bullehund.blogg.se

En vanlig förklaring av vad feminism är brukar vara att det kort och enkelt innebär att man anser att kön inte borde bestämma en människas värde eller vilken behandling människan kommer få i livet. Det ska alltså vara lika förutsättningar för alla. Min mening är inte att ifrågasätta denna förklaring, för den stämmer – den är feminismens stående huvudpunkt. Visst är det bra att vara kortfattad, men för att verkligen kunna förstå hur feminism ska användas och ge den fullt genomslag tror jag det är bra att också gå in lite mer på djupet.

Jämställdhet mellan könen är feminismens mål. För att nå det målet och för att vara feminist måste man också förstå varför vi inte har ett jämställt samhälle i den aspekten. Enligt feminismen beror det på att kvinnor är förtryckta jämfört med män och i princip alltid har varit det. Det är viktigt att framhäva den här delen av det hela i förklaringen av feminism eftersom det ju faktiskt går att vilja ha jämställdhet även utan att anse att kvinnor är förtryckta (även om detta kan ses som ologiskt). Någon kan alltså inte kallas för feminist om denne inte vill konstatera det faktumet.

En tredje aspekt av feminismen vi behöver lyfta är värnande om historian. Samhället hade inte sett ut som det gör idag om det inte vore för de jämställdhetskämpar som genom tiderna slagits för lika behandling. Vi måste därför minnas dem och lära oss av deras handlingar att det finns möjlighet till förändring. Historian kan också lära oss om de strukturer och roller som dagens samhälle är uppbyggda på – var de härstammar ifrån och hur länge de faktiskt existerat. De faktorer som påverkar oss än idag kan vi eventuellt först förstå när vi lärt oss om deras ursprung och vad som skapat dem. Av historian kan vi därefter se, med exempelvis suffragetterna för att nämna några, att förändring kan ske genom organisering och aktivism.

Att stå bakom de två förstå punkterna; målet och varför, räcker för att kunna kalla sig feminist. Men för att vilja ge genomslag åt feminismen måste vi också omfamna historian och använda oss av aktivismen. Kommer vi ihåg dessa beståndsdelar kan vi vara effektiva. Med aktivism menas inte nödvändigtvis att man behöver göra något storslaget som att demonstrera eller skriva en bok. Det kan lika gärna vara små ting, som att säga ifrån när någon säger något sexistiskt eller att skriva på en namninsamling. Huvudsaken är att vi vet om vilken kraft feminismen har. Om vi kan förstå den kraften kan vi också använda den till att till slut nå jämställdhet. 

… blir att inte göra några förbaskade nyårslöften. Jag är trött på att pressa mig själv med krav på saker jag kan göra för att bli ”bättre”. Jag är trött på att sätta upp en massa löften för att nå en dröm som egentligen inte gör mig mycket mer välmående mer än genom inbillning.

Man kan ha mål, det är klart. Mål kan ofta vara jättebra att ha. Men jag tycker vi ska vara försiktiga med att sätta upp alldeles för många mål och i stället tänka igenom vad det är som ligger bakom de här målen. Kanske är ett mål att bli lyckligare år 2016. Det låter inte så dumt. Hur blir man lycklig? Det är svaren på bland annat den frågan vi kanske borde tänka över. Blir du verkligen lyckligare av att gå ner i vikt eller är det något samhället försöker få dig att tro? Gör fullkornsriset dig gladare eller smakar det egentligen inte lite som papper? Min poäng är att du kanske egentligen blir lycklig av en sak, men tvingar dig själv till något annat för att det är vad som av samhället anses vara en lycklig tillvaro. 

Jag vill inte diktera vad som är rätt och fel för det varierar från person till person. Jag bara anser att det kan vara viktigt att ibland tänka efter – vad och vem ligger bakom de önskningar vi har? Jag har inget nyårslöfte att införa, jag har bara en önskan om att lära mig utskilja de saker jag gör för att nå något slags inbillat drömideal och de jag gör för att de verkligen är min passion och något jag mår bra av. En sådan sak kan vara att sitta inne på mitt rum och skriva det här, som jag inte vet om en kotte kommer läsa, när solen lyser och jag borde vara ute och springa som en tok för att sedan komma hem svettig och nöjd. Men jag vet vad som gör mig lycklig och här sitter jag.

