bullehund.blogg.se

”Det har gått två dagar sedan lovet tog slut. Redan har en känsla av spänning, förväntan, infunnit sig i min kropp. Mina fingrar kliar. Benen vill ta mig till dörren som vill öppna sig och världen vill att jag ska befinna mig i varenda liten vrå.

Vi avklarade halva gymnasiet. Nu har det redan gått två dagar av den andra hälften, vi har mindre kvar än vad vi tagit oss igenom. Det här är den sista terminen som inte kommer vara den sista någonting. Ännu betyder allt ingenting.

Jag känner mig så liten, så oviktig. Helt ointressant när jag sitter här och äter min yoghurt, dras automatiskt med i dagarnas strömmar. Jag vill bli intressant, men den där förväntan som finns i mig blandas med total panik. Hur ska jag kunna bli någonting?

Drömmer om att vakna upp i en studentlägenhet i dimmiga Edinburgh. Äta en bagel i farten på gatorna i New York. Jobba i en vrickad vintagebutik som säljer gamla hattar i Berlin. Drömmer om att synas samtidigt som det skrämmer mig mer än något annat. Bli allt, göra allt, vara överallt.

Framtiden är min livlina, tanken på den. Det är skrämmande, läskigt, pirrigt att tänka på det. Överväldigande. Fantastiskt. Det finns så mycket jag vill göra, men så lite som jag kan göra. Och för varje dag som går kommer jag närmare det där valet. Hjälp. Vart ska jag egentligen ta vägen? Hur gör man?”

Tänker hon och äter vidare på sin yoghurt. Det funkar väl att vara här med. Ingenting kan vara rätt skönt att befinna sig i ibland.

I huvudet på Hannah en tisdag i november, det är kyligt ute, nej underdrift; luften smakar is i lungorna, benen är sten, händerna sprucket torra.

Mänsklig närvaro är det värsta jag vet

                                           Mänsklig närvaro är allt jag behöver just nu, snälla någon hjälp

                                           Kram?

Usch

Nej jag vägrar, vägrar, vägrar

Okej men jag vägrar

                                           Det går bra för mig idag. Yes.

På med genusglasögonen igen, ang. ideal, och vänskap, och annat kuuul. Men jag vägrar tro på att jag är jobbig

Frustation

Vi kan inte sjunga alls

                                           Det låter rätt bra om oss när vi sjunger så där

… en av de FÖRLUSTELSER som erbjöds var…

FÖÖRLUUUSTELSEEER

                                           Vart får man tag i varma strumpbyxor???

Hej och hå, nej tack fast ja tack fast nej, äsch jag vet inte ens 

Hälsosamma typer, té, värme, knarrigt golv, ja, jobba jobba jobba, ja!

AAARGH 

(jag har så mycket just nu, det är galet, går i högsta växel, därför är jag dålig på att uppdatera här, sorry)

Så var vi där igen. Den 19 november – internationella mansdagen.

Jaha.

Det är även internationella toalettdagen, för att uppmärksamma dem som inte har tillgång till toalett och möjlighet att sköta sin hygien. Vilken bra grej! Och mansdagen då, vad uppmärksammar den? Ja… säg det. En dag till att lyfta fram alla män som aldrig får komma till tals annars?

Jag menar inte att vara kritisk mot män (det är lugnt, jag hatar er inte). Men jag är inte ensam om att finna den här dagen onödig. Som ett populärt myntat uttryck säger, alla dagar är mansdagar. Jag vet att många andra poängterar det här. Men alltid är det någon som kommer och säger ”Men vadå, det finns ju en internationell kvinnodag? Det är ju ojämställdt/sexistiskt/whatever om vi inte har en mansdag då också!”. Så låt oss ta det här en gång för alla.

Ja, det hade förstås varit rättvist med en mansdag, nu när det finns en kvinnodag – om vi hade levt i ett jämställt samhälle. Som ni vet gör vi inte det. Kvinnor har inte samma möjligheter som män, det är så det ser ut. Det är därför internationella kvinnodagen är så himla bra. Det är en dag då kvinnor världen över får chansen att demonstrera och komma till tals. En chans som många kvinnor annars aldrig får.

Ett sådant syfte finns inte med internationella mansdagen. De har redan rätten att uttrycka sig vilken dag som helst. Dock är det viktigt att förstå att det finns män som blir förtryckta med. Grupper av män som behandlas orättvist, som exempelvis hbtq-personer och funktionsnedsatta män. Saken är den att de inte blir förtryckta för att de är just män, utan för att de är något annat utöver det. Mänblir inte i allmänhet förtryckta för sitt kön på det sätt som kvinnor blir. Oavsett övrig status finns alltid ett förtryck mot det kvinnliga.

