bullehund.blogg.se

Elena Ferrante - "Min fantastiska väninna"

Få böcker har byggt upp så höga förväntningar som Min fantastiska väninna av den mytomspunna författaren Elena Ferrante. Alla talar om den, alla älskar den. Kanske är det därför jag har så svårt för att förstå vad det är jag själv känner för boken. Jag borde vara helt uppslukad som alla andra. Det har jag inte varit. Faktum är att den tog mig fruktansvärt lång tid att läsa. Jag fastnade aldrig helt. 

Att det tagit lång tid beror nog främst på en obefintlig läsro. Nu, när jag befinner mig i en liten stuga uppe i fjällen, har jag dock lusläst de sista sidorna av boken och nu känt mig tidvis uppslukad. Men inte helt. Någonting saknas.

Okej, låt mig komma till själva handlingen. Boken handlar om Elena som återberättar historien om henne och hennes väninna Lila. I denna första del av fyra ligger fokus på deras barndom och tonår. Lila har ett grepp om Elena vilket ständigt närvarar som ett olösligt problem. Allt Elena gör kan Lila göra bättre; Lila är älskad av allt och alla, hon har något helt obeskrivligt fantastiskt över sig. Just detta ständigt fantastiska kan ibland kännas lite väl överdrivet med scener som känns väldigt overkliga. Dock är nog överdrifterna ett drag av ett ungdomligt sinne och de finns där med ett syfte.

Syftet med överdrifterna tror jag är att visa på att det under ytan kan dölja sig något helt annat. De båda flickorna bor i Neapel, en stad som inte direkt är känt för att vara fridfull. Det är en hård verklighet de lever i där våld är en del av vardagen och något som ständigt återkommer i boken. Det blir stundtals obehagligt att läsa och något som verkligen väcker känslor. Denna råa verklighet är något av det som gör mig mest gripen och där finns inga överdrifter, endast brutal sanning.

Min fantastiska väninna är trots det svåra också en ”vanlig” skildring av en ung kvinnas uppväxt. Elena och Lila är fulla av känslor och frågor som de flesta av oss kan känna igen oss i. De finns där, även om miljön kan kännas som om den inte har plats för dem. Trots att de båda unga kvinnorna tvingas växa upp för fort ligger deras ungdomliga vänskap djupt förankrad i dem - trots avundsjuka och andra känslor som bubblar upp till ytan och skapar spänningar. Det är vackert hur starkt deras band till varandra är. Som exempelvis när Elena instinktivt lämnar sin drömtillvaro vid havet efter ett brev från Lila som tyder på att hon inte har det bra. Eller hur Lila, trots att hon ofta beter sig kyligt mot sin vän, alltid återfinner sig vid hennes sida i slutändan.

Trots att jag har haft svårt för att komma in i läsandet – om det beror på romanen i sig eller bara mig själv vet jag inte – känner jag efter att ha läst den sista meningen av boken att jag har varit med om något stort och svårsmält. Så jo, den nådde upp till höga förväntningar, nästan fullt ut. Oavsett känner jag när jag lämnar den till sist att jag kräver att få läsa mer, mer, mer. 

Jag tänkte skriva att det är början av juli, men det är ju snarare nära halva som redan har förbrukats. Augusti som skulle vara ett svindlande töcken långt bort kryper nu sakta närmare. Det är inte en mardröm, snarare ett nalkande uppvaknande jag inte är modig nog för.

Kanske borde jag nämna något om den gångna politikerveckan i Almedalen. Det är ju en av de saker som tagit upp mina tankar den senaste tiden, de många gånger jag satt på radion när behovet av ljud varit påträngande. När jag stått vid disken eller lagat middag. Att vara sådär mysigt nationalistisk känns urkramat. Jag blir frustrerad av när politiker kommer med halvsanningar eller rena lögner för att vända människors ilska mot ett utsatt mål. Och vem är jag i allt det här? En liten mus som tappat rösten av någon anledning jag inte vet men så är det. Jag vill ändra på det.

