerar finfint att åka dit på sommaren liksom vintern. Saknar det redan...