Jag hoppas ni förstår vad jag menar. Egentligen tror jag inte att internationella mansdagen uppmärksammas så mycket i vilket fall som helst. Men jag tycker att det är viktigt att förstå att den inte kan mäta sig med hur viktig internationella kvinnodagen är. Så låt oss uppmärksamma bristen på tillgång till toaletter världen över i stället. Och hade det inte varit fint om vi 19 november firade internationella mensdagen i fortsättningen?

Jag är knappast ensam om att just nu vilja krypa ihop i ett hörn och storböla. Att det kunde gå så himla fel. Lyckorus övergick till ren ihålighet. Skam, ilska och en djupt gnagande rädsla som inbefinner sig.

Det är svårt att förstå att ett rasistiskt parti kan bli Sveriges största. Och det är svårt att säga det, men ja, nu är det helt enkelt så. Landet har talat och det jag får ut av det är att vi har ett ansvar att vända på det här. Fortsätta bojkotta SD, vända ryggar och demonstrera. Men vi måste även prata mer om rasism. Informera. Tala med varandra, tala med röstare som kanske inte vet vad det är de gör, som kan ändra uppfattning. Sluta aldrig ta kampen mot rasismen.

F! kom inte in igår och jag är djupt besviken. Det kan jag inte förneka. Jag vill skrika, sparkas och gråta. Men så tänker jag på alla människor som visat sitt stöd. Den där önskan om jämställdhet och förändring som faktiskt finns hos så himla fler än vad valet visat. Önskan finns kvar och vi får inte släppa den. Det blev ingen riksdag i år, men flera kommuner, bland annat stora som Stockholm och Göteborg. F! kommer få stöd i nästa val och möjlighet att ta ännu mer plats för att göra 2018 historiskt.

Det feministiska genombrottet har bara börjat. Vi måste fortsätta kämpa oavsett vad, för det finns så mycket vi kan göra utanför riksdagen. Sluta aldrig ta plats.

Vi har mycket att göra, och jag tror på att vi kan bekämpa rasismen. Men just nu lägger vi beslag på varje hörn, kryper ihop och sörjer. Sedan kommer vi tillbaka, starkare än någonsin. Ut med rasisterna in med feministerna, vänner

Jag vill gå på en skola där alla kan känna sig trygga i sig själva. Slippa blickar i korridorerna, en rädsla för att prata och den där klumpen i magen på söndagskvällen. Jag kräver en förbättrad sexualkunskap som inkluderar ALLA. En lärobok där alla som inte håller sig inom den heterosexuella ramen avfärdas till en egen liten textruta på max en halv sida, under rubriken ”avböjande sexualiteter”. Klassrummen ska bli en plats som alla ska våga räcka upp handen i. Inte bara de mest högljudda.

En genuspedagogisk skolgång är inget "trams". Det är det mest effektiva sättet att motverka könsnormer och könsdiskriminering. Vad är det extrema med att vilja ge barn rätten till att själva välja vilka de vill bli, hur de vill se ut och vad de ska leka med?

Jag kräver en skola fri från sexism, homofobi, rasism, transfobi och funkofobi. 

På söndag hoppas jag att regeringen färgas rosa. För att ingen ska behöva gå till skolan och känna sig rädd. Ett bättre skolresultat kan inte komma förrän alla känner sig trygga i sig själva och accepteras.

(Jag kan ju börja med att påpeka att jag bokstavligen inte röstar i valet, eftersom jag endast är sexton. Men jag röstar rosa på det sättet att jag står upp för F! och ger dem mitt stöd)

Ni har antagligen inte undgått det faktum att jag stödjer Feministiskt Initiativ. Ni kanske undrar varför. Imorgon är det EU-val och kanske vet ni inte vilka ni ska rösta på, eller så kanske ni vill veta mer om F!. Självklart får ni rösta på vilka ni vill, men detta är i alla fall varför jag väljer Feministiskt Initiativ.

Jag röstar rosa för att jag tror på feminismen. Att alla människor ska få samma möjligheter och rättigheter i livet, oavsett kön, hudfärg, etnicitet, sexuell läggning etc. De bilderna av att vi skulle vara så olika har vi bara skapat själva – det går inte att dra alla över en kam. Jag kommer inte förneka de maktstrukturer och normer som vi lever i, trots att det hade varit så mycket lättare att bara blunda ibland. Det var inte förrän i tonåren som jag faktiskt insåg att killarna fick ta mest plats av en anledning. Det finns bakomliggande strukturer och ideologier som säger bland annat detta, att män är överlägsna kvinnor. Jag hade inte tänkt på det för vi blivit inlärda automatiskt att det är så det är het enkelt. Det var inte av skolan jag sen fick lära mig att detta berodde på patriarkala strukturer, utan det fick jag lära mig själv.