Annars så kan jag sitta i timmar och bara lyssna på musik och njuta av genialiska uppbyggnader. Själv får jag inte fram en ton. Eller, jag har det på tungan men något annat gör att jag inte tar tag i pennan och lägger timmar på att skriva. Även om jag har en stark längtan. Otaliga böcker stirrar otåligt på mig där de ligger i bokhyllan och väntar. Inte heller de får plats, trots längtan. Jag längtar!

Det kommer väl. Modet, läslusten, min röst i det hela. Inte just nu.

Nu kommer impulsen att göra något annat, igen. 

Jag älskar Jane Austen. Det bara är så. Det var ett tag sedan jag läste något av henne och nu i sommar vill jag gärna få läst de böcker som jag har kvar att läsa; Emma och Mansfield Park.

Nu har jag läst Emma och faktiskt kan jag inte riktigt komma på vad jag skulle vilja skriva om just den boken. I stället tänker jag mest på Austen själv och min kärlek till hennes skrivande. Jag tänker på varför jag tycker om henne så mycket. Kanske skulle det vara bra med en förklaring? Så…

Varför var Jane Austen en så bra författare? När det kommer till språket flyter texten alltid på. Självklart är det ett fint, sofistikerat språk eftersom böckerna ju är så pass gamla, men det är ändå förståeligt och inte högtravande. Det uppskattar jag väldigt mycket. Dessutom har Austen en briljant humor och klipskhet, särskilt i sina karaktärsskildringar. Jag tänker framför allt på den pompösa, pinsamma Mr Collins i Stolthet och fördom. I Emma finns många olika, ibland komiska karaktärer. Jag tänker på Ms Bates som kan babbla på i oändligheter om allt och ingenting, eller Mrs Elton som är så självupptagen att man inte tror det är sant.

Det är dramatiska, invecklade, kluriga berättelser som Austen skrev men framför allt tror jag hennes storhet handlar om hennes fokus på kvinnans perspektiv i sina romaner. Hon har en överblickande vinkel som gör att varje berättelse är fylld av olika intriger, men huvudkaraktären är alltid en kvinna. Hjältinnor, kan man kalla dem, för deras alltid lika starka personligheter och självförtroende. Austen viftade inte direkt hej vilt med sina feministiska åsikter, men de finns där, skickligt inbakade och med starkt inflytande i allt hon gjort.

Något som man skulle kunna finna negativt och rent av ofeministiskt med Austens romaner är att de alltid handlar om ”samma sak”; nämligen kärlek mellan män och kvinnor - som om det skulle vara det enda som en kvinnas liv går ut på. Nej, jag påstår inte att det var så i 1800-talets England att kvinnor inte hade något annat att tänka på än det. Men kanske var det ändå en stor, viktig del av mångas liv, att gifta sig. Som vi vet var kvinnor tyvärr ofta beroende av att gifta sig eftersom mannen var den som kunde skaffa sig en inkomst och som oftast ärvde familjens pengar.

Nästan alla Austens hjältinnor, med undantag för Emma som ju var mycket rik, befinner sig i en sådan situation där det förväntas av dem att gifta sig med en man med en god inkomst för att de ska få det bättre ställt. Vad som dock gör dem unika, och just det som gör Austens verk så viktiga, är hur de skapar sina egna villkor. Även om männen i många fall förväntar sig att de alltid har rätt till ett ja som svar på sina frierier vågar flera av dessa kvinnor att tacka nej om det är en man de inte älskar. Hjältinnornas mod kunde bli en inspiration för verklighetens alla kvinnor på 1800-talet som tvingades ställas inför samma dilemman i livet. Austen visade dem att det var möjligt att faktiskt tänka på sina egna känslor, inte bara på vad samhället förväntade sig av en. Det var en rättighet som kvinnor behövde våga ta sig.

Liksom kvinnor förr kunde inspireras av Austens hjältinnor kan vi också det idag. Med sina böcker påminner hon oss om att en människa ska ha rätt till att ställa sina krav på sitt liv och inte bara göra det som andra förväntar sig. Tack för den påminnelsen, Jane Austen.