Om Yayoi Kusama och "I oändligheten"
Kategori: ord & tankar
Moderna museet kryllar av ivriga människor. Det är sista helgen för utställningen om och av den japanska konstnären Yayoi Kusama och jag är där, en i mängden. Omedvetet har jag tagit på mig en prickig kjol.
Först tänker jag på alla vackra färger och mönster, fröjden för ögat. Sedan möter jag den röda näsduk du torkat dina tårar i och kallar för konst. Man förstår det inte förrän man läser den lilla texten intill som är skymd bakom ryggar. Först då känner man slaget i magen.
De stora tavlorna där du pressat penseln mot den kladdiga färgen för att skapa ett evigt nät av prickar lämnar starkast intryck på mig. I varje tryck mot duken ligger din känsla som får fly ut från kroppen, åtminstone försöka. Tills duken tar slut. Även om den är gigantisk tar den slut någon gång och då lever känslan kvar i din hand.
Den rör sig in i kroppen och lägger sig som ett täcke över ögonen.
Ta fram en ny tavla och ny, kladdig färg.
...
Det ligger en hel del humor i Kusamas prickar. Rum fyllda av färgglada mönster, gigantiska ballonger, egengjorda utstyrslar. De bildar även ett vackert, rofyllt landskap. Men, jag blir smått snurrig av dem. De fortsätter i oändligheten.
Hur känns det för dig?
...
Alla uppfattar konst på olika sätt och jag kan inte påstå att något är mer rätt. Kanske stirrar jag mig blind på din historia. Även om det ligger en jobbig, inre kamp bakom måste man inte alltid se bara den. Den kan vara en upphovskälla till konst men den måste inte vara dess tema. Man kan skratta åt det som kommer ut och bli glad. Att få göra det kan vara lika viktigt som att uttrycka sorg eller ilska.
...
Varje prick är ett hål i en yta, något som bryter av det färgglada. Eller så är det något gladare än det entoniga underlaget som förgyller tillvaron.
...
Jag vet inte hur du ser på saken.
Du når i alla fall ut till mig och lämnar ett djupt, prickigt intryck.
