23 mars
Kategori: ord & tankar
Var ute på en promenad längs havet idag och blev sugen på att skriva, så det gjorde jag. Det är inget som är särkilt genomarbetat men tänkte jag lägger upp den här i alla fall! Vet inte om det jag skrev är sant, blev bara nyfiken på vilka de personer jag gick förbi var, så jag lät fantasin avgöra. Ingen fisk blev skadad alltså, vad jag vet.
-
Här går två äldre kvinnor och pratar om de mest ovanliga besvären man kan tänka sig. De samtalar, livligt och glatt, om brevbärare. Två andra kvinnor vandrar också tillsammans och lika glada och livliga är de.
Här går gifta par i medelåldern, i tystnad. De vill tro på att de ska leva lyckliga i alla sina dagar tillsammans. Solnedgången lyser upp brovägen, ett par sätter sig på en bänk och omfamnar varandra. Deras tro på evig kärlek växer sig starkare. Ett annat par ser bara förbannade ut och hårt landar deras fötter på brons träplankor när de raskt tar sig fram. Solnedgången når inte dem.
Och här går jag, den enda individen på hela strandpromenaden utan någon annan vid min sida att avnjuta solnedgången med. Jag vill känna tyngdlöshet. Tyngden från mitt hjärta, min hjärna, mina ben, hela min kropp, börjar kännas oumbärlig. Men ljudet av mina fotsteg när jag sakta går längs med havet blir en påminnelse om att jag finns. Och vilket vackert ljud det är.
En man står på en mossig klippkant och kastar med sitt metspö. Jag sätter mig på en grå gammal bänk och tänker, kan han inte bara lämna fiskarna i fred? Fångar han en fisk är den för liten och kastas tillbaka i havet med ett permanent sår i strupen som svider varje gång den öppnar munnen.
Tystnaden är mer full av liv än den mest folkfyllda storstad i Japan. Ljudet av vågor som sveps in med vinden och sedan med ett kluckande ljud slår emot bergskanten. En kråka flyger förbi. Den kraxar högt och jag hör hur dess vingar slår som hjärtslag, klapp, klapp, klapp. Så nära livet man kan komma.