Vi lever i en värld där inte alla kvinnor har rösträtt i alla länder än, hbtq-personer hindras från att leva ett normalt liv, invandrare som varit i Sverige flera år skickas plötsligt ut till ett land där de inte har någon närstående. Är det detta vi kallar mänsklighet? Jag tänker inte förneka att vi lever i ett patriarkat – kvinnor har mindre möjligheter än män och är förtryckta i dagens samhälle. Det finns ingen logisk anledning till att det ska vara så, och det sätter bara press på båda könen. F!’s huvudmål är att krossa patriarkatet. De vill att kvinnor och män ska mötas med samma möjligheter och att kvinnor ska ha rätten att bestämma över sina egna liv och kroppar.

Många anser att F! inte behövs i riksdagen eftersom vi redan har partier som står för jämställdhet, exempelvis Vänstern. Ja, de för också en feministisk politik – men inte tillräckligt mycket. För att vi ska få en förändring kan inte jämställdheten vara en liten gren i politikens träd. Den behöver vara stammen, och jämställdhet är stammen i F!’s politik. Vi behöver ett parti som alltid prioriterar jämställdhet och mänskliga rättigheter för att det ska få någon effekt. Nu på senaste tiden har fler och fler partier börjat ta upp feminismen på agendan och vill visa att de ju visst bryr sig och alltid har – men ännu en gång, det räcker inte. För om de nu alltid varit feminister, vart är förändringen? Varför har det knappt hänt något de senaste åren? Om F! kommer in i Europaparlamentet/riksdagen kommer de att ständigt ta upp frågan om jämställdhet och även ”pressa” de andra partierna. Jag tror att det kommer göra stor skillnad.

Jag röstar rosa för att det inte går att vända ryggen till den diskriminering och hat som råder i hela världen. Feminismen växer sig större, vilket är underbart. Men det gör tyvärr även hatet. Mänskliga rättigheter håller i flera länder till och med på att minskas när människofientligheten växer sig starkare och tar plats i regeringen. Jag röstar rosa för att jag inte tänker sitta och bara titta på när detta händer. Feminismen behövs och den behövs nu, i skolan, regeringen, EU och världen. Ut med rasisterna, låt feministerna ta plats!

Var ute på en promenad längs havet idag och blev sugen på att skriva, så det gjorde jag. Det är inget som är särkilt genomarbetat men tänkte jag lägger upp den här i alla fall! Vet inte om det jag skrev är sant, blev bara nyfiken på vilka de personer jag gick förbi var, så jag lät fantasin avgöra. Ingen fisk blev skadad alltså, vad jag vet. 

-

Här går två äldre kvinnor och pratar om de mest ovanliga besvären man kan tänka sig. De samtalar, livligt och glatt, om brevbärare. Två andra kvinnor vandrar också tillsammans och lika glada och livliga är de.

Här går gifta par i medelåldern, i tystnad. De vill tro på att de ska leva lyckliga i alla sina dagar tillsammans. Solnedgången lyser upp brovägen, ett par sätter sig på en bänk och omfamnar varandra. Deras tro på evig kärlek växer sig starkare. Ett annat par ser bara förbannade ut och hårt landar deras fötter på brons träplankor när de raskt tar sig fram. Solnedgången når inte dem.

Och här går jag, den enda individen på hela strandpromenaden utan någon annan vid min sida att avnjuta solnedgången med. Jag vill känna tyngdlöshet. Tyngden från mitt hjärta, min hjärna, mina ben, hela min kropp, börjar kännas oumbärlig. Men ljudet av mina fotsteg när jag sakta går längs med havet blir en påminnelse om att jag finns. Och vilket vackert ljud det är.

En man står på en mossig klippkant och kastar med sitt metspö. Jag sätter mig på en grå gammal bänk och tänker, kan han inte bara lämna fiskarna i fred? Fångar han en fisk är den för liten och kastas tillbaka i havet med ett permanent sår i strupen som svider varje gång den öppnar munnen.

Tystnaden är mer full av liv än den mest folkfyllda storstad i Japan. Ljudet av vågor som sveps in med vinden och sedan med ett kluckande ljud slår emot bergskanten. En kråka flyger förbi. Den kraxar högt och jag hör hur dess vingar slår som hjärtslag, klapp, klapp, klapp. Så nära livet man kan komma.