Det är mulet ute, jag sitter här. Ja, det är väl det jag gör i princip. Kryssar för ännu en aprildag som bjöd på tregradig atmosfär. Men mycket tangentknappande. 

-

Therese Therese Therese (Raquin)

Människa människa människa människa människa

gånger hundra

tusen

Vad är en människa, sluta fråga, bara var en människa

Och, och, jag skriver och upprepade gånger

Och måste sluta med det också

Äntligen något att skriva i almanackan (desperat)

Magen gör ont

Kan det vara stress?

 Men jag är ju i fas

Aj

Ett piano har bosatt sig i mitt huvud

Pling pling

Farande skepp, blått hår som inte är blått, drakar

Jag följer med. Greppar mig fast.

Också gjorde något mig glad häromdagen

Nu. Nu då?

Vad vet jag inte

Alls

-

Jag tror att svängarna är hanterliga. Fast jag vet inte hur vägen ser ut, den är dimmig.

Jag läser många bloggar, varav majoriteten av skribenterna är feminister. Något som har varit återkommande, och som börjat störa mig, är kommentarer dessa bloggare får när de gör vissa val i sina liv. Exempelvis; ”hur kan du stödja det företaget om du är feminist?”, ”hur kan du äta kött om du tror på allas lika rättigheter?” eller ”varför rakar du dig under armarna om du inte tycker att en ska behöva det?” <-- Klassiker!

Alltså, det som stör mig är hur folk ständigt ska komma och peka ut vad vi feminister gör fel. Visst kan jag förstå att det finns en undran när en person gör val som en själv inte tycker passar ihop med de åsikter hen uttryckt tidigare. Typ som när hen inte tycker att en ska behöva raka benen, men ändå gör det själv. Då stormar alltid en hjord av människor in och ifrågasätter detta val. Varför rakar du benen om du nu inte tycker det är nödvändigt? Det vi måste förstå är att en själv inte nödvändigtvis ska behöva vara ett exempel för det en står för. Det låter lite konstigt, men jag ska förklara hur jag tänker.

För det första. Att påstå att en inte ska behöva, ja exempelvis, raka sina ben, är väldigt enkelt. Det är enkelt att uppmuntra andra och tycka att det är självklart att andra ska få göra precis som de vill. Men när det sen kommer till vad en själv får och inte får, då blir det mycket svårare. Jag står för att det inte ska vara nödvändigt att raka benen, men jag gör det ändå. Varför? För att det finns en press även på mig att raka dem. Att lovorda andra som gör det kommer inte att direkt påverka synen på mig. Men skulle jag själv låta bli skulle jag sätta mig emot normen, och det skulle innebära en obehaglig utsatthet. Det kräver ett starkt självförtroende som jag kanske inte har i alla lägen. Vi måste förstå att det inte är så lätt att faktiskt våga göra allt det en tror på. Målet är att det ska bli lätt, men vi är inte där än.

Sen kan en inte vara perfekt. Det finns massvis av saker en kan göra för den feministiska kampen, men allt är inte genomförbart för just mig. Och även fast du brinner för något, behöver inte det nödvändigtvis vara något som jag känner lika starkt för. En får välja det en själv vill/kan göra, och det finns säkert även saker jag gör som inte du vill göra.                                                                                                                 

Bara för att jag vill att alla ska kunna, exempelvis, bada topless om de vill betyder inte det att jag själv vill göra det. Det jag vill är att alla ska ha möjligheten. Vi måste sluta påpeka vad andra feminister gör fel och förstå att det inte går att göra allt. Att offentligt gå emot normer, som många bloggare förväntas göra, är väldigt tufft. Ifrågasätt då inte allt de gör "fel", utan lyft i stället upp det de gör bra och stötta varandra! På så sätt blir vi starkare, och i framtiden vågar vi förhoppningsvis bryta normerna mer och mer.